Nyårshälsning

Gamla  Grisslehamn den 31 dec. 2008

Min blogg återfinns på: http://trubaduren.bloggagratis.se/

God Jul

Björktrasten kalasar på våra vinteräpplen

Jag vill önska alla en God Jul!

Min blogg återfinns på: http://trubaduren.bloggagratis.se/

I snöns våld

Plötsligt fick vi uppleva riktig vinter som i forna dar. I dag kommer vi inte ut annat än till fots. Mer blogg på:http://trubaduren.bloggagratis.se/

Höstdagrar

Så ter sig landskapet vid sjön Jälnan i Roslagen en dag i mitten av oktober.

Min blogg återfinns på: http://trubaduren.bloggagratis.se/

Att stå på egna ben

Bilden är tagen mitt i augusti. Borde inte den stora ungen klara att hitta sin egen mat då? En bild av att det inte alltid är så lätt att stå på egna ben, även om man ser vuxen ut.

Min blogg finns för övrigt på: http://trubaduren.bloggagratis.se/

Fjällfärd och annat

En bild från sommarens fjällfärd. Fler finns på:

http://trubaduren.bloggagratis.se/

Sensommar

Sensommarkväll vid Sottern

Min blogg finns på: http://trubaduren.bloggagratis.se/

Göteborg i Norrtälje

Ostindiefararen Göteborg angör Norrtälje hamn.

Min blogg finns på: http://trubaduren.bloggagratis.se/

Bilder från Kökar

Mjölkörten blommar på Kökar.

Fler bilder finns på:http://trubaduren.bloggagratis.se/

Sommarnöje

Vy norrut från Skollholmen på Singö

Mer bilder och text finns på:

http://trubaduren.bloggagratis.se/

Vår fria natur

Liss-Norrsjön, en bild från dagens cykelfärd i Roslagens skogar. Fler finns på:

http://trubaduren.bloggagratis.se/

Sommar på olika håll

Herrgårdsdammen vid Skinnskattebergs herrgård.

Vi gör utflykter åt lite olika håll denna sommar. Mitt första mål var Körstämman i Skinnskatteberg. Mer om detta och annat på: http://trubaduren.bloggagratis.se/

I väntan på regn

Vi skulle just nu behöva  en rejäl rotblöta. Men det här var bara falskt alarm.

http://trubaduren.bloggagratis.se/

Vårbruk

Vårbruket är i full gång i Roslagen och det luktar dynga längs byvägen.

Jag skriver numera på följande adress:http://trubaduren.bloggagratis.se/

Statistiken åter!

Kvällssolen speglas i vattenytan                   © Birger Björnerstedt

Efter flera månaders väntan kan jag nu åter se, att jag haft besök på sidan. Det var ju glädjande. Då kan de besökande också se, att jag i huvudsak skriver och visar mina bilder på en annan adress numera, där det är garanterat reklamfritt och där bilderna på så sätt får ett lite större utrymme. Ett ytterligare skäl är de upphovsmannarättsliga tveksamheter som råder på ABs bloggsida.

http://trubaduren.bloggagratis.se/

Reklamavbrott på AB-bloggen?

En vårlig bild från Olandsån i Gimo

Har möjligen AB ändrat sin policy angående reklamen på bloggsidan? Jag saknar den givetvis inte, men det vore trevligt att få någon sorts meddelande någonstans så man vet. Så länge det är rent kanske jag återkommer med enstaka inlägg här, annars finner du  mig numera på adressen: http://trubaduren.bloggagratis.se/, där det är reklamfritt.
  Men statistikfunktionen är fortfarande ur funktion ser jag, så där är det noll besök oavsett vad man skriver och har så varit ett par månader utan åtgärd.

 

Reklamavbrotten en kränkning

Plötsligt ingen reklam på bloggsidan. Den var lika störande som reklamavbrotten i TV4as filmer. Nu är det fastställt av HD att det är en kränkning av upphovsrätten. Mer om detta i min andra blogg: http://trubaduren.bloggagratis.se/2008/03/18/579234-reklamavbrotten-en-krankning/

Ny bloggadress

Mitt sökande har gett resultat. Jag har funnit en sida där man kan blogga utan störande reklam. Den som i fortsättningen vill läsa min blogg eller se mina bilder får gå till en ny adress:

http://trubaduren.bloggagratis.se/

Jag har grovrensat i den här bloggen. Den kommer att ligga kvar en tid men plockas sedan bort.

Annonser

Det börjar bli dags att se sig om efter ett annat ställe att göra sin röst hörd, för nu kladdas snart hela ens sida ned med stora annonser. Det var inte roligt alls. Jag återkommer i ärendet.

Bilder igen

Nu har dom självläkande krafterna verkat medan jag åt min frunch och plötsligt gick det att ladda ned igen.  Kasper gör mig ofta sällskap på skrivbordet i värmen under bordslampan. Här vilar han huvudet met ett gammalt vishäfte från "Gamla glada tider". I bakgrunden ser man en kanotstäv på väg ut på Gisen, ett sommarminne.

Visor till maten

Gårdagens spelning för SPRF i Norrtälje blev något försenad p.g.a. dispyter under årsmötet som förevar. Vi fick sedan sjunga till maten och det blev rätt surrigt, mot vad vi är vana vid. Att programmet gick hem var det emellertid ingen tvekan om, då vi fick många lovord efteråt. Träffade också några gamla bekanta bland pensionärerna. Nu är det emellertid tunt glest i bokningskalendern, så det vill till att vi får ut mer information till föreningslivet.

