tisdag 20 december 2011

Dagen innan snön


På väd till morgonens simpass i badhuset hade jag denna fantastiska morgonhimel i blickfånget. Det varar ett kort ögonblick, sen har allt förändrats och blekts ur till en grådaskig dager. Dagen därpå kom det första riktiga snöfallet, som förvandlade landskapet och gjorde vägarna livsfarliga.

lördag 17 december 2011

Minnenas Television

Jag brukar lite slumpmässigt titta på Minnnas Television i SVT, där gamla guldkorn ur TV-arkivet dyker upp med jämna mellanrum. Härom dagen var det Svenska Ords "Konstgjorda Pompe" med en rad roliga och halvt bortglömda nummer, bl.a. den här trickade sångtrion med Monica Z. Hon var sannerlign en "mångsidig" artist.

http://www.youtube.com/watch?v=CReEkOQa1Sg

måndag 5 december 2011

Mer om stora träd


En bild från morgonpromenaden. Kullen med storgranen låg tidigare mitt i ett litet skogsparti med fantastisk flora och fågelliv. Från kullen hade man utsikt åt alla håll och jag brukade sitta där med kameran ibland, för att se om det hände något. Något älgtorn fanns inte då. Jag kontaktade olika instanser för att kommunen skulle spara skogsskiftet och göra en naturstig där, så skolbarnen kunde få se storgranen. Det var häftigt att stå invid den grova stammen och känna vördnad inför dess ålder. Den började växa på Oskar II tid. Kanske var det mina uppvaktningar som gjorde, att skogssällskapet lät granen stå kvar. Men man högg ned resten av skogen och gjorde hygget oframkomligt genom "markberedning" med grävskopa, så nu kan man endast beundra granen på håll.

måndag 28 november 2011

Om kärleken till träd.


"Det var ju i alla fall bara ett träd". Så ungefär har flera kommentarer låtit efter fällningen av den månghundraåriga eken utanför Radio- och TV-husen, senast i Åsa Lindeborgs krönika i AB. Så kan man naturligtvis se det, men det rymmer mycket mer än så.
   Det finns träd, som bara är ett av många likadana träd i skogen, likaväl som det finns träd som blir betydelsefulla individer, träd som har något att berätta, träd som har ett utseende utöver det vanliga och fyller sin plats i miljön både rumsligt och som profiler, träd som blir gamla och vördnadsbjudande, precis som det finns människor som sticker ut ur mängden och blir profiler och som man beundrar av olika orsaker och som man respekterar på ett särskilt sätt. Det är när de människorna går bort, som det blir tidningsrubriker och återblickar. Det är när sådana träd fälls, som människor reagerar och känner sorg, och det med rätta. Utan de profilerna blir samhället fattigt.
   På gamla gårdstun stod ofta ett vårdträd, en stor ek, alm, lönn, björk, ask eller bok, som man kunde sitta inunder vid trädgårdsmöbeln och samtala i kvällningen. Det stora trädet andades lugn och trygghet.
   Den verkliga kärleken till stora träd kanske bara den kan känna, som haft en trädkoja eller i alla fall vågat klättra upp i dem, som har suttit i dess krona och låtit sig vaggas av vinden. Jag är en av dem och jag tänker framhärda i min kärlek till stora träd, träd som fått leva till vuxen ålder. Därför sätter jag mig över de hånfulla kommentarerna och fortsätter att tycka att det var ett skamligt företag att fälla eken på Oxenstjernsgatan.
   Det som upprört i detta fallet är det falskeliga förfarandet, där man döljer den bakomliggande orsaken till trädets dödsdom. Om man ser ett stort grönskande träd med stor lövkrona, då är normalt sett inte den första tanken som infinner sig, att det där trädet är säkert dött, så det tar vi bort. Den tanken måste ha fötts på annat håll och av annan orsak. Den som tänker den tanken och besitter makten kan sen manipulera situationen precis som han vill, för att fullfölja sina syften och verkställa dödsdomen. Men det vore bättre om man klart redovisade skälen.
  Trädets kondition har både före och efter fällningen bedömts helt olika av olika experter, beroende på vilket läger de tillhört. Skillnaden är, att den ena sidans experter får betalt för att stödja en tes medan den andra sidans gör sin bedömning ändå och för trädets talan. Till och med i efterspelet, då allt är för sent, fortsätter trädfällaren detta spel genom att visa upp ruttna delar för pressen.
   Men vi har ju också sett grenar med friska snittytor och själva stubben uppvisar en övervägande procent frisk ved. Att ekar är ihåliga är inte ovanligt, de växer ändå och blir väldigt gamla. Det finns uteliggare som är tacksamma för det. Träden blir deras hem.
   Man kunde alltså välja att fria eller fälla. Om det inte är utom allt tvivel bevisat brukar man fria. Så gjorde man inte den här gången. Man fällde eken. "Utan tvivel är man inte riktigt klok!" sade Tage Danielsson.


