Väddö Folkhögskola i början av 1950-talet.
På hemväg från södra Småland tittade jag in på en Loppis efter vägen, där jag fann denna gamla fiol för 250 kr. Det visade sig att kroppen var hel, så när som på några maskhål, och ljudpinnen satt kvar där den skulle. Med en ny sadel, ett nytt stall, en ny stränghållarknopp och en nygammal stämskruv samt fyra strängar, så blev det plötsligt ett fullt spelbart instrument. Det syns på "ytbeläggningen" att den varit mycket i bruk förr och det vore intressant att veta vem den förre ägaren var, om han var ortens spelman och vad för låtar han spelade på fiolen. Den hade kommit till loppisen från en auktion i Eksjö, så om någon i den trakten känner igen den, skulle jag bli glad att få reda på det. Den klingar faktiskt ganska bra redan nu och med lite finjustering kan den säkert bli ännu bättre. Det är en väldigt speciell känsla, när man åter får ett instrument att ljuda, som har varit dömt åt förgängelsen.
Medan den japanska kärnkatastrofen fortgår utan all mänsklig kontroll, väljer Rapport att prioritera andra nyheter i nyhetsprogrammen. Detta är kanske ett medvetet steg, för att inte skapa panikstämningar och spä på det svenska motståndet mot kärnkraften.
Som gammal kärnkraftsmotståndare påminde jag mig en revyvisa jag skrev till Hallstarevyn1983. Marianne Söderberg sjöng den så fint med en docka på armen. Med sitt lite naiva bildspråk ger den fortfarande en bild av vad det hela handlar om. Avfallsfrågan är ju på intet sätt löst, vare sig här hemme eller i andra länder. Mänskligheten bara samlar på sig ett giftlager, som skall hanteras i många sekler efter vårt frånfälle. Vilken fruktansvärd gåva till våra efterkommande.
Moderns visa
Melodi: Allt under himmelens fäste
Allt under Ålandshavets spegel,
på ett djup du ej kan nå,
i ett rum med dubbla lås och regel,
där skall samlas tunnor små.
De skall sova länge i sin grotta
med nå'nting du inte kan förstå.
O-o-o-o......
Man har lovat mig, min lilla flicka,
att på många hundra år
ingen risk det är, att någon spricka
i det tjocka berget uppstår.
Men min oro, den kan ingen stilla
hur dom lovar, den ändå består.
O-o-o-o.....
Den här bilden tog jag 1971 vid en solidaritetskonsert för "The Black Panter Party" på Liljewalchs Konsthall.
Cornelis Vänner: http://www.cornelisvanner.se/ heter den nystartade föreningen som man kan bli medlem i via den likaledes nyskapade hemsidan. Där finner man bl.a en bra förteckning över alla utgåvor rörande Cornelis, både skivor, nothäften och böcker. Br julklappstips om inte annat.
Ekebyladan i Alunda, en atmosfärrik konsertlokal
Det är en ren, ogrumlad lycka att lyssna till och beskåda dessa tre, musikaliskt helt ohämmade, unga damer med helt olika kroppsspråk men med en fantastisk samstämmighet både i musikalisk vilja och i stämsången. Jag har haft det stora nöjet att uppleva detta i kväll i den mycket speciella konsertlokalen Ekebyldan i Alunda, som visuellt var som gjord för deras countrymusik.
Det gavs både hårdsväng och mjuka ballader och munspelsduell mellan en uppbjuden kille ur publiken och Frida Öhrn, gruppens kroppsligen mest temperamentsfulla musikant. Det är som om musiken pockar på att komma ut genom alla kroppsdelar, när hon sätter igång. Charlotte Centervall svarar för de genuina gitarrsolona i trion medan Linda Ström lägger sin mesta själ i sången och håller en viss ordning på de sceniska detaljerna. Ibland spelar alla tre gitarr och då blir det riktigt fylligt. Alla tre sjunger för övrigt sina solopartier med stor inlevese och personligt uttryck. Sen hade de på den här turnén med sig två säkra killar, Urban Hed på bas och Peter Bergqvist på trummor, så det gav djup i klangen och extra stadga åt svänget.
