I mitt släktforskande har jag funnit denna författarinna, som jag bara mycket flyktigt kände till tidigare. Hon var gift med min farfars bror och gav under 30- 40- och 50-talen ut arton böcker, romaner, novellsamlingar, en diktsamling på olika förlag och tillsammans md sin make Einar Tegen reportageboken "De dödsdömda vittna", med autentiska berättelser från koncentrationslägren, berättade utav några av de många tidigare fångar, som efter krigsslutet fördes till Sverige för att få återhämta sig och försöka hitta tillbaka till livet. Gunhild Tegen deltog i flyktingarbetet både före, under och efter kriget bl.a. tillsammans med makarna Myrdal och var med och bildade "Auktionsgruppen mot en svensk atombomb".
Paret Tegen reste också till USA under kriget och blev tvungna att stanna ett år längre än planerat, då havet var fullt av tyska U-båtar. Deras upplevelser under åren där har också avspeglats i flera av Gunhilds böcker, bl.a. i novellsamlingen "Vägen till Santa Fe".
Gunhild Tegen var en för sin tid rätt frispråkig författarinna, som tidigt framhöll kvinnans rättigheter och behov både inom arbetslivet och på det sexuella planet och tog ställning i olika politiskt känsliga sammanhang. Det gjorde att hon ibland var tvungen att skriva under manlig pseudonym för att få sina texter utgivna. På så sätt blev hon också publicerad i olika tidningar och tidskrifter. Hon tillhörde Svenska Penklubben.
Hennes roman "Slavar" vann pris och novellsamlingen "Livet går förbi" som kom året efter räknas till höjdpunkterna i hennes författarskap. Båda dessa titlar ägs av Bonniers och borde vara intressanta för nytryck. Att Gunhild Tegens författarskap har fallit i glömska beror förmodligen till en del på, att hennes böcker getts ut på flera olika förlag, varav flera inte längre existerar. Det vore ju önskvärt, att någon kunde samla detta författarskap under ett tak och åstadkomma en återutgåva av de viktigaste böckerna. Jag tror faktiskt de skulle finna läsare även i dag.
En kulturell mångsysslare som reflekterar över aktuella händelser i tillvaron, personligt, politiskt, film, TV och musik, samt publicerar egna bilder. Till verksamheten hör Musik, Konst och Foto. Copyright på bilder tillhör författaren, om icke annat angives.
söndag 31 januari 2010
Ett bortglömt författarskap
Nattliga idéer
Jag har allt som oftast en nattvaka någon gång runt vargtimmen. Ibland är den fruktbar, då nya idéer dyker upp, som kan vara användbara. Ibland är det endast ett oanvändbart surr i hjärnan som håller mig vaken. Den gångna natten var inget undantag och jag hann läsa klart en påbörjad novell av Gunhild Tegen innan jag åter lade mig till ro. Men då, mitt i halvdvalan, infinner sig en idé i huvudet om någon praktisk åtgärd i huset, som jag tänker, att det skall jag komma ihåg att göra i morgon, när inget annat står på programmet.
Så vaknar jag klockan åtta och minns, att det var något jag hade kommit på i natt, men har inte en susning om vad saken gällde. Jag gjorde aldrig någon notering skriftligen eller så. Nå, det dyker väl upp, tänker jag och gör i ordning mitt morgonte. Men innan jag sätter mig ned med det, drar jag på mig de varma ytterkläderna och går ut till postlådan för att ta in DN, som jag har bara på söndagarna. Jag hinner ändå aldrig läsa mer än tre delar av fem under veckan. Det är minus tio grader ute, så det gäller att klä sig därefter och det har fallit ytterligare lite snö under natten. Men gårdagens röjning får räcka. På vägen in faller dock ögonen på den stora snöskopan, som står lutad mot garageväggen. Då trillar plötsligt poletten ned: Jag skall frosta ur frysen!
Hur hänger då denna tankekedja samman? Jo, min nattliga idé var denna: Det är minus tio grader ute.Om jag skall frosta ur frysen är det enklaste just nu, att helt enkelt ställa ut fryskorgarna under tiden. För att dom inte skall bli snöiga ställer jag dom i snöskopan och lägger något över, sen är det bara att sätta in hela korgarna igen när det är klart där inne. Tänkt och gjort. Korgarna åkte ut medan jag ändå var påklädd och nu står det och tinar där nere i skåpet.