fredag 25 november 2011

Elegi över en dödad ek


De värsta farhågorna besannades, TV-eken fälldes tidigt i morse efter en nattlig operation med avspärrningar av området. En mycket liten människa har lyckats manifestera sin makt och sin korta stund på jorden genom att fälla en månghundraårig ek, som många människor, av många olika skäl, ville bevara och som hade kunnat stå kvar och leva i flera hundra år till. Han valde att döda istället för att vårda. Vi får vara glada, att han inte jobbar inom äldrevården. 
   Björn Embrén som var huvudansvarig för fällningen, må förtäras inifrån av skam. Gamla ekar ruttnar inifrån. Skillnaden är, att gamla ekar behöver inte skämmas, de bara står där och bygger nya lager av frisk ytved, ring för ring, till en allt tjockare stam, som bär upp kronan. Det var detta Björn Embrén vägrade lyssna på, när oberoende arborister förklarade det. Fler var på väg från Göteborg denna dag, för att undersöka trädet, men hann aldrig fram, innan Embrén satte sin plan i verket. Han kommer att bli ihågkommen som "han som fällde eken", och det är inget äreminne. Det är en skamstämpel.
   Detta företag underbyggdes av rena lögner inför media, som senast har spritts vidare av SvD, att trädet skulle vara dött. Frågan är kanske, om Björn Embrén går någon annans ärenden och vem det är, i så fall ? Som svar på min vädjan till Länsstyrelsens naturvårdsenhet fick jag i dag följande mejl:

"Du har hört av dig till Länsstyrelsen med en begäran om att Länsstyrelsen ska skydda TV-eken (Radiohuseken) som naturminne. Länsstyrelsen har tidigare fått in en begäran om att skydda eken som naturminne, och konstaterat att frågan om ekens framtid är en kommunal angelägenhet (se bifogad fil). Eftersom eken nu är fälld föranleder detta inte någon åtgärd från länsstyrelsens sida.
Med vänliga hälsningar
Stefan Henriksson
Enheten för naturvård
Länsstyrelsen Stockolm"
Någon bifogad fil fick jag inte, men nästa fråga blir då, vad skall vi ha Länsstyrelsens naturvårdsenhet till? Den skall väl vara överordnad kommunen? Man frågar sig vad dom bär upp lön för och vilkas ärenden dom går?
På denna länk kan ni höra och se trädets eget vittnesmål om hälsotillståndet:http://www.youtube.com/watch?v=BDFsCIu7Hrc&list=HL1322232134&feature=mh_lolz

måndag 21 november 2011

Man får de svar man frågar efter


Om man har utgångspunkten, att här vill jag dra fram ett spårvagnsspår och här står ett träd i vägen, hur får jag bäst bort det? Då skaffar man sig, med alla tillgängliga medel, de experter man behöver för att stödja denna idé. Sen kan man med detta "expertunderlag" sprida rena lögner via TVs nyhetsprogram för att rättfärdiga sitt handlande.
   Om man i stället tar som utgångspunkt, att bevara detta fantastiska gamla träd, då skaffar man istället fram de experter som understödjer detta och som kan ge konstruktiva förslag till hur man ordnar det. Sen tänker man ett varv till hur den önskade spårvägslinjen skall dras istället, så att eken kan stå kvar oskadd, så som belutades 1956.