Starkt intryck gjorde också det första numret efter paus, då tjejerna ställde sig vid en pelare i lokalen och sjöng helt utan ljudförstärkning med bara sina gitarrer och röster. Då blev det knäpptyst i publiken och varje nyans gick fram ändå. Efter ett eget extranummer på slutet inbjöds publiken att sjunga med i refrängen på den sista låten och gruppen gjorde sorti till publikens sång. Bättre kunde det inte bli.
Cookies & Beans på scenen i Ekebyladan
Orsa spelmanslag under ledning av Margareta Mattsson spelar på Moragården på Skansen
I fyra dar har den pågått i Stockholm till minne av den riksspelmansstämma, som Anders Zorn initsierade för hundra år sedan. Själva stämman var egentligen under lördagen på Skansen, då regnet tyvärr omöjliggjorde allt buskspel. Men avslutningsdagen bjöd i alla fall på uppehållsväder, så att det ljöd musik på de flesta gårdar och även däromkring, och det stora avslutande allspelet uppe på Solidenscenen blev en mäktig manifestation av allt vad Sverige har av skickliga spelmän. VM i nyckelharpa avgjordes också under söndagen och korade Emilia Amper från Torsås till årets världsmästare på kromatisk nyckelharpa. Hon bjöd också på ett par mycket vackert framförda låtar från scenen.
Ångaren Blidösund har lagt till mot klippan vid Sundskär
Det var första gången i historien som ett fartyg av den storleken lade till vid Sundskär, som inte har någon ångbåtsbrygga. Idén var gammal och kom ursprungligen från framlidne Sundskärsprofilen Rolf Fogelström, som någon gång framfört den till skepparen Göran Sjödin.
Han har sedan under åren rekognoserat och funnit möjligheten att kunna gå in och vid rätt vind lägga till direkt mot klippan. Nu blev det av, som en "Expedition i havsbandet" söndagen den 7 augusti 2010 med Göran Sjödin som säker skeppare och mycket kunnig guide under färden mellan öarna. Jag hade turen att få vara med som spelman ombord tillsammans med Lennart Brynielsson. Årets enda övervintrare på Sundskär, Olle Sewerin, var nere och tog emot trossen, när vi lade till. Sommargästerna kom försent, för vi angjorde före utsatt tid och de hann inte reagera på ankomstsignalen. Det var ett på sitt sätt historiskt ögonblick, när bogen mjukt landade mot klippan och landgångarna lades ut, så att folk inte skulle ramla i vattnet. Sen tog Åsa Fogelström med sig hela sällskapet på en guidad tur kring ön. Det "ihållande regnet" som förutsports höll sig på avstånd under tiden vi var iland och kom bara som någon lättare skur under resan. Så skall en sommardag användas i Stockholms skärgård.
Tina Ahlin och Vanna Rosenberg, vilket par som musikaliska komiker! Dom spelar och sjunger fantastiskt bra ihop. Att Vanna kan sjunga, fick vi ju klart för oss i "Så ska det låta", men det gick fram ännu bättre här, med Tinas mer sparsamma komp. Och Tina är ju en suverän musikant vad hon än tar sig an för instrument, och sjunger bra dessutom. Det här paret vill man definitivt se mer utav.
Undertecknad var alltså också med och sjöng och spelade men agerar här fotograf.
