Jag vaknade redan halv fem och såg att morgonen var klar och stilla. Inte mycket idé att ligga och fundera. Jag skulle i all fall inte somna om. Ordnade matsäck i ryggan och gav mig ut. Solen hade redan nått trädtopparna och fåglarna var i full gång redan i trädgården. Trädgårdssångaren har kommit den här veckan och börjar bli riktigt i gasen och svartvit flugsnapparen kör ihärdigt sin kortare strof. Den grå syns också men hörs inte så mycket.
Uppe vid röset silar motljuset genom den späda grönskan. Aspslyet lyser som guld och lönnlöven står som spretiga borstar mot den mörka skogen i bakgrunden. Fågelsången ör bedövande. Svarthättan tävlar med de andra sångarna. Bofinken kör sin snärtiga fras och i fjärran ropar tanorna. Rörvingetrasten sitter och tjatar nere vid ån och från andra sidan hör man skogsduvan som en vresig gammal gubbe; "näe, näe näe, näe!"
På grästuvorna har varje strå sin egen lilla daggdroppe. De lyser som små dioder i motljuset. Jag sitter länge där uppe och kisar mot morgonsolen men letar mig sedan ner till den gamla bron över ån och tar den skuggigare stigen genom gammelskogen hemåt.