Bildgåta

Frågan är: Vem kastade stenen, eller hur kom den dit?

Mannen som talar med hundar

Detta har blivit ett av våra favoritprogram på TV, nu när vi inte längre har hund själva. Vi ser vad som borde ha gjorts för länge sedan, för att både Chaplin och vi skulle ha mått bra här. Men nu är det som det är och han har kul på sitt håll med kompisen Caruso.
  Men åter till TV-programmet. Det är så fascinerande att se hu denne man angriper problemen när folk får problem med sina hundar. Som regel visar det sig att problemen inte ligger hos hunden utan hos dess ägare, som inte har begripit att det är en hund dom har.
  Denne Cesar Millan är inte bara hundpsykolog. Han avslöjar på nolltid hur hundarnas husse och matte har det i relationen och hur detta påverkar hur dom beter sig mot hunden. Det blir ett slags snabbterapi för alla i familjen när rollerna skall förändras och det hela går ut på att vara en tydlig flockledare för hunden, annars tar den över ledarrollen. Det är förbluffande att se hur en förändrad attityd hos människan direkt förändrar hundens attityd. Det stärker i alla fall ens självförtroende i mötet med andra hundar att sett dessa program som går i TV4 plus.

Kontakter

En vy österut från Söders höjder

Märkliga äro ödets vägar, eller synkronicitetens. Jag var i stan häromdagen och läste tidningen City på tunnelbanan. Såg att man kunde skicka in Stockholmsbilder dit och få biobiljetter. Eftersom jag just har en del färska sådana bilder sände jag in en och fick mycket riktigt ett par biljetter i brevlådan i dag. Men det va inte nog med det. När jag är ute på tomten och eldar ris i vårvädret ringer mobilen. "Det är Janne", en gammal jobbarkompis som jag inte träffat sen jag slutade på Stadsteatern 1967, för 40 år sen. Han hade sett min stockholmsbild i City och fått impulsen att ringa upp.
  Inte nog med det. Vi var tre yngre grabbar på verkstaden på den tiden, varav en var same, "Lappen" Martin Kuorak. Han flyttade sedermera hem till Jokkmokk och blev en framstående sameslöjdare. Jag har sett hans vackra arbeten på utställningar och avbildade i böcker, men vi har inte setts sen jag var däruppe 1973 och hälsade på. Nu hade Janne varit uppe på Jokkmokks marknad och hälsat på Martin, så han hade hälsningar och skulle nu förmedla kontakten tillbaka. En bild betyder så mycket.

Gamla synder

 Gårdagen roade jag mig med att via diverse teknisk utrustning, som ungdomarna sitter inne med, plocka ut små filmsekvenser ur gamla videoband och överföra dem till digitala bilder. På så sätt kan jag nu sitta och plocka ut precis den bild jag vill ha, t.ex. från de filmer jag staterat i.
  Bilden ovan är från Inger Åbys fimatisering i operatappning av Strindbergs "Kronbruden" , tonsatt av Ture Rangström, som var mitt allra första statistuppdrag 1990. Jag var spelman och syns med stort skägg och flint rakt ovanför brudparet. Det är stråken som syns som ett vitt streck. Vi bussades ned till Gnesta uppklädda och klara och klev direkt ut i bushen för att bilda brudfölje och vandrade genom skogen till en gammal vattenkvarn, som fortfarande gick att sätta snurr på. Det är klart det gav mersmak, även om hela historien är oerhört tragisk.
  Det var för övrigt mitt andra möte med den pjäsen. När jag jobbade som scensnickare på Stockholms Stadsteater på 60-talet var jag med och byggde det stora kvarnhjulet, som spelar en egen roll i pjäsen. Gamla minnen tränger sig på.

Vårkänning

Motljusbild vid Norrsjön i Vällnora i mitten av februari. Isen täcker sjön men är säkert mycket osäker.

Gårdagen bjöd på vackert värder och jag var ute och tog vara på det i hög grad. Levererade färdiga arbeten till Bennebol och stannade till vid Vällnora bruk och tog lite bilder, då solen bjöd på bra ljusförhållanden.
  Hemkommen tog vi först en promenad ned till affären med ryggsäck för varorna. Sen bytte jag till arbetsdress och gick ut och ägnade mig åt veden. kapade upp den senaste granstammen och kvistade av de grövsta grenarna. Utblicken från mitt arbetsrum och TV-rummet har blivit mycket ljusare sen de två granarna kom bort och huset syns på ett helt annat sätt när man kommer vägen österifrån. Började också rensa så smått på allmänningen på sydsidan om huset. Där finns mycket bråte att ta hand om. "Estetisk gallring", som jag kallar det.
  Kvällen ägnades åt "På spåret", som blev riktigt kul och spännande med två mycket jämna lag och sen litre sappande hit och dit innan vi hittade ett gammalt avsnitt av "Morden i Midsummer" på 24an. Där är det lyckligtvis inga reklamavbrott.

Humor i garderoben

En teckning av Erik Höglund  "När våran fröken kom för sent":

  Jag fick tag i konsthallsintendenten, som dock bara hade samma svar som kultursekreteraren, att det finns mycket jobb som behöver göras, men att det saknas medel. Där ligger några tusen skämtteckningar och väntar på att bli monterade och katalogiserade, för att kunna visas upp för allmänheten. Det är en gammal donation, som kommunen inte riktigt vet vad dom skall göra med. Kanske någon har ett tips om någon fond eller dylikt som kan lämna ett bidrag till det här. Det behöver tillsättas en tjänst under några år troligen. Jag tänkte att dom kunde tillsätta mig.