Rådmansö Skärgårdskör med spelmän gjorde konsert i Arholma kapell i går kväll inför en nästan fulltalig publik. "Hade kyrkan bara vart aningen mindre, så hade det varit fullsatt" sade en av basarna. Dock fanns där bara en genuin Arholmabo, resten var inflyttade eller sommargäster. Det blev ett ganska omväxlande program med visor och låtar från flera öar och i varierande sättningar. Kalasvädret gjorde det hela till en angenäm utflykt och avbrott i hemsysslorna. Jag var dock tvungen att fara hem på kvällen och fick därmed se den vackra solnedgången över Norrfjärden.
Bild från Kasberget i Gamla Grisslehamn Midsommardagens kväll
Det blev en så fin midsommar som man kunde önska sig. Strålande väder, glada människor, god mat, lekande barn och vuxna, fiolen i farten på tre ställen under två dagar, naturupplevelser och goda samtal. Det kändes att sommaren är här, så det är bara att ta vara på allt man kan.
Den låga solen plockar fram detaljer som annars inte syns i landskapsbilden.
Vi invigde den nya gästhamnen i Norrtälje med en knippa sjömansvisor. Samtidigt flög en helikopter över oss och dränkte det mesta. När vi skulle börja andra avdelningen pålystes att Helmi skulle segla iväg just då, så då drog större delen av publiken iväg dit. Så kan man också använda sina artister.
Han hade ett munspel i händerna, Ransäterstämmans yngste spelman, när han tog sats och hoppade i vattenpölen.
Årets Ransäterstämma, den fyrtionde i ordningen, regnade bort vad gäller buskspel och publiktillströmning. Det blev i stället konserterna och dansen som var huvudsaken. Just det är kanske inte heller ovanligt just där, då Ransäterstämman bjuder till dans i tre logar, vilket är ovanligt i vår del av landet och har ett väldigt imponerande konsertutbud. Vid konserterna i Norra logen går det dessutom att kombinera med dans i den bortre delen, då det ju oftsat är dansbar musik som spelas. Det är också en påfallande ungdomlig stämma, vilket naturligtvis är mycket glädjande. Andelen äldre bland spelmän och dansare var minimal jämfört med t.ex. Kalhällstämman, som framstod som rena pensionärsträffen i år. Jag var där för fösta gången i Ransäter och fick höra fantastiska konserter av flera av den yngre generationens spelmän och folksångerskor i olika kombinationer. Ett axplock finns här nedan. Man hann ju inte gå på allt. Det gällde ju att hinna spela lite själv också i något hörn under tak och lite av detta hanns också med.
[ni:d] Hanna Wiskari Griffith, Mia Marin och Petter Berndalen
Eva Rune och Mattias Pérez
Emma Reid och Roger Tallroth
Lelo Nika och Thuva Härdelin
Norra Logen
Paraplyer och regnkläder var den dominerande bilden utomhus istället för fioler och andra instrument.
Den här tiden är den mest fantastiska på året, när man får följa allt idogt parbildande på nära håll och fågelsången ekar om mornarna och förresten hela dagen. Just nu är det trädgårdssångaren , lövsångaren och bofinken som tävlar som värst i lövträden medan trastarna mest hörs om kvällen. Trädgårdssångaren har ju ett fantastiskt flöde i sin sång och verker ha hur stora lungor som helst. Det var Monica Zetterlunds favoritfågel, för hon tyckte att han jammade och improviserade fritt som en jazzmusiker. Mitt i natten kan jag också höra rördromen nere ifrån sjön. Det låter som om någon står och blåser rytmiskt i ett grovt rör. I trädgården har rödhaken, sädesärlan, flugsnapparen och trastarna fullt upp med att leta mat till sina ungar. Det är snabba raider ner på gräsmattan eller rakt ut i luften efter ett flygfä. skatorna satt och njöt av morgonsolen när jag hämtade in tidningen.
Den gångna helgens konstrunda regnade till hälften bort och i den lokalen, där mina verk visades, var det så kallt på söndagen. att man fick vara fullt vinterklädd. Klart det inte blir någon större kommers under sådana förhållanden. Fick försöka hålla modet uppe med nyckelharpan under väntetiden.