Nu kommer en plötslig vindby från ingenstans och river ned snön från träden i ett stort vitt moln. Sen är det till synes lugnt igen. Naturen spelar oss ett spratt.
lördag 30 januari 2010
En gudabenådad pianist
Gabriela Montero från Venezuela
Råkade av en händelse bli sittande framför TVn, då veckans konsert gick i repris med den fantastiska Venezuelanska pianisten Gabriela Montero. Hon är en ovanlig konsertpianst på så sätt, att halva konseten är ren improvisation. Hon ber publiken om förslag och någon eller några ställer sig upp och sjunger temat till något stycke efter bästa förmåga. Sen fångar hon upp det och gör en helt egen improviserad version av stycket, som kan utvecklas till ett långt och omväxlande solostycke i olika stilarter. Det finns exempel på You Tube. Resten av konserten ägnar hon åt några verkliga bravurstycken ur den skrivna repertoaren. Det var helt fängslande och publiken mottog konserten med stående ovationer.
Sällskap i trädgården
Koltrasten har mina äppelträd som vinterskafferi. Han sitter där uppburrad i kylan och kalasar på den kvarhängande vinterfrukten.
Äntligen sol
Äntligen vaknar man till en morgon med sol, även om den knappt tar sig ned genom de snötyngda trädkronorna. - 12 grader.
Let´s Dance
Jag brukar bara ibland se den senare delen av detta program, den där något av paren får lämna programmet, och varje gång slår det mig, att det måste vara något fel på hela det här koceptet. Programtiteln uppmanar: "Låt oss dansa!" men i varje program får några beskedet att dom skall sluta. Det här utröstningsflörfarandet kunde man i någon mån förstå i ett program som Robinsson, där det gällde att överleva under svåra omständigheter, om än i kontrollerdae form, och de som inte klarade strapatserna behövde sållas bort.
Men i Let´s Dance är ju idén, att man kan lära sig något nytt och utvecklas på ett helt osannolikt sätt genom träning under sakkunnig ledning, i en diciplin man inte tidigare har praktiserat. Att då rösta bort dem som just påbörjat sin inlärning och fått upp ögonen för något nytt, kanske revolusionerande i deras liv, det är ju helt galet nedbrytande och emot allt pedagogiskt tänkande.
Ok, att man har ett röstningsförfarande och att framstegen bedöms från gång till gång, det är en sak, men det vore ju mycket mer fruktbart och intressant, om alla paren fortsatte att utvecklas tillsammans och i slutändan göra en bedömning, vilket par som genomgående utvecklats mest. Då kan man utse en slutgiltig vinnare. Men det skulle också ge flera par chansen att ta hem en delseger genom att lyckas extra bra med någon dans. Och det skulle ge hela programmet mycket mer positiv energi än dessa ständiga trauman med utröstning och tröstning av ledsna deltagare, som får lämna sällskapet. Till nästa säsong hoppas jag att man tänker om eller döper om programet till: "Let´s stop dance".
fredag 29 januari 2010
Antikrundan
Jo, det är ett trevligt program, men.......dom håller på att plottra bort det. Nu talas det varje gång om besöksrekord och ett fantastiskt intresse, men varför visar man inte mer av det då?Det var ju det som var poängen, att folk kunde komma och få sina saker värderade och samtidigt ha chans att komma i TV med sina grejor. Nu skall det springas på loppis och tävlas om vem som är bäst på att fynda och det skall göras kändisreportage hos samlare av olika slag och det skall göras reportage om olika hantverkstekniker och hur man skall sköta sina antikviteter förutom att man skall ha ett litet reportage om orten man besöker, vilket är befogat.
Allt det andra är utomordentligt intressant och bra programmaterial, men skulle räcka till att fylla ett helt program vid sidan av själva Antikrundan. Nu finns det ju redan ett sånt program som heter Antikmagasinet. Varför inte använda det för allt det här kringmaterialet och låta folket få sin chans i Antikrundan? Jag har en känsla av att många är besvikna på hur lite som visas från själva bedömningen av det som lämnas in. Man vill ju se grejorna.
I snöns grepp
Och snön, den bara fortsätter att falla. Jag var ute i går och röjde vägar över tomten, men det blir nog att göra om det i morgon. Saker och ting får ju onekligen en lite annorlunda look i det rådande vädret. Det vore bara skönt med lite sol också, som lyfte fram formerna. Det gäller också att ha rätt dimensionerade tak, så att de tål snötyngden. Fågelbordet ser ut som att det fått en sån där björnskinnsmössa, som de kungliga drabanterna har, fast av isbjörn då.
torsdag 28 januari 2010
Studie av Olle Adolphsson
Jag satt och läste Bengt Nyquists bok om Olle Adolphsson, inför ett kommande visprogram jag skall göra. Där fann jag plötsligt bilden nedan, tagen av Bernt Ola Falk. Det kändes som om jag kom Olle nära i den stunden. Hans visor har varit mitt sällskap sedan det sena femtiotalet och jag tycker han är en av våra främsta visdiktare och vistonsättare. Han har ju även tonsatt många andras texter.
