måndag 31 december 2007

Snart nytt år


Isen ligger över Gisen men är ännu inget att ge sig ut på.

Jag vill passa på att önska alla bloggvänner ett Gott Nytt År!

söndag 30 december 2007

Se "Den stora premiären"!



Vi fick biljetter via Teaterlistan och fick i sista stund se denna festliga Bröderna Marx-föreställning på Intiman, med Eva Rydberg som mycket porträttlik Harpo, Kim Sulocki som Chico och framför allt Ola Forssmed som en totalt vanvettig Groucho Marx. Hur den karln är funtad kroppsligen begriper jag inte. Det verkar vara någons sorts teleskopsystem när hans gänliga lekamen bara sjunker ned till golvet, med benen i absurd vinkel under sig. I övermorgon går den på TV  i inspelning från Fredriksdalsteatern i somras. Se den!
  
                                                              


Tack vare Teaterlistan: http://www.teaterlistan.se/  har min föresats, att återknyta kontakten med teatern under den här hösten, verkligen gett resultat. Det har blivit fem resor till olika teatrar i staden med mycket skiftande föreställningar och mycket roligt.

fredag 28 december 2007

Julleda?


Här är ett ljus som har kroknat, som om det hade ledsnat på julen.  Vi hade adventsstaken stod inunder med fyra ljus tända och det blev bara för mycket.

torsdag 27 december 2007

August kontra Labyrint



En sådan fantastisk film det blev, den här dramatiseringen ur Strindbergs liv, så välspelat och så väl förberett för att fånga tidsandan i kläder och rekvisita. Jag är full av beundran över det arbete som lagts ned och glad att ha fått vara en aldrig så liten del av detta. Huvudaktörerna Jonas Karlsson och Linda Zilliacus utför ett fantastiskt skådespeleri och flera av bifigurerna överraskar. Och fotografen har lyckats skapa väldigt vackra bilder i de miljöer som letats upp. Peter Birro och SVT-drama är att gratulera.
  Det blev två långa avsnitt istället för tre kortare och det var också skönt, speciellt som man i SVT får se dem i sin helhet utan reklamavbrott. Man hinner sjunka in i stämningen och tempot, som ju var ett helt annat på den tiden. Det är jag som är stinsen på bilderna. Skäget är eget, hopsparat under ett par månader just flör denna bild



  Kontrasten när man sen direkt efteråt skulle se sista delen av "Labyrínt" på TV4 blev alltför påtaglig. En påkostad serie, som man aldrig lyckats få något sammanhang i. Inte ens på slutet begriper man historien och vad vitsen med hela det nedlagda jobbet var. Det görs fina skådespelarinsatser där med, men man får aldrig möjlighet att ta dem till sig. Allt blir totalt söndertrasat av alla avbrott.
  Sen uppstod en märklig situation, när Karls hustru, som kidnappats i det första avsnittet och som man därför glömt hur hon spåg ut, återinträdde i historien och visade sig vara Linda Zilliacus, avskalad all glans från Augusts "Siri von Essen". Då tyckte man verkligen att hon hade bytt ned sig.

söndag 23 december 2007

Jul med det okända

Nu har vi ljus, här i vårt hus,
någon tände granen Hopp, trallallala!


Vi låg och dåsade i halvdvala klockan halv sju på morgonen då granen plötsligt tändes i rummet bredvid. Någon tyckte att vi skulla stiga upp. Tyson låg på en stol helt fredligt och ingen av oss hade hört ett ljud, trots att dörren var helt öppen och det bara är sex meter till granen från sängen. Jag hade visserligen vridit ur en lampa helt lätt i går kväll, men det behövs en rejäl kick för att få den att tända utan att skruva på den. Vi testade när vi stigt upp. Tyson är naturligtvis starkt misstänkt, men som sagt, ingen av oss hörde det minsta ljud innan.

lördag 22 december 2007

Frostig promenad



När dammsugningn var klar, var jag tvungen att ta mig ut en stund medan det ännu var något dagsljus. Frosten gör i alla fall landskapet lite ljusare i brist på snö och de sista solstrålarna träffar asptopparna i skogskanten.


Frosten kan förvandla t.o.m. några gamla bildäck till ett dekorativt mönster.