Audision

Gårdagens audision var trevlig, men resultatet lär vänta på sig. "Har vi inte hört av oss före sista mars så blir det inget." Det är inte många minuter man har på sig för att visa vad man kan och det gäller att ha fått igång hjärnan innan, så man är rätt inställd. Efter en svårartad morgon var jag tvungen att ta med mig något roande att läsa på bussen för att ändra focus och det kändes som att det gick rätt bra.

Annat jobbsök ägnar jag mig åt i dag, då jag ringt och diskuterat ett projekt med kommunens kultursekreterare. Han hänvisade mig till konsthallens intendent, som jag ännu ej fått tag i.

Åter framför kameran

Förmiddagen har ägnats åt statering för en reklamfilm. För första gången i mitt liv har jag varit iförd en fotbollströja och agerat fotbollssupporter i med och motgång. Ska bli roligt att se hur det tar sig ut. Det hela utspelade sig i en buss på väg till och från en bortamatch. Ett väl valt stycke Lidingö fick agera Skånelandskap med tillfällig vägskylt till Malmö. En taxi irrade omkring och letade efter den skylten som var bortmonterad och trodde han hade kommit alldeles fel.
  Jag fick gå upp i svinottan för att hinna in till detta men var naturligtvis först på plats istället. Har därför sovit en stund sedan jag kom hem och har sen varit ute i verkstaden och fått bort det sista av färglagret på möblerna. Har också fått hem ny färg, bruten efter den ursprungliga färgen, som jag förhoppningsvis skall hinna testa i morgon. Men innan dess skall jag en tur in till Stockholm för audison till "Glasklart". Det blir nog den största utmaningen hittills.

Nysnö

Vi vaknade med snö utanför fönstret äntligen och gav oss ut på promenad. Ett tunnt molntäcke skapar en mild färgskala i naturen utan skarpa skuggor. Ögat och kameran får fånga andra detaljer efter vägen.

Säven vid strandkanten bildar intressanta mönster

Ekorrens fina spårstämpel där han korsat vägen

Ericssons kabelrullar dekorativt garnerade med pudersocker.

Större hackspetten satt och tjattade i en björktopp när han ledsnat på trumsolot.

Den pulserande strömmen

Vi gick en promenad byvägen ned genom skogen mot sjön. Det var kav lugnt ute och nysnö. Vid ett ställe passerar en elledning över vägen, fyra trådar ovanför varandra. Jag upptäcker att trådarna pulserar upp och ned i en jämn takt, just mellan de två stolparna där ledningen går över vägen, inte mellan de andra stolparna. Ingen vind eller annan kraftkälla är synbar som kan sätta trådarna i svängning, dom bara rör sig rytmiskt upp ocn ned. Vi tittar på dom en lång stund innan vi går vidare. När vi är på hemväg en kvart senare är allt stilla. Vad satte trådarna i svängning? Det är dagens gåta. Någon elkunnig har säkert en förklaring.

Färgåtergivning.

Dagen har till större delen ägnats åt jobb i verkstaden. Det tog fyra timmar att skrapa färgen av en stol. Det mesta av ursprungsfärgen sitter kvar, bra grundad, men det kommer att behöva bättras med ny färg. Var ned till trävarufirman och lånade färgkarta, så dom kan hjälpa mig att bryta sedan. Dumt att inte utnyttja den moderna tekniken när man kan hitta nästan exakt färgnyans med givet blandrecept. Skall bara ha rätt bas som funkar ihop med underlaget och ger ytan rätt åldersfason.

 

Ljusfenomen

Jag har varit en tur till Bennebols bruk för att hämta hem ett renoveringsjobb. På hemväg spricker molnen upp och bjuder på fina naturscenerier mitt i gråvädret.


Srtålglans över sjön Sottern.

Det gäller att ligga i

En del av denna dagen har jag fortsatt i min strävan att registrera visorna i alla våra visböcker. Det var ett tag sen sist och i dag har jag gått igenom en liten men mycket välfylld Taubebok. Där fanns många visor jag aldrig hört talas om och än mindre hört. Många märkliga textuppslag finns det och nu skall vi titta på bokstaven i som i Ivar. Var kan man hamna då, om man ger sig ut i visans värld? Några känner ni säkert igen men andra blir en aha-upplevelse. Det blir en sällsam poesi i sig.

