tisdag 30 augusti 2011

Skörden är mogen

Med denna originalla konstruktion torkas äpplen till vintern. På bilden är den bara halvfylld. Det går att haka pinnar på både in- och utsidan, så den rymmer mycket. Förslagsvis tar man barbarnen till hjälp att trä på de skurna ringarna, då kan det gå på löpande band och ungarna tycker det är kul, inte minst att dra ur kärnhusproppen. sen kan man också hjälpas åt att snaska framför TVn i vinter.


söndag 28 augusti 2011

Två dagar med folkmusik

Efter två dagar, där solen vänligen lyst över landskapet och alla spelmän på de två spelmansstämmor jag bevistat, då kom regnet i lokala skurar. På hemvägen for jag en bit i regn men kom efter någon kilometer åter på torr väg i gassande sol. I backspegeln såg jag regnbågen spänna sitt valv över landskapet bakom.

   Riksspelmansstämman på Skansen blev en riktig folkfest i det härliga sommarvädret med musik på alla gårdar, konsert på Sollidenscenen och folklig dans på Bollnästorgets dansbana. Ett par hundra spelmän var samlade till allspelet och musiken ljöd sedan till långt fram på kvällen. En del fortsatte till "Stallet", världsmusikens hus vid Nybrokajen, där musiken och dansen fortsatte. Man kunde sitta utomhus och spela på innergården långt fram på kvällen utan att besväras av någon kyla.
   I dag var det mer omväxlande temperatur, när den lilla Häveröstämman hölls på hembygdsgården i Häverödal. Men även där samlades en ansenlig skara spelmän med mer lokal förankring och bjöd på ett omväxlande program på gårdstunet och buskspelade var de kom åt. Jag bidrog själv till programmet med tre Upplandslåtar, innan jag for in till Norrtälje för att lyssna på Roslagens Vokalenseble vid Miljöfestivalen, som pågick där. De har en fantastisk repertoar och framför den med proffsklass under Karin Eklunds ledning. Regnbågen ovan kan få representera spännvidden i deras repertoar.


onsdag 24 augusti 2011

Som turist i egen stad



Nåja, jag bor ju inte där längre, det var länge sedan. Men det blev ju några år, så Stockholm känns ändå väldigt hemtamt, när jag kommer dit. Men nu i sommarsolens glans, när det ibland är långt mellan varven, då känner man sig lite som turist.
  Inkommen med buss tar jag en nostalgifika på Östra stations gamla café och får på så sätt även, via kod, tillgång till en städad toalett. Buss 43 från Odengatan till Söder blir rena sightseeingturen. Jag kliver av vid Slussen och promenerar till Mariatorget. På strömmen ligger ett jättefartyg, som om det skrytigt ville visa, vem som är störst.
   Upptäcker att jag klätt mig alltför varmt, då det bara var tio grader när jag for hemifrån. Går ned i Slussengallerian och köper en kortärmad sommarskjorta på rea. De tror sommaren är slut. Ber att få sätta den på mig direkt och tar de andra kläderna i kassen. Den invandrade expediten ler åt den svettiga farbrorn.
   Efter en gallerirond på Hornsgatspuckeln tar jag en svalkande promenad längs strömkajen och intar sedan lunch vid tehuset under almarna, 40 år efter att de var dödsdömda. Jag var där då också. Undrar hur det hade sett ut nu, om inte folket hade sagt ifrån den gången?


   Promenerar vidare över Norrmalmstorg, där ett annat berömt drama utspelade sig. Vidare genom den gamla Birger Jarlsgallerian, där man skyltar med nedkavlade byxor, sen tillbaka upp till Tekniska Högskolans station, varifrån bussarna går åter till Roslagen.
  Man kan fundera över, varför den T-banestationen inte heter Östra station, när det är en knutpunkt för tåg- och bussförbindelser österut? Men det ligger helt i linje med SLs andra märkliga informationstänkande, där te.x. bussar med samma nummer kan gå till tre olika destinationer. Snacka om förvirrande. Den här gången hade jag i alla fall kollat upp noga att bussen gick ända hem, så jag slapp bli sittande två timmar i Rimbo.

torsdag 18 augusti 2011

Kvällsmöte

Dagens regn gjorde att dimmorna steg till kvällen och förvandlade landskapet och mitt i töcknet står dom bara där, älgkon med sin årskalv. Bakomvarande trafikkanter får ursäkta att jag då stannade till vid vägkanten.

