Dörrens visa

Nedanstående verser skrevs för fem år sedan, 
                      då jag fått in en gammal dörr till renovering.
                      Sedan dess har den fått en melodi och nu
                      har jag äntligen skrivit ut den på noter.

                      En urgammal stugdörr kan mycket berätta
                      om tider som flytt och om mänskor som gått. 
                      I forntiden började huset sig sätta,
                      så hålet i karmen blev mycket för smått.
                      Man kapade nedtill tills dörren gick fri
                      och flyttade låset desslikes ett stycke. 
                      Sen målades dörren, och blått fick det bli,
                      för just av den färgen hade man mycke’.

                     När mannen kom hem lätt berusad en kväll
                      och stövlade in som ett verkligt Jehu,
                      då slängde han dörren igen med en smäll, 
                      som spräckte en spegel och väckte hans fru.
                      Sen kom masoniten och dörr’n kläddes in,
                      för nu var det ute med speglar och lister.
                      Och vit fick den bli och den var riktigt fin,
                      tills ungarna fäste upp bilder med klister.

                      Men nu skall det åter va’ speglar som förr
                      när torpet på landet skall helrenoveras. 
                      Man hittar förtjust denna urgamla dörr
                      och skivorna av masonit demonteras.
                      Det är så pikant med allt gammalt och nött
                       för nu är det fint med det helt primitiva.
                      Så gnisslar vår dörr, om de öden den mött, 
                      en visa som nog aldrig kommer på skiva.