Vanadislunden t.v. Sveavägen söderut. Stadsbiblioteket lyser orange i kvällssolen, Globen skymtar i fjärran med "Skatteskrapan" strax t.v. om sig.
Som statist får man ju besöka platser man i vanliga fall inte skulle ha kommit till, det är en av de roliga sakerna med att vara statist. Sålunda har jag nu tillbringat sammanlagt tjugo timmar på 23e våningen i Wennergrens Center, först tolv timmar med reklamfilmning, sedan åtta timmar för fotografering.
Den första kvällen bjöd på vidunderlig utsikt över staden och vi måste utnyttja kvällen, när huset tömts på folk. Vi blev klara en halvtimma efter midnatt och skickades hem åt olika håll med taxibilar. Den andra dagen såg man ingenting av utsikten p.g.a. regn och dimma. Man fick först intrycket, att teamet hade maskat för fönstren av ljustekniska skäl, men det hade ju varit lite svårt där uppe.
Vad gör man då under all väntetid? Man bekantar sig flyktigt med ett antal personer, som man aldrig har sett tidigare men som har samma konstiga böjelser som en själv, att apa sig framför kameran. Några hinner man lära känna närmare och sen återses man vid något nytt projekt och utbyter erfarenheter sen sist. Det kan gälla reklam, som här, eller dramaproduktioner av olika slag. Man sätter ett litet avtryck i filmhistorien. Några av oss skulle den här gången spela ett kirurgteam och till synes utföra en operation.
Statisterna befolkar den svenska filmen. Utan statister kan man bara göra sådana filmer som "Kniven i vattnet", där hela handlingen utspelar sig mellan tre personer ombord på en segelbåt. Det skulle bli torftigt iängden.