onsdag 17 augusti 2011

Hemligheter i hembygden

Att det lufsar omkring en nalle i skogarna här sedan några år tillbaka, och att den nu sannolikt har fått sällskap och tillökning, det är ingen hemlighet. Det har stått i tidningen. Den har till och med blivit filmad när den tjyvat vildsvinsmat. Men att vi dessutom har en boaorm slingrande över stenarna uppe i fornborgen, det visste jag inte förrän jag häromkvällen klättrade dit upp för att bese den obefintliga utsikten, som ingen tycks bry sig om att upprätthålla. Ormen visade sig vara en trädrot, som på detta sätt slingrar sig fram ovan jord.
  När jag sen tittade ned på stenhällen som jag stod på, då uppenbarades nästa hemlighet, som ännu inte har blivt uttolkad. I laven och mossan på stenen framträdde några skrivtecken. På informationstavlan om borgen står inte ord om någon hällristning och nu visar det sig, att ingen tycks känna till denna skrift, i varje fall inte inom hembygdsföreningen, som förvaltar fornborgen. Återstår nu alltså att skrida till verket för att avslöja bergets hemlighet!
                                                                           

tisdag 16 augusti 2011

Jazz under regntunga skyar

Jag minns när Dompans orkester spelade "Jazz under stjärnorna" i Sveriges radio i slutet av femtiotalet på sen kvällstid. Det direktsändes från Solliden på Skansen och det var en höjdare. Jag minns också, att Rune Gustavsson då spelade en fantastisk version av Summertime på sin gitarr, så det gjorde intryck. I går kväll stod han där igen (79 år) med guran och i sällskap med Bengt Hallberg (80) och Kjell Öhmans trio. Massor av folk hade sökt sig dit för att höra legendarerna, trots att regnet hängde i luften. Men det var som att det ville ge dessa famösa farbröder chansen att få spela i fred ännu en gång, så molnen nöjde sig med att släppa lite lätt duggregn över publiken, som troget satt kvar. Vi var där, sonen och jag, och det blev en ny musikalisk högtidsstund att minnas.

tisdag 9 augusti 2011

Kvällar på Galejan

En bild från senaste resan mot staden. De vackra molnen formerade sig över Sättraby, här lätt omskapat till oljemålning via Fotoshop.

De senaste två måndagarna har jag återupptäckt dansglädjen på Galejan inne på Skansen. Lejf Kronlunds storband spelar dansmusik för oss oldboys and oldgirls. Allt är sig likt, samma välslitna danstiljor, samma välslitna dansskor (från 60-talet), samma låtar (delvis), samma brudar (lätt maskerade), och samma dansanta herrar, som inte har gett upp hoppet. Kvällarna har varit ljumma och erbjudit bästa förhållanden för alla danslystna, och de är inte få. Banan blir full och det blir trångt att bugga, men alla dansstilar blandas och där har väl en del hänt under årens lopp och jag får en del tips av vänliga damer. Senast jag dansade där, före denna sommar, var medan Tore Ehrlings orkester spelade där, sedan försvann jag från stan och fick andra intressen. Fick tipset att nu lösa årskort. Då kan man dansa på det nästa sommar också, plus ha tillgång till alla andra program samt fritt medtaga ett barnbarn på Skansenbesök. Keep swinging!

onsdag 3 augusti 2011

I fädrens spår

"Så går färden i vinande motväder mot Mora. Från en höjd ha vi den härligaste utsikt över Orsasjön med Orsa i den ena ändan och Mora i den andra"  Ett citat ur min fars dagbok från bröllopsresan. Målningen gjorde jag själv för tio år sedan, ovetande om detta.

   Har ägnat några timmar åt att rekonstruera mina föräldrars bröllopsresa på kartan. Med Uppsala som utgångspunkt företog de en två veckors cykelfärd genom Bergslagen och Dalarna, ibland med dagsetapper på 13 -14 mil. De sov på vandrarhem eller hos vänner och sista natten på fårskinnsfällar i en lada, då inget vandrarhem stod till buds.
   Jag företog själv en cykelfärd från Väddö till Folmusikfestivalen i Falun för tjugo år sedan, sju dagar T o R, så jag vet ungefär hur sådana dagsetapper känns på cykeln. Jag har också nyligen, ovetande om deras resväg, kört i deras hjulspår på väg till Malung. Men de vek av uppåt till Älvdalen och sen runt Siljan, innan färden ställdes söderut igen. Jag har själv också besökt i stort sett alla de platser far beskriver i dagboken, utan att jag visste något om deras resa.
  Att far klarade av de här dagsetapperna förstår jag, men att mor orkade lika väl, är jag mer förundrad över. Troligen var det väl också hon, som sedan också ansvarade för mathållningen, när de väl stannade till. Det nämns inte ett ord om hur de ordnade med detta i dagboken, så det var nog inte fars bekymmer i alla fall. Då hade han noterat det. Han har däremot noterat när de bjuds på kaffe hos goda vänner, som de passade på att göra visit hos.
   Det som slår mig är hur saker går igen, att vi följt samma spår, företagit oss liknande strapatsrika utflykter, besett samma utsikter och att min son sedan också rest på samma vägar och besökt samma platser, fast på motorcykel. I fädrens spår.