tisdag 6 november 2012

Tankar på tåg


Jag har nu färdats för andra gången med SJs tvåvåningståg från Göteborg till Stockholm. De rullar på bra, men jag känner mig ändå aldrig lugn på de tågen. Orsaken är att allt styrs med elektricitet, även dörrarna. Om strömmen går, så sitter man där, i en i och för sig ombonad fälla. Men om det är sommar och varmt, så kan man inte ens öppna ett fönster och då blir det snabbt växthuseffekt i de uppglasade vagnarna. Bara känsla att inte kunna ta sig ut är illa nog. 
   På den förra resan var den enda kaffeautomaten ur funktion. Någon kiosk med personlig service finns inte. På den senaste resan fungerade endast en toalett på hela tåget, den längst fram i första vagnen. Det är en resa på ca fyra timmar. Det blir en lång promenad genom hela tåget, låt oss säga för en mamma med ett kissnödigt barn, genom en väldig massa eldrivna dörrpassager.
   Vad händer om även denna enda toalett också upphör att fungera, viket inte är osannolikt? Skall folk sitta och skita i byxorna då? Jag undrar hur SJs administratörer tänker, när dom släpper iväg icke fungerande enheter på långresor. Under resans gång nu senast slutade även några av ytterdörrarna att fungera, så folk tvingades baxa bagaget genom hela vagnen till nästa dörr vid stationerna. Hur skall detta fungera vid ett olyckstillbud, om vagnen behöver utrymmas?

Tågvy från Göteborgsresan

Bildexperiment i tågfönster

En annan sak som jag funderat över under de senaste tågresorna är, vem som kläckte idén, att SJs vanliga tågset i framtiden skall vara svarta, och hur den personen kunde få gehör för detta färgbyte, som i sig kostar miljoner? Är det för att locka resenärer? Denna färg förknippas ju i hög grad med sorg och risken är väl, att SJs tåg i fortsättningen kommer att gå under benämningen "Liktåget"!



söndag 7 oktober 2012

Skogsexkursion

Med  RNFs skogsgrupp drog vi iväg, 21 personer, ut i gammal bondeskog vid Penningby för att leta sällsynta svampar, som bara växer i riktigt gamla skogslokaler. Några i sällskapet var mycket kunniga och specialintresserade av just svampar. Andra, som jag, hänger med för totaluplevelsen av gammelskogen och för att lära lite nytt. Fösta passet gick till strandskogen vid Väsbysjön för at hitta jordstjärnor.


I gammelskogen är människan liten bland grova träd, som nått mogen åler och ibland dött av ålderdomssvaghet. De gamla lågorna blir värdar för speciella svamparter, som bara kan växa på ruttnande ved. De blir signalarter att skogen är gammal och skyddsvärd. Rariteterna registreras med koordinater, för att kunna återfinnas.


















Jordstjärnor finns i flera varianter med olika många flikar eller bara en krage. I gammelskogen är inte allt perfekt. Där finner man oväntade former och färger.

 

Enar är ett seglivat släkte och släpper inte gärna taget. Blåtickan växer på en multnade trädstam. Höstlöven lyser som eldslågor på stigen. I granskogen letar sig solen ned i det täta grenverket.



På en björk har bildats en stor vril, en sådan som en slöjdare kan göra vackra skålar utav.


 Den senare delen av utfärden vandrar vi i gammal blandskog av ansenlig ålder och finner inte bara sällsyntheter utan plockar även med oss hem en del kantareller, trattkantareller och rödgul trumpesvamp i våra korgar.
Skogsbäcken ringlar sig fram genom skogen och porlar fint i små fall på sin väg ned mot sjön.

Det är sådana här skogar människor och djur kan vistas och leva i och som kan erbjuda den biologiska mångfalden, som är nödvändig för arternas överlevnad. De här skogarna blir alltmer sällsynta och är ständigt hotade av exploatering. Den skogen vi vandrade i skall länstyrelsen bestämma sig för om den skall bevaras. Men det finns mycket pengar i skogen, även om vi inte fann dem. Vi fann bara skogens guld i form av kantareller.

lördag 22 september 2012

Nytt liv i lådan


 På hemväg från södra Småland tittade jag in på en Loppis efter vägen, där jag fann denna gamla fiol för 250 kr. Det visade sig att kroppen var hel, så när som på några maskhål, och ljudpinnen satt kvar där den skulle. Med en ny sadel, ett nytt stall, en ny stränghållarknopp och en nygammal stämskruv samt fyra strängar, så blev det plötsligt ett fullt spelbart instrument. Det syns på "ytbeläggningen" att den varit mycket i bruk förr och det vore intressant att veta vem den förre ägaren var, om han var ortens spelman och vad för låtar han spelade på fiolen. Den hade kommit till loppisen från en auktion i Eksjö, så om någon i den trakten känner igen den, skulle jag bli glad att få reda på det. Den klingar faktiskt ganska bra redan nu och med lite finjustering kan den säkert bli ännu bättre. Det är en väldigt speciell känsla, när man åter får ett instrument att ljuda, som har varit dömt åt förgängelsen.