I ”korta varor” reser jag kring                                    
I barndomens ängder                                                   
I brasan nu de sista glöden kolna                               
I bugane böljer                                                             
I Cubas natt en röst från din estancia                        
I den stora tysta natt                                                    
I denna ljuva sommartid                                              
I djupa källarvalvet                                                      
I en sal på lasarettet                                                    
I engelska kanalen, där seglade en brigg.                  
I ensliga stugan en kulen kväll                                   
I Filipstad på en liten gata                                         
I Finland där åto vi rovor och gröt                             
I folkviseton                                                                 
I gamla Sverige där finns städer                                 
I Gellivare trakter                                                        
I hamnen låg briggen                                                  
I Hans Majestät Karl den femtondes år                      
I hjärta och sinn’                                                         
I Honolulu                                   
                                
I Hällsingland, allt uti Delsbo soken                         
I höga societén                                                             
I Hönsalösa socken nu man ledsnat har                    
I januari månad nittonhundraelva                             
I junikvällens stunder en sång jag sjunga vill           
I Lissabon, där dansa de                                              
I Lomma by, där bodde                                                
I London i en by                                                           
I låga ryttartorpet                                                        
I Medelhavets våg                                                        
I min blommiga blå krinolin                                       
I min lilla hydda Vidalita                                           
I natt jag drömde                                                          
I rosenrött jag drömmer                                               
I rosens doft                                                                  
I Roslagens famn på den blommande ö                      
I sjunde himlen                                                            
I skimrande bruddräkt så vit som en snö                    
I skogen fågeln ropar                                                   
I sommarens soliga dagar                                            
I Spanien lära flickor bi kära                                     
I stjärneljus så många par                                           
I Stralsburga där bodde en adelsman                         
I ungdomens blomstring jag satte min tro                  
I villande skogen jag vallar min hjord                        
I vår lilla båt                                                                
I Värend där urgamla skogarna stå                            
I Västergötland växte i ett soldattorp opp                  
I året adertonhundra                                                   

Apropå Slas

Läste i går kväll Ingmar Unges förnämliga spalt i nya numret av tidningen VI. Där var en liten historia om Slas som jag tyckte var så rolig, att jag gärna vill vidarförmedla den:
  "Slas brukade släpa sin förläggare Åke Runnquist på Bonniers ut till förortsbiografer eftersom han ville visa Åke någon sällsynt B-western eller något som bara Slas hade koll på. - En sak undrar jag, sa Åke en dag. Varför sitter vi alltid på första bänk när vi går på bio? - Därför att jag vill se filmen först, sa Slas."

Chaplin for president?

Foto: Reuters
Är det någon mer än jag som tycker att McCain är lik Charlie Chaplin?

Marknadsföring o nätfiske

Här sitter vi på fönsterblecket och vill komma in, säger Kasper och Tyson.

Har ägnat en del av förmiddagen åt marknadsföring, som man aldrig kan få för mycket av tydligen. Ny målgrupp för mitt vissjungande blir en rad församlingar runt Stockholm och Uppsala, som kan behöva underhållning på sina soppluncher o.dyl. för "daglediga". Lustigt ord dom har hittat på där, som motsats till oss dagsverkare då.
  De har nu fått mitt reklamblad via E-post, smidigt och bra, så får vi se om det blir något napp där. "Det är större chans att få fisk om näten ligger i sjön än om dom hänger på garageväggen!" sade en gång en gammal skärgårdsbo till mig, som svar på frågan var jag borde ha näten.

Vem älskar Yngve Frej?

Vi såg i går Lennart Forsbergs gamla film "Vem älskar Yngve Frej?" efter Slas roman. Det är ett fantastitiskt tidsdokument från 1973, det året vi som gröna vågare flyttade ut från Stockholm och köpte huset på Väddö. I filmen dyker det upp en ung gänlig man med skägg och gul hatt. Det kunde ha varit jag, jag hade en sådan.
  För mig var det en återflyttning till hembygden efter åtta år i staden, men varför just dit? Omständigheterna gjorde att vi hamnade just där. Med åren kom jag alltmer att ångra att vi inte valde en annan plats i Sverige, där jag inte hade haft min belastning från barndomen och med större närhet till stadens kulturliv. Jag tappade kontakten med allt det jag jobbat med under åren i Stockholm.
  Jag minns att jag läste Slas bok och såg filmen när den kom och själv tänkte sätta upp en sådan där skylt med "Fornminne", då vi hade grävt upp och dränerat kring huset och fått upp en samling stora stenar, som senare gjorde ett stenparti utav. Det såg länge ut som en gammal stendös som låg där.
  Allan Edwall och Gus Dahlström gör ett par oförglömliga gubbar i filmen och tempot är så nedskruvat som det kan vara utan att det enbart blir stillbilder. Det som retade mig under hela filmen var, att jag inte kom på namnet på en unga skådespelerskan, som Janne Karlsson hade i sällskap, trots att jag kände igen henne så väl. Christina Stenius stod det i eftertexten.
  Att tappa namn är ju ett tydligt ålderstecken och jag insåg, att jag i dag inte kan identifiera mig med den unge mannen i gula hatten utan mer med gubbarna, med skomakarn, som funderade på vad han skulle göra med sina händer som pensionär.

Älgen

I går kväll, när jag åkte hem den smala vägen över Kristineholm, utlöste sig plötsligt något stort rörligt ur mörkret på vägens högra sida. Där kommer en älgtjur i ett språng över taggtråden och landar på vägen bara ett tjugotal meter framför bilen. Som tur var stannade den inte där utan fortsatte och var lika plötsligt uppslukad av mörkret på andra sidan, som om den aldrig funnits. Jag hade inte högre fart än att jag hunnit stanna, men det är ändå en tankeställare, när man ser hur oerhört snabbt dom kommer. Jag brände en blixt ut i mörkret för att se om något fastnade, men där var bara mörker.