Tecken i skyn


Det gamla jättekastet har fått en vacket frosthätta till julen

torsdag 20 december 2007

Blodbrist i Norrtelje

Rubrik i Norrtelje Tidning: Sjukhuset efterlyser blod inför röda dagar


Samtidigt förser tidningen läsarna med nästa torsdags TV-program istället för dagens. Dom fick mig för en stund att tro, att jag missat starten på "August", för andra avsnittet skulle sändas i kväll. Dom är på skämthumör där på redaktionen.

onsdag 19 december 2007

TV, drömmar och verklighet

Vaknar efter tre timmars sömn mitt i en dröm och känner, att så mycket rör sig i huvudet att jag måste stiga upp och göra något, för att skapa lugn igen.
  Jag såg sista avsnittet av "Grotesco" i går kväll och insåg, att för att rätt uppskatta detta avsnittet måste man inte bara vara tillräckligt gammal. Man måste även ha varit TV-innehavare under en längre tid än vad jag har varit. Jag skaffade, av olika anledningar inte TV förrän 1998 och har alltså missat en del, eller sluppit, det beror på hur man ser det.
  Jag har aldrig uppfattat det som en miss, därför att jag valt själv att inte ha TV och därför att jag använt tiden till andra saker, som har format mitt liv och som gett mig erfarenheter, som jag inte skulle vilja vara utan. Mycket har jag kunnat följa ändå, då jag hade tillgång till TV på annat sätt, men en del serier t.ex. har jag inte sett.
  Nu byggde det här avsnittet av Grotesco mycket på ett avsnitt av Dallas, som jag aldrig såg men läste om. Där fanns ett avsnitt, när en av huvudpersonerna bildlikt återuppstår från de döda. Han hade dött i ett tidigare skede men återinträder i handlingen. För att förklara detta specialskrevs en storyline, där den här personen har drömt allt som hänt sedan det avsnittet han försvann ur handlingen. Detta har jag läst om och förstod nu när jag såg Grotesco, hur det hela hade fungerat, vilken komplicerad historieskrivning det blev att hålla i huvudet. "Allt var bara en dröm."
  När jag vaknar har jag, parallellt med denna historia, min egen brokiga historia i huvudet, med olika yrkesverksamheter, arbetsplatser, intressen och upplevelser etc. och vet inte vad av detta som verkligen har hänt. Kanske en del av det bara var en dröm. En del saker finns ju dokumenterade, men jag har också i huvudet bilder av saker, som jag tror har varit en återkommande dröm.
  Det utspelar sig i ett trångt utrymme, troligen under takstolarna i en trossbotten eller källargrund, dit jag fått tränga mig in genom en smal passage, som jag inte vet om jag kan passera längre, där det kan finnas dokumentationsmaterial kvar om något jag syslat med. Bilderna av det här utrymmet är inte klara, eller förändrar sig, men känslan av hur jag tog mig dit är väldigt stark, nästan som klaustrofobi. Dröm eller verklighet?
  Jag får samtigt bilder av när jag krälar på vinden och tilläggsisolerar huset vi bodde i förut och senast garaget, där jag nu har min verkstad. Har jag verkligen klarat av detta eller är det bara något jag föreställer mig? 
  I huvudet finns också, när jag vaknar, känslan att jag håller på och avslutar någonting och att det är viktigt att fånga upp det här i tid, innan jag slutar. Kanske borde någon krypa in och titta om det ligger någonting kvar där och skräpar? Något som dom annars kommer att finna när dom river kåken om hundra år. Då kommer dom att klia sig i skallen och säga: "Det var som fan! Höll han på med sånt."
  Är det den kommande pensioneringen som spökar, eller det att jag inte vet hur länge jag kan fortsätta med min nuvarande verksamhet om jag inte får ordning på den här muskelvärken? Eller är det "Det okända" som gör sig påmint och talar om att tiden går.
  Nu blev det väldigt makabert i går, när dom grävde upp Tage Danielsson och Astrid Lindgren och dom blandade sig i historien igen, men det var geniala scenkopplingar med Horace Engdahls färd till Nangiala, efter att Astrid fått nobellpriset postumt, och med dansen på de saligas ängder ur Tages film Äppelkriget.
  Jag vaknar alltså mitt i denna drömröra och går upp för att skriva av mig den. När jag kommit en bra bit på väg, råkar jag trycka på någonting så att bilden försvinner och en annan sida kommer upp på skärmen, innan jag har hunnit spara. Det tar en god stund innan datorn vill hitta tillbaka till rätt sida och jag får börja om att skriva samma sak en gång till. Eller har jag bara drömt att jag skrivit det? Jag kanske just har kommit och satt mig här och tror att jag redan hade skrivit, för att jag hade i huvudet vad jag skulle skriva.
  Nu har jag skrivit det här, tror jag, och skall äta något och gå och lägga mig igen och se om jag kan somna och vaknar i morgon och kan läsa det här, eller om jag bara har drömt att jag har varit uppe. Djävla Dorsin!