onsdag 19 september 2012

En vandring i Albert Engströms fotspår

Albert Engström skriver i sina memoarer: "Tre fjärdingsväg hemifrån ligger Skurugata. Ett berg är kluvet mitt itu och sprickan är en halv mil lång. Bergväggarna äro på sina ställen 100 fot höga och nere i djupen bland granitblocken ligger isen kvar hela sommaren. En vandring där är som en vandring i ett förhistoriskt landskap. Jättegranar skygga över gången, klipporna äro gröna av mögelsvamp och örterna som växa där äro vitgröna av brist på sol."


   Dit for jag nu för andra gången i mitt liv, senast var för fyrtio år sedan. Sedan dess har man gjort iordning en lättrampad gångväg från parkeringsplatsen upp till toppen av berget. Men den gamla stigen går bredvid, för den som vill känna naturens och kulturens närhet och gå där Albert en gång gick. "Du klättrar upp på Skuruhatt, bergets högsta höjd. Under dig ligga skogarna som en flossa-matta. Du ser nio kyrkor från Skuruhatt, om du har goda ögon..."

Vandringen genom klyftan bör man inte göra ensam, åtminstone inte sent på dagen. Den är ganska påfrestande och med ständig risk att slinta på någon fuktig sten och kanske göra sig illa. Är man då siste man på plan den dagen, kan man bli liggande tills någon eventuellt kommer nästa dag. Men jag vill absolut rekommendera ett besök.
   Det finns en utmärkt led, som leder runt genom klyftan och upp på berget, om man vill se och uppleva båda delarna. Då bör man gå genom klyftan först och få utsikten som belöning på slutet, efter allt klättrande där nere. Ty klyftans botten är i sig som en berg- och dalbana och där nedifrån upp till bergets krön är en ansenlig stigning. Tilläggas skall, att Albert skarvade en del om sprickans längd, i varje fall är inte vandringsleden alls så lång som en halv mil, även om den ändå tar på krafterna.
   Om man inte känner för dessa strapatser, tar man den lättgångna vägen upp till toppen och skådar ut över Smålands skogsland. Det är storslaget och man behöver en god stund på sig för att ta in det hela. Nere i samhället Hult kan man sedan titta på Albert Engströms föräldrahem vid Engströmsgården.



tisdag 18 september 2012

I "farbror Petterssons" fotspår


Lindehult, "farbror Petterssons" bostad

På den lilla gården Lindehult bodde farbror Pettersson och tant Signe. Farbror Pettersson var bonde med ett litet jordbruk. Tant Signe var hans hushållerska, som bodde i kammaren på nedre botten. De var våra närmsta och enda grannar, när jag var barn i slutet av fyrtiotalet. Det var hos dem jag hälsade på och var lilldräng, så fort jag kom åt. Jag minns det som om jag skulle ha bott där på gården. Då var det bonde jag skulle bli.
   Jag fick uppleva alla sysslorna på gården. Jag minns dofter, som när tant Signe kokade grispotatis i det vedeldade bykkaret ute på backen eller när hon bakat matbröd, som man fik smaka nygräddat med lite smältande smör på. Det var goda dofter. Men jag minns också när hon gjorde ren tarmarna vid grisslakten, för att få fjälster till julkorven, eller när farbror Pettersson gjorde rent i svinstian eller körde ut dynga på åkern. Det var fräna dofter.
    Nu har jag varit nere och besökt min födelseplats i Ökna, i Smålands skogsland och minnena väller över mig. På den öppna marken, som syns på bilden nedan, var jag som barn med om både handsådd och skörd med lie och räfsa. Vid sådden gick Farbror Pettersson då och sådde säden från en skeppa, som han bar på bröstet. Jag gick tillsammans med tant Singne efter honom och sopade av stenarna, så att alla frön kom i jorden.
   Jag besökte platsen några år efter farbror Petterssons död. Då var där en betshage och jag kunde då fortfarande se och förvånas över, hur tätt det var mellan de stora stenarna. När jag återkom för femton år sedan var där istället en tjugofem år gammal, ogenomtränlig granplantering, mörkt och dystert.
   Nu när jag åter kom dit, var den skogen nyavverkad och jag kunde återse marken, där jag gick i farbror Petterssons fotspår. Hur gammal är jag egentligen? Jag har överlevt en skog. Är detta det moderna skogsbruket i ett nötskal? Skogen får inte bli äldre än femtio år, så skall den avverkas. Hela den flora och fauna, som fanns förr i gammelskogen, får aldrig en chans.