Den vrenskande armen

Har varit till en sjukgymnast och med rätt omild behandling blivit rätbruten, så att armen går att lyfta över huvudet igen. Det har suttit en låsning i ryggen som måste få sig ett par sådana här omgångar, men där är också en inflamation som behöver behandlas. Då måste min husläkare skriva ut något, men min husläkare är ledig denna veckan, så jag får vänta en vecka på det , om jag inte kan få någon annan att skriva ut det. Låter det här bekant på något sätt.
  Men jag har i alla fall tur med vädret, för i dag ser man lite blå himmel igen och solen har varit framme en stund, så det manar till utevistelse.

Sanslös musik

Jag och sonen var på konsert i går kväll, en kväll med både sanslös musik och sanslöst roligt framförande. De tre bröderna Jshgawronsky (uttala det om ni kan) från Armenien spelade folkmusik, jazz, rock och klassiskt på hinkar, plastdunkar, baljor, kvastar vattenkannor, trädgårdsslangar, tomma petflaskor och chepspåsar,  Det fantastiska var att dom fick det att låta och svänga riktigt bra. 
  Allt utom en elförstärkt ukulele och en 1/8-fiol var hemsnickrat och användbart på alla möjliga sätt. En hink med gitarrgreppbräda och ansiktsdetaljer påmonterade gick t.ex. att sätta över huvudet medan man spelade och förvandla musikanten till en vandrande musikrobot. Petflaskorna användes till att i rasande tempo slå varandra eller sig själv i skallen med och få det att låta som en march av Rossini. Man kan undra hur mycket träning som ligger bakom detta. Sanslöst kul var det.

Visans vänner

Visans vänner från Hangö gästade Stockholm

I Salemskyrkan på Folkungagatan i Stockholm arrangeras visprogram ungefär varannan vecka och i går gästades kyrkan av Visans vänner från Hangö i Finland. Det var ett samarbete med Samfundet Visans Vänner i Stockholm och efterfesten ägde rum i dess hägn. Det blev många timmar i visornas värld och i goda kamraters sällskap.
  Två saker skiljer svenska och finländska visframträdanden. Dels att de finländska till 90 procent har en finstämd framtoning, som i svenska öron kan bli lite för enahanda. Dels att svenska vissångare har längre presentationer och liksom pratar sig in i visan, medan de finländska helst bara sätter igång och sjunger efter att ha talat om visans namn och kanske vem som har gjort den.
  Några av vännerna från Hangö har vi träffat tidigare, för tio år sedan, under "Skärgårdens visturné" på den åländska skutan Albanus. Därför var det naturlig vid festen efter konserten att återknyta till sådant vi upplevat och sjungit då. Särskilt roligt var det att återknyta kontakten med Pigge Svenskberg, en av de få i gruppen som framför sina egna visor med en stor dos humor. Nu presenterade sig även hans tämligen nyblivna maka Ika som en mycket humoristisk vissångerska, så de blir säkert ett bra radarpar i den finlandssvenska vissfären.
  Vi reste kommualt och blev på så sätt borta nästan ett halvt dygn för detta evenemang.

Öppet vatten

Sist jag var ned till vår lilla insjö låg isen. Nu är det åter till största delen öppet vatten, i slutet av januari. Inget är sig likt.

Visor på nytt

Sofia Karlssson i TV-rutan

Det senaste stjärnskottet på vishimlen heter Sofia Karlsson, som jag nu har sett ett lite längre program med. Uppbackad av en rad fina musiker gör hon ett finstämt och vackert visprogram varvat med bandade intervjusnuttar från olika miljöer. Hon sjunger mycket fint och ger ett sympatiskt och moget intryck och har egna idéer om hur låtarna skall presnteras. Mest förvånande var kanske en ganska snabb countrytolkning av Dan Anderssons "Omkring tiggaren från Luossa" i Gunde Johanssons tonsättning. Han kan inte längre protestera, men gjorde på sin tid ett mycket stillsammare framförande som mer appelerade till friden och berättandet kring lägerelden.

Komposten

Som sjukskriven kan jag ta mig friheten att se även sådant jag annars inte skulle ha prioriterat. Av en tillfällighet fick jag då höra Louise Hoffsten i ett soffprogram berätta om sina upplevelser i Afrika och om "komposten" som grogrund för nytt skapande. I komposten lägger man alla gamla erfarenheter, både bra och dåliga. Även ogräset förvandlas där till mylla, där något nytt kan gro. 
  Det var en väldigt bra bild, men inte alltid så lätt att förverkliga, vet jag av egen erfarenhet. Men man enades om, att man måste få sörja först, innan man kan lägga gamla oförrätter eller bittra erfarenheter ifrån sig och placera dem i komposten. Därur kan sedan födas t.ex. ny musik.

Dansk thriller och antikfynd

För den som inte har något annat för sig på torsdagskvällarna kan jag rekommendera den danska kriminalserien "Brottet", som har sänts i två delar av tjugo. Det låter långt men är gjort med sådan skicklighet och intensitet, att man ogärna vill missa fortsättningen. Danskarna kan det här med att göra serier med kvalitet, det är ingen tvekan, när man har sett serier som "Mordkommisionen" och "Krönikan". "Matador" var före min tid som TV-innehavare, men den lär ju vara en klassiker som måttstock för efterföljand serier.
  För den som har breda intessen blir därför torsdagskvällen en riktig höjdarkväll med "Antikrundan" som förrätt och "Brottet" som varmrätt, även om den mesta värmen finns i Antikrundan. Där får man sig också en rejäl dos kulturhistoria till livs. Som dessert kan man sen se den avslutande halvtimmen av "Let's dance". Det räcker, för man får återblickar på vad som har hänt tidigare under kvällen.
  För egen del krockar detta med körövning, så jag bandar och ser Antikrundan i efterhand. I gårkvällens program fick man bl.a. se ett par fina gamla pistoler från Norrtälje, vilka vittnade om hemstadens betydelse under Sveriges storhetstid som krigarnation.