   Uppenbarligen går det ju t.ex. att ha Oxenstjernsgatan bilfri, eftersom man nu haft den avstängd i flera dagar. Då kan man dra spårvägsspår längs trottoarkanterna, där bilarna tidigare har kört. Om inte det fanns ett bakomliggande syfte hade aldrig den här eken kommit i fokus som någon trafikfara, utan stått där i godan ro. Det finns massor av annat i Stockholms trafikmiljö som är långt farligare. Bara att gå över gatan på ett övergångsställe utgör en större risk än att du skulle få en gren i huvudet från eken, speciellt som den står i mittenrefugen, där man av naturliga själ inte behöver vistas.
   Att eken helt nkelt skulle falla p.g.a. rotröta motsägs av två saker, dels att eken inte alls är död, som påståtts, utan i högsta grad levande och har burit en stor lövkrona i sommar. Dels står själva stammen i en två meter djup murad brunn, som kommer att förhindra att den faller. De stora grenarna bär upp varandra genom de stödvajrar som monterats vid tidigare vårdinsatser, då målsättningen var att rädda trädet. Låt oss hoppas, att den målsättningen åter skall bli rådande och att man i stället avsätter olämpliga personer i Trafikkontorets ledning.
   Sen är det ju märkligt att man kan driva den här frågan utan politiskt underlag om ändring av gatubilden. Dags att Stockholms politiker lyssnar in folkopinionen.

fredag 18 november 2011

Slaget om TV-eken - en upprepning av Almstriden för 40 år sedan.

I kväll eller i natt kan slaget om TV-eken stå på allvar, då Mats Frey på trafikkontoret har meddelat att eken skall fällas mot folkets vilja och polisen har börjat spärra av området, för att folk inte skall kunna ta sig dit och förhindra att så sker. Detta är ett enögt och maktfullkomligt beslut byggt på lögner och falska påståenden. Eken sparades vid gatudragningen 1956, genom en förståndig  gatuingenjör och dåvarande stadsträdgårdsmästaren Holger Bloms försorg. Oberoende arborister motsäger påståendet att eken är döende och menar att den kan leva i hundra år till. Att den inte är död kan vem som helst se med blotta ögat, då alla grenar utom en har burit löv denna sommar.

Ett tidningsuppslag från 1957

   Med sina närmare tusen år på nacken är TV-eken ett levande monument från en tid, då Gärdet var fri natur och en plats dit människor kom för jakt och rekreation. Den fyller en fantastisk funktion som historieberättare, för den som har förmågan att lyssna, och som levande skulpturalt monument i stadsbilden, för den som har möjlighet att se. Inget av dessa förmågor tycks Trafikkontorets Mats Frey vara begåvad med.

måndag 7 november 2011

Med SJ i törstens tecken

Att resa med SJ kan vara både angenämnt och skrämmande. Resan ned till Göteborg gick med gammalt hederligt tåg, med dörrar och fönster, som man kunde öppna själv utan elektricitet, och med åtminstone en kiosk att köpa fika i, även om man sen måste balansera fikat genom två vagnar till sin egen plats.
  Men hemresan i dag gick med ett sånt här nytt tvåvåningståg, där det är rena slumpen om något fungerar med elektroniska displayer, elstyrda dörrar och fönster som inte går att öppna för hand. Skulle det bli elstopp så kommer man varken ut från toaletten eller från tåget.  
   Dess värre då, om det inte finns något att dricka för passagerarna. I dessa tåg finns endast automatkaffe och automatdricka, men på det tåget jag åkte med var båda automaterna trasiga, så ingen dryck fanns att tillgå för passagerarna under den ca fem timmar långa resan från Göteborg till Stockholm. Hur är detta möjligt? Hur kan det tillåtas att bedriva trafik, om man inte kan förse passagerarna åtminstone med vatten? Vad händer om något oförutsett inträffar, som det gjort vid flera tillfällen det gångna året?
  I gamla tåg fanns en enkel vattenkaraff i en hållare på vägen och pappersmuggar, så man kunde servera sig själv. Vad var det för fel på det? Dagens resa slutade lyckligt, men jag kommer noga att se efter, vad för sorts tågsätt jag får biljett till, om det åter blir aktuellt att ta tåget. 

tisdag 18 oktober 2011


Jag råkade bläddra i en gammal Frödingantologi och fann där denna fina illustration till dikten Spelman i Hopmansbol. Den är gjord av tecknaren Gunnar Lindvall. (1896 -1960) Han var tydligen självlärd, men jag tycker den är så känsligt tecknad och passar så väl till dikten som börjar: 

 Jag är väl ej så fattig,
så fattiglapp ändå,
fast hästen min är spattig
och stugan si och så,
ty det blir rikt i Hoppmansbol,
när jag drar på med min fiol
en polska eller två.