På andra sidan vägen låg farbror Petterssons "bokabacke", en beteshage med stora bokträd. Där hade man majbrasan, där mina föräldrar sjöng vårsånger med kyrkokören. Den hagen donerade Emil Pettersson före sin död till hembygdsföreningen, som där uppfört en vacker hembygdsgård med ditflyttade gamla hus, som berättar om bygdens historia. Där kunde jag nu sitta under ett av de gamla bokträden och inta min medhavda matsäck, medan jag tänkte tillbaka på gamla tider. Åren går så svindlande fort.




Heder åt den mannen!

tisdag 4 september 2012

Sensommar


Det först gåssträcket söderut
Det har otvivelaktigt blivit sensommar och jag vet inte riktigt var den riktiga sommaren tog vägen i år.
  I mina trakter har vi bara haft sex riktiga högsommar-dagar, mot tjugoåtta förra året. Verksamheten har blivit lite därefter.
  Den första riktigt varma kvällen inträffade den 25 juli, då jag skulle spela "Musik i sommarkväll" i Knutby kyrka. Endast två personer, förutom tre anställda, kom på idén att sätta sig inomhus den kvällen.
  Riksspelmansstämman på Skansen blev istället en regndag med lite folk och få möjligheter till buskspel. Då blev det att krypa in i Seglora kyrka och höra mästerspelmännen spela. Kungs Levi, Ulf Störling, Erik Pekkari och Miriam Andersén bjöd på stämningsfull musik på fioler, tvåradigt dragspel och kohorn.


                                                                                                                                                          
En stunds solospel vid Moragården hann jag också med mellan skurarna.

Den låga kvällssolen ger skarpa kontraster när den belyser de första höstlöven.

 

fredag 17 augusti 2012

Mjölkpaketöppnare


Detta är alltså svaret på Arlas nya förpackningar av mjölk och jos, som äldre personer, reumatiker och barn inte orkar öppna. Den här öppnaren är hantverksmässigt tillverkad av ene och gör att man kan använda mer kroppsstyrka än bara fingrarna för att få upp paketen. Den finns nu i min lilla hantverksbod och kan även beställas via min hemsida under fliken Möbelrenovering.

torsdag 19 juli 2012

Bingsjöstämman

En spelman stämmer sin fiol i soluppgången på tunet vid Pekkosgården vid årets Bingsjöstämma. Det blev en fin stämma med perfekt väder och mycket folk. Spelet och dansen fortsatte till långt fram på morgontimmarna. En bildkavalkad finns i mitt webalbum: http://birgers.webalbum.se/Bingsjstmman2012



fredag 25 maj 2012

Skogsmorgon


Jag vaknade redan halv fem och såg att morgonen var klar och stilla. Inte mycket idé att ligga och fundera. Jag skulle i all fall inte somna om. Ordnade matsäck i ryggan och gav mig ut. Solen hade redan nått trädtopparna och fåglarna var i full gång redan i trädgården. Trädgårdssångaren har kommit den här veckan och börjar bli riktigt i gasen och svartvit flugsnapparen kör ihärdigt sin kortare strof. Den grå syns också men hörs inte så mycket. 


Uppe vid röset silar motljuset genom den späda grönskan. Aspslyet lyser som guld och lönnlöven står som spretiga borstar mot den mörka skogen i bakgrunden. Fågelsången ör bedövande. Svarthättan tävlar med de andra sångarna. Bofinken kör sin snärtiga fras och i fjärran ropar tanorna. Rörvingetrasten sitter och tjatar nere vid ån och från andra sidan hör man skogsduvan som en vresig gammal gubbe; "näe, näe näe, näe!"

















På grästuvorna har varje strå sin egen lilla daggdroppe. De lyser som små dioder i motljuset. Jag sitter länge där uppe och kisar mot morgonsolen men letar mig sedan ner till den gamla bron över ån och tar den skuggigare stigen genom gammelskogen hemåt.



fredag 6 april 2012

Tranor


Tranorna anländer till Hornborgasjön




Dagen efter besöket vid Hornborgasjön bjöds jag sen på denna trandans på en åker söder om Frötuna kyrksjön.                                                                     




torsdag 22 mars 2012

Naturmorgon

 Morgonsolen silar ned i gammelskogen



En morgonfika i skogen i arla morgonstunden. Tranorna ropade, Gröngöling, Större hackspett och Spillkråka var i farten i sina smedjor, Koltrasten och Bofinken sjöng morgonsång.


Morgonsolen tecknar grenverket och lyfter fram former och detaljer man annars aldrig ser.