Ja, må dom leva!

Det har kommit ca 15 cm snö under ett dygn och är plötsligen ljust och vintrigt, dock ingen sol. Tyngsta arbetet hittills i dag att skotta av bilarna, då jag måste arbeta i axelhöjd och mina muskler inte vill det. Väntar med att skrapa rutorna tills kupévärmaren gjort sitt.

  Har ringt och gratulerat gamla moster i Göteborg på 89-årsdagen. Sjöng för henne i telefon: "Ja, må hon leva uti hundrade år!" - "Tack, 95 räcker" , sade då mostern, som för övrigt lät pigg och väntade gäster. Vi breväxlar sporadiskt per E-post, för hon har dator som andra moderna människor.

  Har sedan sett om valda bitar av Guldbaggegalan, som jag bandade. Det är verkligen hisnande och rörande att höra Gösta Ekmans tacktal, med de tidsperspektiv som uppstår, när han berättar om hur han som regiassistent till Ingmar Bergman fich ta hand om den gamle Victor Sjöström under inspelningen av "Smultronstället". Victor Sjöström gjorde sina första filmer 1912, för snart hundra år sedan, och hade naturligtvis en hel del att berätta för den unge regiassistenten när Smultronstället spelades in 1957. Den "muntliga traditionen" inom filmarbetet var en mycket speciell och oväntad sak att lyfta fram. Det imponerade.

Guldbaggar

Vi såg den festliga guldbaggegalan i går kväll och gladdes alldeles speciellt åt dem som fick de stora prisen. Roy Andersson, som under många år var uträknad som långfilmsregisör, och som med sina två senaste filmer visat vilken enastående och egensinnig filmskapare han är.
  Michael Segerström, som man i filmiska sammanhang bara sett i småroller. Här fick han förtroendet att göra en huvudroll och gjorde det med den äran. Dessutom höll han ett mycket roligt tacktal.
  Sofia Ledarp, som fick sitt filmiska genombrott med rollen som misshandlad hustru i "Den man älskar", en svår roll och ett viktigt ämne att gestalta. Jag såg henne på en bild i en veckotidning, där hon var på en filmpremiär innan den här filmen kom ut. Där fick hon inte ens ett namn utan nämndes bara som vänninna till den mera berömda skådespelerska hon kom i sällskap med.
  Hassan Brijany var verkligen värd sin bagge för bästa manliga biroll, så många sådana som han har förgyllt vår tillvaro med.
  Och Gösta Ekman, som fick hederspriset, vilka ovationer och vilket speciellt tacktal, om allt det vi hinner berätta för varandra under all väntan mellan tagningarna. Det är ju något man känner igen till och med som statist.
  Ordet statist nämndes för övrigt bara en enda gång under galan, utav Roy Anderssons producent. Han lär också vara den regissör som månar mest om sina statister, både lekamligt och när det gäller att ge dem en plats i bildrutan.
  Två bortgångna hyllades också på galan, Ingmar Bergman naturligtvis och Johanna Sällström. I det sistnämnda fallet känns det bara för sorgligt, att ingen inom filmbranchen insåg vilka inre plågor hon brottades med och kom till hjälp.
  Årets Guldbaggegala var nog den mest helgjutna vi sett, ledd med en fantastisk proffsighet och humor av Sissela Kyle och med många roliga kortfilmspasticher emellan baggarna, "Kommisarie Späck" och hans kollega, som har en stående replik i alla lägen: "Oh, fy fan!" Fy fan va bra! För att inte tala om "Dr. Baggenstein" och hans dreglande assistent. Där hade sminket haft roligt.

Vinterklimat

Nu faller snön över Roslagen och landskapet förvandlas. Utblicken genom fönstret blir ljusare, men vi längtar efter sol. Söndagen var ett undantag denna märkliga vinter. Jag vandrade i staden som badade i solljus, om än från en mycket lågt stående sol. Det var som en vårdag i april, gräsmånaden. Se bilden ovan av tehuset och almarna i Kungsträdgården den 20 jan 2008.
  Apropå den lågt stående solen; Jag tycker den har haft ovanligt svårt att nå ovanför trädtoparna denna vinter, de korta stunder den har varit framme. Då har jag tänkt så här: Kanske jorden har kantrat en smula, utan att nån har tänkt på det.
  Det är klart det finns folk som håller reda på sånt och mäter kontinuerligt, men dom kanske har varit sjuklediga eller nåt och under tiden har isen vid polerna smält fortare än på länge och förvandlats till vatten, som sprids jämnt över jordens yta. Det måste ju förändra tyngdpunkterna och balansen och en ytterst liten förändring av jordens läge måste få väldigt stora konsekvenser som skyndar på klimatförändringen.
  Det var väl en barnslig tanke, men tänk då på sagan om konungens nya kläder. Och förresten; Hur kan man mäta en sån sak utan ha någon fast punkt utanför att utgå ifrån? Men håll med om att solen står lågt. Det kan man ju se bara den visar sig.
   I TVs morgonsoffa satt en av deras experter och berättade om vilka arter som mår bra eller dåligt av den här klimatförändringen. Granen mår dåligt i sydsverige. Den blir sjuk och blåser omkull. Men man fortsätter att återplantera gran därför att industrierna är uppbyggda för att ta hand om gran. Trädgränsen flyttar uppåt i fjällen och skapar problem för vissa djurarter och för rennäringen och turistindustrin. Det behövs nytänkande på många håll.
  Jag välkomnar dagens snöfall, för nu kan jag dra hem veden på kälken.