tisdag 4 oktober 2011

Gamla kasettband får nytt liv

Jag har i min ägo några hundra gamla kasettband i olika musikgenrer. De som är mest intressanta är folkmusikdokumetationer, som snart blir oanvändbara, därför att eftervärlden inte kommer att ha tillgång till fungerande bandspelare. Nu har jag via ett litet gartisprogram till datorn fått möjlighet att överföra och redigera dessa band till datafiler och har just påbörjat detta arbete. Där fanns ett par pärlor, som jag nu har prioriterat och lagt ut på YouTube för den initierade kretsen. Det är ett par låtar med spelmannen Mosse Fridolf Jansson från Singö. han var båtbyggare, instrumentbyggare och spelman och han spelade både fiol, nyckelharpa och dragspel. De två förstnämnda instrumenten finns representerade hittills, men jag har för avsikt att lägga ut flera låtar, som visar vilken skicklig spelman han var.

http://www.youtube.com/watch?v=YBBRj1mRGxc

lördag 1 oktober 2011

Kvällspromenaden


Efter en dag i trädgården gick jag kvällsrundan i skogen för att se om där hänt något sen sist. Solen stod lågt och nådde inte markytan, men när jag kom upp på åsen var plötsligt "kuskbocken" strålkastarbelyst. Den där grenformationen har jag tittat på många gånger och nu kom den verkligen till sin rätt, någon minut innan solen bytt focus.


 Uppe ifrån röset var det den här lönnen som propsade på uppmärksamhet. Och i "Aspkyrkans" valv nåddes bara de översta grenarna av kvällssolen.

 

Snart blir det snubbeldunkel på skuggsidan av åsen.

torsdag 22 september 2011

Att vara vän med sig själv


"Mot aftonglöden" kallade Albert Engström en av sina senare böcker, där den äldre mannens perspektiv lyser igenom. Tänkte på den när jag tog bilden ovan, här lätt manipulerad till oljemålning av äldre snitt. Jag var på väg till en stimulerane körövning, där vi långsamt arbetar in ett större verk i många satser, som skall realiseras i sin helhet om något år, och en tanke har fötts om en intressant spelplats.
   Detta som kontrast till den snabbrepeterade repertoaren i kyrkokören, där det aldrig finns tid att jobba in detaljerna och där man är uppbunden av vissa högtiders speciella repertoar, som återkommerr efter år. Nu är jag inte troende i kyrklig mening, så det medverkar till, att jag nu beslutat mig för en paus där, då jag inte känner att jag riktigt kan stå för det jag gör längre, inför mig själv alltså. Tror inte församlingen bryr sig speciellt om vad jag tror eller inte tror, bara jag sjunger, men jag känner mig inte tillfreds med detta. 
   Så nu beslutade jag, efter det nyligen avlupna körinternatet, att ägna den frigjorda tiden åt annat som väntar på att bli gjort. Tiden går snabbt och en del saker riskerar att aldrig bli gjorda, om jag inte tar tag i dem nu. Förarbeten är gjorda men behöver kompletteras och bara jag vet, vad som möjligen går att finna och var jag skall leta. Det gäller två olika forskningsprojekt i mindre skala.  Förhoppningsvis skall något av detta småningom  bli tillgängligt för allmänheten.

tisdag 13 september 2011

Att lira på samma planhalva

I går fick jag äntligen mitt piano stämt. Jag har gått och dragit på det, inte pianot alltså utan stämningen. Men nu var det så svajigt, så det var nästan svårt att höra om det blev dur eller moll när man tog ett ackord. På spelmansstämman i Knutby under försommaren träffade jag Janne "Lövas" Löfgren, spelman, vissångare, kompositör, mångsidig MUSIKANT och tillika pianostämmare. Beslöt då att låta honom ta sig an mitt gamla instrument, när tiden var mogen. Nu var den nästan övermogen.
   Men det är ett bra piano, ett J P Nyström av gammal god årgång, arvegods efter fars moster, omnaglat och renoverat på sextiotalet och regelbundet stämt sedan dess, när kassan så tillåtit, så det var värt att satsa på det nu igen. Och vilken skillnad det blev. Nu är det en fröjd att spela på, efter min enkla förmåga.
   När jobbet var klart,lånade Janne min fiol och jag tog gitarren och så drog vi ett par låtar, bara så där, en visa och en gammal jazzstandard. Det satt som en smäck, kanske lite på sned med eget stuk men ändå. Vi kände båda, att det där kan vi göra mera utav vid tid och tillfälle, en mycket trevlig känsla.
  Det finns egentlige oändliga variationsmöjligheter när det gäller musik och jag funderar ofta när jag ser en grupp, hur just de där musikerna träffades första gången, vad som förde dem samman?  En del har ju spelat ihop sedan barnsben, men andra kan ju komma från helt olika miljöer eller kulturer eller länder och ändå plötsligt finna ett gemensamt språk i musiken. Det är en spännande värld utan stora åthävor.