TV-serier o spöken

I kväll blir det "Stå upp" och "Grotesco" på TV för att lätta på sinnet. Kanske tittar jag också på finalen i "Bonde söker fru", som jag annars bara har följt via löpsedlarna. Många frågetecken kring en sådan serie. Varför vill man t.ex. utsätta sig för att var den som "tog bonde-Fredriks oskuld" och sen inte ha mer med det hela att göra.
  Det okända är slut för säsongen, så nu får vi nöja oss med våra egna spöken. Vår ena katt, Tyson, är ett typiskt sådant. Han kan frambringa ljud på de mest konstiga sätt och på ställen där man inte förväntar sig att det skall låta. Annars är han så gott som helt stum, om det inte är nödläge.
  Senast nu på förmiddagen, när jag satt och skrev, började plötsligt en av julklapparna kvittra. Jag hittade i Naturskyddsföreningens butik små gosiga fåglar av olika arter, gosedjur till barnbarnen alltså. Om man trycker på dom på ett visst sätt så kvittrar dom med rätt läte för arten. Lärorikt och bra. Det tyckte Tyson också, som ville veta hur en blåmes låter, och klev runt i lådan så han fick ett par av fåglarna att börja kvittra. Sen blev han väldigt brydd och gick därifrån.
  På nätterna kan han få för sig att vandra över klaviaturen på pianot, som står i rummet bredvid vårt sovrum. Det brukar vara lite svårt att somna om efter den konserten. Han kan också få böckerna att börja leva sitt eget liv i bokhyllan, när han krupit in bakom och tagit sig en lur och sen skall vända för att komma ut igen. Det har varit knäpptyst i rummet i två timmar och plötsligt ramlar bökerna ur bokhyllan.



Tyson är också intresserad av alla former av motorfordon, både in- och utvändigt. Här har han intagit sonens BMV.


 

Poem

I bilen på väg till massören skaldade jag:



Ja, visst gör det ont när jag skall växla.
Varför skulle annars armen tveka?



Nu känner jag mig mycket bättre, på de ställen som gick att göra något åt taktilt. Morgondagen får utvisa vad som ytterligare skall åtgärdas.

tisdag 18 december 2007

Skådespeleri och musik

Fick i dag vänligen en DVD-platta från TV3 med "Sanningen bakom", där jag medverkade som präst. Det såg bra ut, även om jag inte riktigt tyckte programidén humormässigt höll hela vägen ut. Det finns till och med risk att en del tar illa vid sig av den fejkade begravningsstoryn.
  Humor är ingen lätt genre. Det har nu t.o.m. Babben fått känna av. Där har det annars nästan bara varit plus. Inte minst intervjuerna har varit sevärda. Senast var det Mikael Tornving som överraskade med oanade livserfarenheter.


Nu är jag nyfiken på hur Marie Picassos nya skiva låter. Synd att hon skall behöva ha så lågt ställda förväntningar på kritikerkåren, så hon tror att dom skall såga henne bara för gamla synder.


Vi gottar oss f.n. åt en DVD med "Albert och Herberts julkalender", som slår ut det mesta i den vägen. Där är ett sagolikt bra samspel mellan Sten-Åke Cederkök och Thomas von Brömsen. snacka om relationsdrama.  Årets upplaga är mycket seg vid jämförelse. Men Susanne Ernrup gör en rolig figur av sin misslyckade nissa.

fredag 14 december 2007

Meddelanden


Jag promenerar längs vår skogsväg och finner denna skylt, som måste ha kommit dit i ett tidigare sekel och en bra bit bakåt i det. Här finns ingen barninstitution så långt ögat når och inga hus med barnfamiljer, så vitt jag kunnat se under de dryga två år jag bott här. Men man vet ju aldrig med barn. Dom kan dyka upp var som helst. Det borde kanske stå sådana skyltar varannan kilometer längs alla bilvägar.