Nya bilder

En bit av Stockholm med turistens ögon. Den lutande byggkranen i bakgrunden får det att se ut som hela regeringskansliet håller på att tippa i Strömmen

Nu har jag lagt in en hel bunt nya stockholmsbilder på min bildsida: http://qlick.se/qlick/photographer.asp?id=956
Man kan inte tro att de är tagna i andra halvan av Januari med gröna gräsmattor under almarna i Kungsträdgården. Gårdagen bjöd på ett fantastiskt ljus men i dag är det grått igen. Det gäller att passa på att vara ute de små stunder solen lyser denna vinter.

Stockholm är staden

På morgonen var jag in på en provfilmning på Söder. Det var trevligt men jag vet ännu inte om jag fick jobbet. Dagen bjöd på strålande väder och jag hade tagit med mig kameran, så det blev en lång promenad genom staden och jag hann få många bra bilder. De kommer att finnas i min Stockholmsmapp på: http://qlick.se/qlick/photographer.asp?id=956 så fort jag hunnit lägga in dem. Det var perfekta ljusförhållanden och ganska tomt på folk och bilar ännu på förmiddagen, så det blev rent och lugnt kring motiven. Efter en stunds utejobb här hemma, medan solen var uppe,  har jag nu suttit och redigerat hela sviten. Väntar på att sambon skall komma hem från sin utflykt till staden i annat ärende.

Guldbaggegala

En dagsvers som kan framföras på melodin "Lysmasksidyll"

Guldbaggar, gulbaggar glimma, glimma,
snart stundar filmbranschens ödestimma.
Vem skall man denna gång ära och hylla?
Vem skall sin näsduk med glädjetår fylla?
Vem skall med stjärneglans rikligt bestrålas?
Vem skall vid galan med skumpa beskålas?
Vem skall bli utan och bli lite sur?
Vem hade ingen tur?

Guldbaggar, gulbaggar gäcka och locka,
filmens aktörer kan få sig en smocka.
Någon skall vinna och andra försvinna.
Någon ser ut som en man som är kvinna.
Någon skall nog haka upp sig på talet.
Någon skall snubbla, ja allt kan gå galet.
Någon skall få sig en kyss på sin trut.
Film skall ha lyckligt slut.

Musiken lyfter

"På spåret" är ett av våra favoritprogram på TV, har nog nämnt det. Det som, förutom kunskaps- och tävlingsmomentet, gör detta program se- och hörvärt är det eminenta husbandet, "Triple and Touch and The Railers", ibland förstärkt med någon solist. Det som imponerar är, hur dom kan kasta sig mellan genrer och världsdelar och ändå prestera fantastisk musik på ett till synes självklart sätt, dessutom ofta med en humoristisk glimt i ögonvrån. Jag är full av beundran.

Varde ljus

Nu ser man himlen rakt genom skogen, där den yviga granen förut täckte hela synfältet mellan asparna.

Belöning

"Det okända" gav mig i alla fall en viss belöning för dagens skitjobb. När jag skulle städa undan några papperslappar, som jag tyckte låg och skräpade på tomten, upptäckte jag att det  var tjugokronorssedlar. Man tackar!

Återkoppling

Tre heldagars statering i Norrmalmskyrkan i Stockholm blev det, med massor av folk inblandade. Många trevliga pratstunder under all vänta mellan tagningarna och inte alltför ansträngande statering. Någonstans skall man väl bli med på bild efter allt detta, men ibland blev jag bortplockad för att jag, med min kritstrecksrandiga kostym och fluga, stal intresset från aktörerna.
  Det var också roligt att se hur dom förvandlade gatan utanför till sjuttiotal med rätt bilmodeller, parkeringsautomater och en telefonkiosk 
  Det blir en allvarlig historia det här, utspelad i frikyrkomiljö och i går fick jag en riktig flaschback till min egen ungdom, då jag bröt med den egna familjens frikyrkoengagemang. Det blev en riktigt upprörd scen, där den till synes mycket fromme fadern ger sin upproriske son en rejäl örfil inför ögonen på församlingsmedlemmarna, utan att någon ingriper. Inte ens prästen.
  Jag såg mig själv i den unge grabben och dramats fader var i hela sin attityd en kopia av min egen far. Han slog mig flera gånger inför andra människors ögon, tills jag en dag talade om för honom att jag tänkte slå tillbaka om han slog en gång till. Sen fick jag vara i fred.
    "Det halvt dolda" kommer serien att heta och kommer på SVT i höst.

Statering

Skall strax ge mig iväg in till stors staden för ytterligare en dag som statist i den kommande dramaserien "Det halvt dolda" av Jonas Gardell. Av det jag har sett hittills blir det en allvarlig historia i frikyrkomiljö. Vi har varit runt hundra statister i sjuttiotalsmundering, bland dem en hel pensionärskör från Oscars församling, så det har funnits många att umgås med i pauserna mellan tagningarna. Jag blev erbjuden att komma in och sjunga med dom, men det blir lite långt att pendla. I dag gäller det att rusta sig för exteriörscener, då vi skall lämna kyrkan.