fredag 9 september 2011

Peter Karlsson ett fenomen som entertainer

Upplevde i går kväll en fantastisk 
cabaré med Peter Karlsson och hans band Blå Grodorna på Scalateatern i Stockholm. Suveräna musiker, helt oförutsägbara programväxlingar, totalt hårdsväng, blues, gamla swingpärlor, njutbar sång, sentimentalitet, drastisk humor och en suverän berättare, sprungen ur gammal muntlig tradition. Har ni möjlighet, så gå och upplev dem, var de än uppenbarar sig! Publiken ville inte gå hem.



torsdag 8 september 2011

Dagsnotering

Tragisk flygolycka i Ryssland där Liv spilldes. Regn. Lackering i verkstaden av gammalt renoverat rökbord. Cellulosadoft, vädring. Backup av gamla bloggen, utskrift på papper, som en kinesisk bok, attläsa bakifrån och nedifrån. Minnen. Planering. Längtan efter ett svar. Många bollar i luften. I kväll Stockholmsbesök och kabarét, möte med gammal vän. I går körstart med nya dispositioner och mersmak.

Bildbeskärning

En rolig del av fotograferandet tycker jag är att finna bilden i bilden. Förr satt man i mörkrummet och lekte i förstoringsapparaten med beskärning och pappersval för att få fram eller mildra kontraster och ljus. I dag rasslar man ju på och tar många fler bilder, då det inte kostar film, och mycket blir därför mest skräp och kan raderas från minnet. Men även i en till synes misslyckad bild kan det finnas detaljer, som är värda att ta vara på. Nedan är väl ingen dålig bild i sig, fint ljus men lite alldaglig. Först kapade jag för att koncentrera motivet. Sen gjorde jag en kraftigare beskärning¨för att lyfta fram den lilla dungen på ön. Om jag hade sett det på plats, hade jag vunnit skärpa genom att zooma in den. Nu tar jag oskärpan på köpet, för jag tycker att jag ändå fann en intressantare bild än den stora.



tisdag 30 augusti 2011

Skörden är mogen

Med denna originalla konstruktion torkas äpplen till vintern. På bilden är den bara halvfylld. Det går att haka pinnar på både in- och utsidan, så den rymmer mycket. Förslagsvis tar man barbarnen till hjälp att trä på de skurna ringarna, då kan det gå på löpande band och ungarna tycker det är kul, inte minst att dra ur kärnhusproppen. sen kan man också hjälpas åt att snaska framför TVn i vinter.


söndag 28 augusti 2011

Två dagar med folkmusik

Efter två dagar, där solen vänligen lyst över landskapet och alla spelmän på de två spelmansstämmor jag bevistat, då kom regnet i lokala skurar. På hemvägen for jag en bit i regn men kom efter någon kilometer åter på torr väg i gassande sol. I backspegeln såg jag regnbågen spänna sitt valv över landskapet bakom.

   Riksspelmansstämman på Skansen blev en riktig folkfest i det härliga sommarvädret med musik på alla gårdar, konsert på Sollidenscenen och folklig dans på Bollnästorgets dansbana. Ett par hundra spelmän var samlade till allspelet och musiken ljöd sedan till långt fram på kvällen. En del fortsatte till "Stallet", världsmusikens hus vid Nybrokajen, där musiken och dansen fortsatte. Man kunde sitta utomhus och spela på innergården långt fram på kvällen utan att besväras av någon kyla.
   I dag var det mer omväxlande temperatur, när den lilla Häveröstämman hölls på hembygdsgården i Häverödal. Men även där samlades en ansenlig skara spelmän med mer lokal förankring och bjöd på ett omväxlande program på gårdstunet och buskspelade var de kom åt. Jag bidrog själv till programmet med tre Upplandslåtar, innan jag for in till Norrtälje för att lyssna på Roslagens Vokalenseble vid Miljöfestivalen, som pågick där. De har en fantastisk repertoar och framför den med proffsklass under Karin Eklunds ledning. Regnbågen ovan kan få representera spännvidden i deras repertoar.