Jag har lackat en skiva för tredje gången. Den bör få vara i fred för att undvika dammpartiklar på ytan. Hade också tänkt dekorera staken, den inlämnade ljusstaken alltså, med guldfärg, men fann att underlaget inte kunde få godkänt. Finner då, att "ommålning med denna färg bör ske inom två timmar eller efter fyra dagar för att undvika resning i lacken". Jag målade den ju i går, så det blir att vänta till måndag då. Kitt!


Får ägna dagen åt visrepertoaren, som inte sliter på muskulaturen och se på gamla TV-program.

torsdag 13 december 2007

Grotesco

Har ni möjligen missat humorserien "Grotesco" på SVT på onsdagkvällarna? Det hade jag till häromkvällen, då jag blev helt överumplad av denna geniala blandning av korta gags och imitationer av gamla filmer eller TV-serier. Varför har inte den lyfts fram mer i tidningarna?
  Har nu kollat tidigare avsnitt på SVTs hemsida och ser att det här är något nytt, ty det har lagts ned möda på detta av folk som kan mediet och som kan den nya datatekniken. När Göteborgarna kommer och välter globen och får den att rulla genom stan och krossa kulturhuset mitt i en "Jubel i busken" -imitationen, det är storslaget. "Hole in one!" som en av göteborgarna säger, när globen landar på plattan.
  De gamla revyrävarna dör undan och vi undrar vem som skall ersätta dem. Men här är dom ju, med Henrik Dorsin i spetsen, en sanslöst begåvad och mångsidig underhållare. Vem om inte han var värd att få Povels karamellodiktstipendium?
  Har du som jag missat det här, så gå in på SVTs hemsida och kolla. Jag satt och skrattade gott i ensamheten här hemma och just nu skall det mycket till att få igång det maskineriet. Rena medicinen.

Vrak

Har tittat på bandade avsnitt av "Vrakletarna", som ger nya bilder av vår historia på ett mycket spännande sätt. Gamla vrak från första världskriget, fullastade med järnmalm, vittnar om Sveriges roll som handelspartner till de krigförande länderna. Neutraliteten hängde på en skör tråd. Samtidigt är dessa vrak nu ett smygande miljöhot med stora mängder av tjockolja ombord, som snart kommer att börja läcka ut ur sönderostade tankar. Det ligger många hundra sådana fartyg på Östersjöns botten.

måndag 10 december 2007

Nobellfestligheter

Så randas den årliga festen
då snillena pris skall föräras,
då dräkten är viktig och gesten,
då middag med lyx skall förtäras.

I TV:n syns prakten och ståten
när kungen skall priserna räcka,
och statschefen verkar belåten,
hans ord verkar muntra och käcka.


 


Vid middagen talas begåvat
och sång och musik höres ljuda.


Med snillen vårt land är förlovat
och operan får blodet att sjuda.

Men kameramannen serverar
i bild hovets schystaste hylla,
som "Madde" galant exponerar,
ett arv från prinsessan Sibylla.

Nobellprisutdelning

Nu kommer den årliga riten,
med frackar och glitter och kråm.
De främsta av forskareliten
skall prisas och givas diplom.
De hälsar så artigt på kungen
och bjuds på den finaste mat.
Nobelkassan lättar på pungen
och hyllar sitt patriarkat.

Tore Skogman



Ännu en glädjespridare  har gått ur tiden. Artisten och låtskrivaren Tore Skogman är död. Han lämnar efter sig en låtskatt på dryga tusentalet melodier och texter. Många blev folkkära landsplågor och kommer att leva vidare lika självklara i folkminnet som Taubes visor, men i en annan oftast lättsammare genre.
  Mina egna första minnen av Tore Skogman var när jag som grabb stod och såg ishockeymatscher vid Vikingalundens uterink på Väddö. I pauserna skränade det musik ur tratthögtalaren på stolpen, däribland en rolig låt som handlade om älgjakten. Det var en typisk Tore Skogman. Han kunde snappa upp i stort sett vad som helst som engagerade folk och sno ihop en fyndig, välrimmad text med lättsjungen melodi till.
  I min ägo har jag bara en skiva med Tore Skogman, en EP med fyra sällan spelade låtar: Hattvisan, Lugnet före stormen, Snäcksjön och Jag kan aldrig glömma dig. Den förstnämnda skall jag nu, för att hedra Tore,  ta upp på repertoaren, ty jag är själv flitig användare av olika hattar. Skivan blir nog en raritet med tiden.

