Vi hittade nålen i höstacken!

I går skedde det som vi nästan inte vågat hoppas på. År 1826 skrev prästen i Fasterna i sin kyrkbok, utan minsta tanke på framtida släktforskare, att Byggmästaren Carl Johan Sporrong med familj "Har flyttat till Södermanland". Det finns ju ganska många församlingar att välja på i Södermanland, så han gjorde det lätt för sig och svårt för oss. Vi lade det projektet åt sidan för ett halvår sedan.

  Men så går tiden, det ligger och skaver att man inte har kunnat följa den forna släktingen till graven, bildlikt talat, och nya idéer hinner ta form i hjärnan, om olika sökvägar och möjligheter att hitta rätt inom rimlig tidsåtgång. Man vill skriva in ett slutdatum i rutan i släktträdet. Familjen borde ha flyttat till en större gård eller till en bruksort. De flyttade från Rånäs bruk i Fasterna. Kanske kunde man finna något via sökfunktionen i släktforskningsprogrammet. Nytt år nya tag!

  Några provsökningar i sörmländska bruksorter gav inget napp, men i sökprogrammet fann vi en enda avliden Sporrong i Södermanland, år 1872 på Fattighuset i Överselö, en ort som vi aldrig hört talas om. Det var en gammal f.d. dräng vid namn Carl Eric, född i Fasterna, som varit inhyst där på härbärget sedan många år. Av födelseåret att döma skulle det kunna vara en son eller brorson till den vi sökte. Han borde rimligen ha haft kontakt med vederbörande, då de flyttat från samma ort till Södermanland. Vi beslöt att följa honom baklänges från Fattigstugan.

   Det blev en resa från gård till gård, där han tjänat som dräng, ogift och under magra förhållanden. Slutligen hamnar vi i en husförhörslängd från Hyltinge socken, där det står, att Carl Erik flyttat till den aktuella gården senast från Sparreholms gård. Nu hade vi närmat oss år 1826, då familjen Sporrong försvann mot okänd ort, och när vi hittar Sparreholm i boken, då finner vi också familjen Sporrong, där Carl Erik visar sig vara äldste sonen. Nålen i höstacken var funnen.

  Där i husförhörslängden i Hyltinge finner vi också, att fadern, byggmästaren Carl Johan Sporrong, som var född 1779 vid Ortala bruk på Väddö, slutat sina dagar endast tre år efter ankomsten till Sparreholms gård. Han dog i kolik år 1829, femtio år gammal!

 
Nästa projekt blev nu att även få Carl Johans hustru, Anna Catharina Defair, jordad och avförd ur utredningen. Då blev det att söka åt andra hållet, framåt mot våra dagar. Det tog sin modiga tid, ty hon flyttade tillbaka till Fasterna och levde tills hon blev åttiotvå år gammal och ”dog av ålderdom och skröplighet”. Men hennes dramatiska historia får vi återkomma till.

Bland sörmländska slott och herrgårdar, del 3

Skeppsta

En alternativ herrgårdshistoria.

Under ett och ett halvt år 1928 - 29 arrenderade min morfar Karl Emil Eriksson trädgården på Skeppsta under mycket usla villkor. Min mor och moster har berättat: "Här trodde Karl Emil att det skulle bli bättre, för han skulle få 25% av försäljningen. Problemet var, att det fanns ingenting att sälja, ty trädgården var väldigt nedgången, så han fick börja med att plantera hallonbuskar och annat som skulle kunna ge inkomster så småningom. Den dåvarande godsägaren var nyrik, men han var så snål, att han höll på att åka på stryk av arbetarna på gården, då han demonstrativt stod och viftade med en sedelbunt framför näsan på dem ute på gårdsplanen, sedan han nekat dem högre lön.

   Min mormor Hilma skulle hjälpa till att få inkomster till den egna familjen, genom att laga mat åt två matlag med arbetskarlar, då man höll på att renovera herrgården. Detta skulle bekostas av godsägaren, men hon fick inte pengar så det räckte till. ”Ge dem falukorv, det är billig mat”, sa godsägaren, men hon tyckte inte att hon kunde servera dem det varje dag. Hilma blev istället helt utarbetad, deprimerad och inlagd på sjukhus under en längre tid. Äldsta dottern, min mor Irma, som då var 15 år gammal, fick istället ta över mathållningen, men behövde då bara ha ett lag med karlar att utfodra. Irma fick senare 1930-31 arbete som växeltelefonist på Skeppsta, sedan den övriga familjen flyttat till en annan gård, för att försöka finna bättre livsvillkor. 