onsdag 24 augusti 2011

Som turist i egen stad



Nåja, jag bor ju inte där längre, det var länge sedan. Men det blev ju några år, så Stockholm känns ändå väldigt hemtamt, när jag kommer dit. Men nu i sommarsolens glans, när det ibland är långt mellan varven, då känner man sig lite som turist.
  Inkommen med buss tar jag en nostalgifika på Östra stations gamla café och får på så sätt även, via kod, tillgång till en städad toalett. Buss 43 från Odengatan till Söder blir rena sightseeingturen. Jag kliver av vid Slussen och promenerar till Mariatorget. På strömmen ligger ett jättefartyg, som om det skrytigt ville visa, vem som är störst.
   Upptäcker att jag klätt mig alltför varmt, då det bara var tio grader när jag for hemifrån. Går ned i Slussengallerian och köper en kortärmad sommarskjorta på rea. De tror sommaren är slut. Ber att få sätta den på mig direkt och tar de andra kläderna i kassen. Den invandrade expediten ler åt den svettiga farbrorn.
   Efter en gallerirond på Hornsgatspuckeln tar jag en svalkande promenad längs strömkajen och intar sedan lunch vid tehuset under almarna, 40 år efter att de var dödsdömda. Jag var där då också. Undrar hur det hade sett ut nu, om inte folket hade sagt ifrån den gången?


   Promenerar vidare över Norrmalmstorg, där ett annat berömt drama utspelade sig. Vidare genom den gamla Birger Jarlsgallerian, där man skyltar med nedkavlade byxor, sen tillbaka upp till Tekniska Högskolans station, varifrån bussarna går åter till Roslagen.
  Man kan fundera över, varför den T-banestationen inte heter Östra station, när det är en knutpunkt för tåg- och bussförbindelser österut? Men det ligger helt i linje med SLs andra märkliga informationstänkande, där te.x. bussar med samma nummer kan gå till tre olika destinationer. Snacka om förvirrande. Den här gången hade jag i alla fall kollat upp noga att bussen gick ända hem, så jag slapp bli sittande två timmar i Rimbo.

torsdag 18 augusti 2011

Kvällsmöte

Dagens regn gjorde att dimmorna steg till kvällen och förvandlade landskapet och mitt i töcknet står dom bara där, älgkon med sin årskalv. Bakomvarande trafikkanter får ursäkta att jag då stannade till vid vägkanten.

onsdag 17 augusti 2011

Hemligheter i hembygden

Att det lufsar omkring en nalle i skogarna här sedan några år tillbaka, och att den nu sannolikt har fått sällskap och tillökning, det är ingen hemlighet. Det har stått i tidningen. Den har till och med blivit filmad när den tjyvat vildsvinsmat. Men att vi dessutom har en boaorm slingrande över stenarna uppe i fornborgen, det visste jag inte förrän jag häromkvällen klättrade dit upp för att bese den obefintliga utsikten, som ingen tycks bry sig om att upprätthålla. Ormen visade sig vara en trädrot, som på detta sätt slingrar sig fram ovan jord.
  När jag sen tittade ned på stenhällen som jag stod på, då uppenbarades nästa hemlighet, som ännu inte har blivt uttolkad. I laven och mossan på stenen framträdde några skrivtecken. På informationstavlan om borgen står inte ord om någon hällristning och nu visar det sig, att ingen tycks känna till denna skrift, i varje fall inte inom hembygdsföreningen, som förvaltar fornborgen. Återstår nu alltså att skrida till verket för att avslöja bergets hemlighet!
                                                                           

tisdag 16 augusti 2011

Jazz under regntunga skyar

Jag minns när Dompans orkester spelade "Jazz under stjärnorna" i Sveriges radio i slutet av femtiotalet på sen kvällstid. Det direktsändes från Solliden på Skansen och det var en höjdare. Jag minns också, att Rune Gustavsson då spelade en fantastisk version av Summertime på sin gitarr, så det gjorde intryck. I går kväll stod han där igen (79 år) med guran och i sällskap med Bengt Hallberg (80) och Kjell Öhmans trio. Massor av folk hade sökt sig dit för att höra legendarerna, trots att regnet hängde i luften. Men det var som att det ville ge dessa famösa farbröder chansen att få spela i fred ännu en gång, så molnen nöjde sig med att släppa lite lätt duggregn över publiken, som troget satt kvar. Vi var där, sonen och jag, och det blev en ny musikalisk högtidsstund att minnas.

tisdag 9 augusti 2011

Kvällar på Galejan

En bild från senaste resan mot staden. De vackra molnen formerade sig över Sättraby, här lätt omskapat till oljemålning via Fotoshop.