Soligare och trevligare var det vid lördagens Taubefestival på Rådmansö, även om vindarna från havet var kalla även där. Vårt körprogram gick också över förväntan och efterfesten med Åländska körvänner blev trevlig, så som helhet blev det väl en tämligen lyckad helg ändå.
Nu är Skärgårdsmässan det som närmast står på programmet, där vi skall framträda både vid invigningen och sedan göra egna program både fredag och lördag.
Den slingriga vägen över Södertjära är snabbaste vägen hem från körövningen
Den här veckan blir en sådan vecka, då det är någon spelning eller övning inbokad varje dag utom söndag. Måndagen spelade "Svartöga musikanter" ombord på ångaren Blidösund, tisdagen spelade jag själv på pensionärsdagen i Märsta, onsdag- och torsdagkvällarna orinarie körövningar med olika körer, fredag genrep med Skärgårdskören och Lördag konsert på Taubedagen. Då hinner man inte stelna till varken i fingrar eller stämband. Taubeprogramet börjar sitta, men till genrepet tillkommer kören från Kökar och då blir det nya premisser. Då beror det på hur säkra dom är och hur snabbt dom tar till sig det vi gått igenom i tolkningsdetaljer och tempon.
Samtidigt, på lördag och söndag, pågår Konstrundan i norrtälje kommun, där Roslagens konstnärer visar sina alster i ateljéer och på en samlingsutställning vid NOA, Norrtälje Ateljeförening på gamla LV3-området. Jag har fått hänga mina målningar där, för att kunna vara med på Taubefestivalen. Sen är det bara att hoppas, att folk hittar dit.
På söndagen är det också spelmansstämma i Knutby, där jag också borde varit med för att fullända veckan, men där får jag stå över. Jag tar väl med mig harpan och spelar lite för utställningsbesökarna istället.
 |
Vedharpan |
Dagens beting, då solen lyst hela dagen, var att få upp den kluvna veden i travar. Det har också lyckats i stort sett, med mycket ryggböjande. Men för att få sträcka på mig ibland och få lite omväxling i det enahanda arbetet, kom jag under tiden på ett nytt musikinstrument, att bumpa en enkel trudelutt på, till egen förnöjelse, nämligen "Vedharpan". Den hörs inte vida omkring och stör alltså ingen. Möjligen kan någon bli störd på dess upphovsman, som vid mogen ålder inte kan låta bli att leka under arbetstid. Men han är ju sin egen arbetsgivare, så vem bryr sig?
Jag travar min ved mellan tvenne stolpar av impregnerat trä, vilket inte har någon som helst betydelse för musikutövandet. Det är ren kosumentupplysning. Mellan dessa stolpar spänner jag en tunn ståltråd för att hålla samman traven, så att inte stolparna skall ge sig iväg utåt. Vartefter traven blir högre, ökar också spänningen på denna tråd, som snart får klang när man slår an den.
Om man då ställer sig vid ena änden av traven och fattar tag om stolpens överända, då kan man dra den åt sig och på så sätt spänna tråden ytterligare. Därvid höjs naturligtvis tonen och nu är det bara att börja spela. Dra i stolpen med ena handen och slå an tråden med den andra, så har du en vedharpa. Tonomfånget är mycket begränsat och mäts väl i det här sammanhanget i famnar, men Toves favoritlåt "Lilla katt" kan man få till med hyfsad renhet. Så kan man också förgylla sin dag.
![[ni:d]](https://lh3.googleusercontent.com/blogger_img_proxy/AEn0k_uAbog6rrNqN2cbcLxQ4D3gQnhGirw8mMfYlhBY1b7GcLUIQvcL_pz1Dtb3cMoilUJVbAnLl8xIKpWH4cwp8CGsj1wupHSy56LFskB9HzkwZqysC439o7MWHkTnAQ=s0-d "[ni:d]")