Vrakletarna

Jag har följt SVT-serien "Vrakletarna" med stort intresse. Det var inte bara spännande undervattensbilder på gamla vrak. Programmen gav också så mycket kringhistoria, där vraken sattes i sitt sammanhang. Bara programmet om världens största sjökatastrof, som ägde rum i Östersjön  under andra världskriget och sedan har tystats ned, var ju ett fantastiskt dokument med gamla journalfilmer och allt. Där ligger tusen och åter tusen vrak på denna havsbotten och man blev verkligen sugen på att få veta mer.

Slutstädat

I dag gjorde jag min sista dag som kommunal lokalvårdare. Hade inte riktigt förstått det själv, förrän jag kom till skolan och möttes av orden: "Jaha, så du kommer och gör sista rycket här i dag." Det är helt i sin ordning, bara det att gången på det hela inte varit riktigt klar för mig. Jag har begärt ledigt fr.o.m. i morgon p.g.a. muskelvärken i armarna och begärt en utredning.  
  Därmed hade dom fria händer att söka en ersättare och har lyckats med det, så jag behöver inte känna att jag lämnar någon i sticket. Men det var skönt att åka dit i dag och göra rent hus och framför allt städa ur städskrubbarna tills efterträdaren kommer i morgon. Och det var ännu skönare att åka hem och bli bjuden på god mat av sambon och sen sätta sig i bastun med mina ömmande lemmar. En nästan femårig era är över, städeran. Det gick i slow motion i dag när jag måste ta till tvåhandsfattning på tavelsudden för att orka torka upptill på tavlan.
  Nu skall skolledaren och jag fylla i ett formulär på torsdag för att få den där utredningen till stånd med en representant för Försäkringskassan och en personalkonsulent från kommunen. Det kan ta tid innan det blir av, men jag tänker lgiga på om det, för jag fikar inte efter att bli långtidssjukskriven. Jag vill ha ett ersättningsjobb på halvtid fram till pensionen. Ser med viss spänning fram mot vad det kan bli.

Precis lagom när jag går där på eftermiddagen ringer dom från SVT och vill ha med mig som statist tre dagar i nästa vecka och kostymprov i morgon. Vi skall sitta hundra personer i en kyrka i tre dar. Det verkar ju lagom jobbigt och precis vad jag behövde för att muntra upp mig just nu.

Körkul och jobbstrul

Vi hade två lyckade konserter i går med kören. Det kom bra med folk i båda kyrkorna och åhörde vår "Trettodagskonsert för recitation, kör och orkester" av Anders Öhrwall. Orkestern bestod för vår del av en duktig trio med flöjt, piano och bas. Jag hade påtagit mig att vara presentatör och fick mycket uppskattning för detta. Eftersom de flesta i körerna inte vet så mycket om min bakgrund, så blev dom tydligen positivt överraskade över hur jag gjorde det. Sådant är alltid skoj. Det är dom stunderna som tar mig vidare just nu.

  Trots två veckors vila känns inte armarna speciellt mycket bättre, eller snarare, den högra känns lite bättre och den vänstra mycket sämre, för den hade jag inte besvär av alls före lovet. Skall i dag tala med rektorn om rehabutredning, vad nu det kan leda till. Jag fick en idé i natt om ett kommunalt projekt jag skulle vilja jobba med, som både skulle vara stimulerande och vara bra för min hälsa. Men det får vi återkomma till om det blir så.
  Kanske blir tvungen att pina mig igenom ett par dar på mitt gamla jobb, så dom hinner få tag på någon som kan ta över. Det märks ju snabbare när lokalvårdaren försvinner än när rektorn uteblir på en skola. Vi kanske borde byta lön?

Spårsnö

God älg, men inte den jag såg spår efter i dag.

Himmelen klarnar och jag tog en rejäl skogspromenad. Nere i snårskogen hittar jag färska spårstämplar av en älg. Att döma av storleken har vi en riktig storoxe som lufsar omkirng här i grannskapet. Undrar om det är samma som jag såg spår efter förra vintern, då han sprungit längs byvägen förbi vårat grindhål? Vore roligt att få se den.

Strykhögen

    En dagsvers från 2003 behandlande ett evigt problem.

Den tvättats så ren,
å torkats i tumlaren sen.
Dess innehåll skiftar i färg.
Den växer sig lätt till ett berg.
Var eviga vecka så fylles den på.
Den blir som en oanvänd klädesdepå.
Den blir till en hög, som jag måste få bort.
Det känns som om veckan är mycket för kort.
Hur gjorde dom förr med all tvättning och bykning?
Hur skall jag få tiden att räcka till all denna strykning?
Det måste bli avklarat innan jag slutgiltigt hamnar i kistan.
Lösningen är, att jag skriver en lista, sen stryker jag bara på listan.

Stråktag

Smågrabbarna propsade på min uppmärksamhet en stund och Linus ville att jag skulle spela på fiolen. Har inte tagit ett stråktag sen i somras, men efter några barnvisor fingrade jag på en liten schottis och då blev det spontan dans. Hugo snurrade så fint med armarna lyfta över huvudet, tills han blev alldeles yr och jag fick honom att byta håll. Linus skapade en lite yvigare dans, helt i stil med hans personlighet. Det är dom här stunderna som är dom bästa vid sådana här tillfällen.