De senaste två måndagarna har jag återupptäckt dansglädjen på Galejan inne på Skansen. Lejf Kronlunds storband spelar dansmusik för oss oldboys and oldgirls. Allt är sig likt, samma välslitna danstiljor, samma välslitna dansskor (från 60-talet), samma låtar (delvis), samma brudar (lätt maskerade), och samma dansanta herrar, som inte har gett upp hoppet. Kvällarna har varit ljumma och erbjudit bästa förhållanden för alla danslystna, och de är inte få. Banan blir full och det blir trångt att bugga, men alla dansstilar blandas och där har väl en del hänt under årens lopp och jag får en del tips av vänliga damer. Senast jag dansade där, före denna sommar, var medan Tore Ehrlings orkester spelade där, sedan försvann jag från stan och fick andra intressen. Fick tipset att nu lösa årskort. Då kan man dansa på det nästa sommar också, plus ha tillgång till alla andra program samt fritt medtaga ett barnbarn på Skansenbesök. Keep swinging!

onsdag 3 augusti 2011

I fädrens spår

"Så går färden i vinande motväder mot Mora. Från en höjd ha vi den härligaste utsikt över Orsasjön med Orsa i den ena ändan och Mora i den andra"  Ett citat ur min fars dagbok från bröllopsresan. Målningen gjorde jag själv för tio år sedan, ovetande om detta.

   Har ägnat några timmar åt att rekonstruera mina föräldrars bröllopsresa på kartan. Med Uppsala som utgångspunkt företog de en två veckors cykelfärd genom Bergslagen och Dalarna, ibland med dagsetapper på 13 -14 mil. De sov på vandrarhem eller hos vänner och sista natten på fårskinnsfällar i en lada, då inget vandrarhem stod till buds.
   Jag företog själv en cykelfärd från Väddö till Folmusikfestivalen i Falun för tjugo år sedan, sju dagar T o R, så jag vet ungefär hur sådana dagsetapper känns på cykeln. Jag har också nyligen, ovetande om deras resväg, kört i deras hjulspår på väg till Malung. Men de vek av uppåt till Älvdalen och sen runt Siljan, innan färden ställdes söderut igen. Jag har själv också besökt i stort sett alla de platser far beskriver i dagboken, utan att jag visste något om deras resa.
  Att far klarade av de här dagsetapperna förstår jag, men att mor orkade lika väl, är jag mer förundrad över. Troligen var det väl också hon, som sedan också ansvarade för mathållningen, när de väl stannade till. Det nämns inte ett ord om hur de ordnade med detta i dagboken, så det var nog inte fars bekymmer i alla fall. Då hade han noterat det. Han har däremot noterat när de bjuds på kaffe hos goda vänner, som de passade på att göra visit hos.
   Det som slår mig är hur saker går igen, att vi följt samma spår, företagit oss liknande strapatsrika utflykter, besett samma utsikter och att min son sedan också rest på samma vägar och besökt samma platser, fast på motorcykel. I fädrens spår.

söndag 31 juli 2011

Kvällsljuset

Jag gillar hemfärder. Speciellt när jag har varit på något lyckat kulturevenemang, vare sig jag själv har medverkat eller bara varit publik. Jag sitter i bilen fylld av känslor, kanske till och med upprymd. Då tar jag gärna någon mindre väg hem. Där är lugnare trafik och i det varma kvällsljuset händer det ofta, att jag får se något extra längs vägen, något djur eller en fin vy, som kan vara helt odramatisk i det platta dagsljuset.
   I går kväll körde jag hem från spelmansstämman på Blidö med efterföljande, spontankomponerad kvällskonsert i kyrkan. Det hela blev mycket lyckat med en trevlig blandning av stilar och låtar och många mycket fina framträdanden av duktiga spelmän, flera av dem riksspelmän. Den här bilden från hemfärden kom att understryka kvällens musikaliska skönhetsuppleveler.