söndag 9 december 2007

Miljöförstörelse


Att avverkningsmogen skog avverkas är en sak, även om jag hade hopats att kommunen skulle bavara denn plätt som strövområde. Men det som nu följer är ännu sorgligare. Den avverkade marken förbereds för  nyplantering genom att en grävskopa får förvandla hela området till ett kraterlandskap som blir helt omöjligt att röra sig i. Jag har för mig att man i norrland har avbrutit systemet med hyggesplöjning, för att det förstörde den naturliga miljön. Om detta är alternativet så är det knappast bättre. Det är syniskt mot kommand egenerationer att göra så här. Nya plantor måste kunna sättas och klara sig utan denna åverkan på underlaget. 


Kullen som förut var ett utflyktsmål inne i skogen är nu helt otillgänglig och  föga attraktiv.

måndag 3 december 2007

Adventstid och medier i mediabruset


Sådant har vädret mestadels tett sig denna första adventshelg. Det har regnat och blåst. Vi har pyntat en del i trädgården och i huset, sambon har satt upp vackra ljusslingor för att lysa upp i mörkret, vi har promenerat för att få fart på värkande muskler, jag har fått slut på min strykhög, vi har sett TV och jag har varit i kyrkan och sjungit med kören. Fullt hus för ovanlighetens skull, därför att konfirmanderna var med och därmed deras föräldrar. Så det var som i Hasse Alfresons "Ringaren", några var ditkommenderade.
  TV-tittandet har bl.a. ägnats åt "Ambres", dokumentären om snickaren Sture Johansson i Värmland, som ibland intas av en urgammal och sedan länge död vishetslärare, som kan tala i timmar om tillståndet på jorden och hur vi människor bör vara mot varandra. De som har sett detta eller stött på fenomenet tidigare har mycket svårt att förneka att det är på riktigt. 
  Det jag tycker är märkligt är, att många troende religiösa, som tillhör olika samfund, tar avstånd ifrån sådana här mediala fenomen. Samtidigt läser dom med högt i kyrkans trosbekännelse, som avslutas med orden: "Vi tro och....på de dödas uppståndelse och ett evigt liv:" Har prästerna ensamrätt på att företräda dessa och vad ska dom då ta sig till om dom inte själva har någon medial förmåga? Då blir det ju bara tomt prat. Därför tillhör jag inte svenska kyrkan eller nåt annat samfund, jag bara sjunger där ibland för att det är roligt att sjunga och rummet är lämpat för att framföra bra texter i.
   Vi brukar även se "Det okända" och ett program, där två medier hjälper polisen att lösa gamla mordfall eller oförklarliga försvinnanden. De får fram häpandsväckande detaljer som gör att polisen kan arbeta vidare  med fallen och få dem lösta. Detta är ett forskningsfällt som glädjande nog inte längre är tabu att tala om och som kan förklara många av de remarkabla framsteg som människan gjort, på gott och ont. 
  Själv är jag numera öppen för alla möjliga tolkningar av dessa fenomen, efter en del egna upplevelser strax efter våra näras frånfällen. Det finns mycket i tillvaron som man inte lätt kan bortförklara och avfärda.
  På Aftonbladets hemsida kan man just nu läsa om hur Ìngmar Bergman efter sin död uppenbarade sig som en fågel för Liv Ullman, så som dom kommit överens om.
  Precis sådana upplevelser hade sambon och jag samtidigt, på varsitt håll, ett par dar efter hennes mors bortgång. En talgoxe satte sig och knackade på fönsterblecket till mitt arbetsrum två trappor upp, där vi aldrig brukar mata några fåglar. Den nickade och tittade in mycket intresserat en stund. Samtidigt knackade en annan talgoxe på fönstret där sambon var hos sin son. Den  bar sig likadant åt och vi blev förbluffade när vi berättade om våra upplevelser och fann att det skett samtidigt.
  Till historien hör, att jag vid minnesstunden läste upp ett par verser ur en av Marys gamla visböcker. Där fann jag nämligen en visa som hette just "Mary" och där en vers löd så här:

   "Men kanske hellre jag ville vara
   en liten fågel i furuskog,
   som finge fritt under himlen fara
   så långt som hågen och längtan drog.
   Ej heller då jag behövde sörja
   för mat och kläder en enda gång.
   Med sång då finge jag dagen börja
   och finge sluta min dag med sång."

Marys stora intresse i livet var ju att sjunga.
Man får tro vad man vill.