Vad i övrigt skett på min plats på jorden är, att det fallit 15 cm nysnö sedan i går och att jag nu ägnat en dryg timme åt att röja vägar på tomten med snöslungan. Det dalar ännu en och annan flinga, men jag tror det värsta dragit förbi. Lyckligtvis behöver jag inte ut på vägarna med bilen varken i dag eller i morgon. En god bok, visövning och Antikrundan, sen är kvällen räddad.
onsdag 27 januari 2010
Tur och retur Stockholm
Provfilmning bestämd och hotande snöoväder till eftermiddagen och kvällen. Det blev en mycket vältimad snabbtur, bil första biten till Rimbo sen buss, T-bana, buss och provfilmning och tillbaka samma väg på samma kuponger med fem minuter tillgodo. Hade det varit ett bättre väder hade jag naturligtvis utnyttjat resan till att göra något mer i staden. Det fanns t.ex. en intressant folkmusikkonsert på Berns i kväll.
Men nu var det skönt att ta sig hem innan det blev helt igenyrt. Där vinden låg tvärs över vägen på gärdena var det redan ordentliga drivor, som tvingade en att ligga för långt ut i vägbanan. Nu sprakar veden i köksspisen och jag ser fram mot en kväll med läsning, "Det okända" på TV och kanske något visövande. Det går för övrigt att göra även om strömmen går.
Schiffer
Födelsebok från mittenav 1700-talet.
Så här kan det se ut när man söker efter en persons födelsedata i de gamla kyrkoböckerna. Vid första anblicken verkar det totalt omöjligt att få ut något av detta. Men när man förstorar upp bilden, kan man i gyttret finna både fördelsedatum och namn och förhoppningsvis även något av föräldrarnas namn. Om man efter en stunds stirrande plötsligt urskiljer just det man söker, då säger man "Yes!!" och tycker att man har gjort ett stordåd. Det är därför släktforskning kan bli nästan som en mani eller drog, om man inte passar sig. Man kanske åker dit för släktmissbruk. Att det ser så gyttrigt ut här beror på, att texten från baksidan trängt igenom och ligger som ett extra raster bakom det man vill åt. Månadens namn och barnets namn är understruket, så det är en viss hjälp. Sen kan man leta vidare i husförhörslängden för åren runt detta datum, så kan man hitta fler familjemedlemmar.
Tidigare inlägg om släktforskning kan du hitta här:
http://trubaduren.bloggplatsen.se/2010/01/20/2434558-perspektiv/
tisdag 26 januari 2010
Återblickar som berikar
Jag lämnade den här sidan åt sitt öde, då man började införa reklam mellan mina inlägg. Det störde mig lika mycket som reklaminslagen mitt i filmerna på TVens reklamkanaler. Nu har samma sak uppstått på min andra blogg, så vad göra? Jag hoppas på bättring här.
Årets första månad har till en del ägnats åt släktforskning, det vet ni som klickat över till min andra blogg. Jag har befunnit mig mycket i det tidiga 1800-talet och är nu vid mitten av 1700-talet. Det har varit en resa bland torpstugor i Sörmland, på Öland och i Småland, där jag själv är född men inte trodde att jag hade några rötter.
Nu blev det ändå där jag hamnade, bland småbrukare, torpare och mjölnare i socknarna Ljuder och Tjureda. Det är namn som man känner igen från Vilhelm Mobergs utvandrarepos och den bilden som framträder ur de gamla kyrkoböckerna talar sitt tydliga språk om varför så många tog steget att utvandra. Det är fattigdom, hög barnadödlighet och slit för överlevnaden.
Jag såg själv som barn, på fytiotalet, hur man som småbrukare fick slita för att få ut något av de steniga tegarna. När vår granne farbror Pettersson gick och sådde för hand, gick tant Signe efter honom med en kvast och sopade ned dom sädeskorn som hamnat på stenarna, så att de kom i jorden och kunde gro. När jag senast besökte bygden växte hög planterad granskog på den marken, som en gång gav brödföda.
Nu känner jag längtan till sommaren och att få besöka de platser jag funnit att min släkt har levat på. Jag vill se vad som finns kvar av torpgrunder och byar, där de bodde. En del namn har säkert fallit i glömska och andra har ändrat namn. Jag goglade på skoj på "Grisnäs herrgård", ett av de namn jag stött på i husförhörslängderna. Det heter numera "Grimsnäs", som kanske klingar något vackrare, och herrgården fungerar numera som Ljuders vandrarhem. Så det lär få ett besök framöver.
Norrtäljeån om vintern med en övervintrande skrak fiskande i strömmen
fredag 8 januari 2010
Rapport från idet
Har nu äntligen lyckats ta mig in på den här bloggen igen för att åtminstone kunna uppdatera den. Nu gäller att lära sig redigera också, om här skall bli något. I det rådande vintervädret håller jag mig mest inomhus och släktforskar just nu.