tisdag 26 juli 2011

Dataspel som terrorträning

En sak som den norske terroristen själv har nämnt i sin dagbok, men som inte hittills har tagits upp i media, är de krigsspel på datorn som ingått i förberedelserna. Han har nämnt det som ett sätt att träna och härda sig för sin uppgift, att döda så många som möjligt. Han lär också vid häktningsförhandlingen ha frågat, hur många han hade dödat och åker sedan därifrån leende i den pansrade jeepen. Det var som att han ville veta hur många poäng han hade fått ihop, dessutom utan att själv bli dödad. Han lever fortfarande i sin spelbubbla.
   Om man tillräckligt länge avskärmar sig från omvärlden och bara ägnar sig åt, att på en bildskärm träna att pricka så många mål som möjligt, då kan man förmodligen lättare föreställa sig, att de man sedan skjuter i verkligheten bara är saffagefigurer i ett spel. "Pang, du är död!" Om det då dyker upp ett yngre barn, som inte hör hemma i spelet, kanske man för tillfället kommer till sans och hejdar sig, så som tydligen skett i ett fall.
   Det jag vill komma till är, varför inte dessa dataspels skadeeffekter på unga människor debatteras mer? Jag har t.ex. aldrig förstått, varför SVT en gång i veckan skall ha en självutnämnd auktoritet som står och resencerar nya dataspel, utan att det någon gång ifrågasätts om de över huvud taget borde få marknadsföras.
   Man borde ånyo göra en ordentlig utredning om dataspelens skadeverkningar för den växande generationen och sedan också våga vidta åtgärder mot detta.

lördag 23 juli 2011

Molnet

Ett orosmoln över ett vackert landskap får representera de fasansfulla händelserna i Norge. Vår körkonsert i kväll tillägnades offren och deras anförvanter. En del texter fick ny innebörd. Under den ensamma hemfärden hinner man bearbeta både kvällens upplevelse och det gångna dygnets dramatik. Livet måste ändå gå vidare och i morgon är en ny dag att ta till vara. Ljuset finns bakom molnet.

tisdag 19 juli 2011

Bärtider

Koltrasthonan på spaning i bigarråträdet. Själv försöker jag ta vara på mina hallon.

Nya och gamla skönheter


Vid "Beckbyxans dag" på Väddö kunde man beskåda både ett vackert nybygge för sjön och gamla skönheter för landsvägen. Olika typer av sjömanshantverk visades också.

Smultronstället


Tove och Måns på smultronsafari hos morfar.

söndag 3 juli 2011

Upplyftande körutbyte


Vår skärgårdars kör samlad inför lördagens konsert i Kökars kyrka.
Ett stimulerande samarbete pågår över havet mellan Rådmansö skärgårdskör och körerna på Kökar och Föglö på Åland och i Åboland på finska sidan. Den gångna helgen hade vi samlats på Kökar för en gemensam konsert med gamla och nya psalmer. Till gruppen hör flera spelmän, så den gemensamma festen efteråt blev en kväll med mycken och skiftande musik och härlig traktering av vårt gästvänliga värdfolk.

På söndagen samlades spelmännen på berget hos en av kökarspelmännen till en improviserad spelmansträff för att lära några Kökarlåtar. Det blev en speciell högtidsstund i solvärmen. Vi reste på alla sätt berikade hemåt genom den Åländska skärgården och över havet åter till Roslagen.


måndag 20 juni 2011

Flugsnapparungen har lämnat holken


Han sitter nästan osynlig i gräset och piper  med öpen näbb när mamman kommer med nyfångat käk. Rena turen att jag såg den.


söndag 5 juni 2011

Naturnatten

Efter spelning för Roslagens Naturskyddsföreningsom en del av naturnattsprogrammet, for jag hemåt i den vackra men svala kvällen. Vid Loskälva är det ofta värt att ta det lugnt, för där är ofta vackert ljus över det landskapet. Nu kom jag  i solnedgången. 
   När jag kommit ut på väg 280 kom plötsligt ett litet troll ut från skogskanten och gick ut till vägkanten. Vi hann båda stanna och jag kunde ta den här bilden av kattuggleungen genom bilrutan. Kunde inte stå kvar där med bilen, så jag var tvungen att fara vidare. Hoppas den klarade sig från andra bilar. En bra avslutning på min naturnatt blev det i alla händelser.


Sommarvy


Ett hygge kan ju också ha sin tjusning med några majestätiska aspar på rad.

lördag 4 juni 2011

Hur bär dom sig åt?

Uppe mellan trädstammarna svävar detta fångstnät. Hur kom det dit? Naturen är förunderlig.

torsdag 2 juni 2011

Uppländsk djungel