   

Trädgårdsmästarfamiljen bodde i det vita huset i bakgrunden, som nu ser nyrenoverat ut.
















                                      

Statarlängorna vid Skeppsta sådana de ser ut i dag.

Mangårdsbyggnaden håller även i dag på att renoveras

Bland sörmländska slott och herrgårdar 2

  Heby, Dillnäs

   På den här herrgården, som ägs och även då ägdes av familjen von Engenström, arrenderade min morfar Karl Emil Eriksson trädgården från 1918 och några år in på 1920-talet. Där trädgården låg är numera bara gräsmattor och några enstaka fruktträd kvar. Trädgårdsmästarens familj, med tre hemmavarande barn, bodde i den vänstra flygeln. Mormor Hilma gjorde också en del dagsverken åt familjen. Senare arbetade min mor Irma Eriksson där en tid som husjungfru. Då är hon 16 år och året är 1929 när hon började. Den övriga delen av trädgårdsmästarfamiljen hade då flyttat till Skeppsta efter ett mellanår på Svartsjölandet. Det var ett ständigt sökande efter bättre livsvillkor.

    

    Från gården finns ännu kvar den gamla allén ut till stora vägen

I "farbror Petterssons" fotspår



Lindehult, "farbror Petterssons" bostad

På den lilla gården Lindehult bodde farbror Pettersson och tant Signe. Farbror Pettersson var bonde med ett litet jordbruk. Tant Signe var hans hushållerska, som bodde i kammaren på nedre botten. De var våra närmsta och enda grannar, när jag var barn i slutet av fyrtiotalet. Det var hos dem jag hälsade på och var lilldräng, så fort jag kom åt. Jag minns det som om jag skulle ha bott där på gården. Då var det bonde jag skulle bli.

   Jag fick uppleva alla sysslorna på gården. Jag minns dofter, som när tant Signe kokade grispotatis i det vedeldade bykkaret ute på backen eller när hon bakat matbröd, som man fik smaka nygräddat med lite smältande smör på. Det var goda dofter. Men jag minns också när hon gjorde ren tarmarna vid grisslakten, för att få fjälster till julkorven, eller när farbror Pettersson gjorde rent i svinstian eller körde ut dynga på åkern. Det var fräna dofter.

    Nu har jag varit nere och besökt min födelseplats i Ökna, i Smålands skogsland och minnena väller över mig. På den öppna marken, som syns på bilden nedan, var jag som barn med om både handsådd och skörd med lie och räfsa. Vid sådden gick Farbror Pettersson då och sådde säden från en skeppa, som han bar på bröstet. Jag gick tillsammans med tant Singne efter honom och sopade av stenarna, så att alla frön kom i jorden.

   Jag besökte platsen några år efter farbror Petterssons död. Då var där en betshage och jag kunde då fortfarande se och förvånas över, hur tätt det var mellan de stora stenarna. När jag återkom för femton år sedan var där istället en tjugofem år gammal, ogenomtränlig granplantering, mörkt och dystert.

   Nu när jag åter kom dit, var den skogen nyavverkad och jag kunde återse marken, där jag gick i farbror Petterssons fotspår. Hur gammal är jag egentligen? Jag har överlevt en skog. Är detta det moderna skogsbruket i ett nötskal? Skogen får inte bli äldre än femtio år, så skall den avverkas. Hela den flora och fauna, som fanns förr i gammelskogen, får aldrig en chans.



På andra sidan vägen låg farbror Petterssons "bokabacke", en beteshage med stora bokträd. Där hade man majbrasan, där mina föräldrar sjöng vårsånger med kyrkokören. Den hagen donerade Emil Pettersson före sin död till hembygdsföreningen, som där uppfört en vacker hembygdsgård med ditflyttade gamla hus, som berättar om bygdens historia. Där kunde jag nu sitta under ett av de gamla bokträden och inta min medhavda matsäck, medan jag tänkte tillbaka på gamla tider. Åren går så svindlande fort.

Heder åt den mannen!

Släkttillskott

24 timmar gammal  är man inte så stöddig men tar ändå allas uppmärksamhet och tid.

De senaste dagarna har ju präglats av väntan på den här lille mannen, som tog några dagar extra på sig innan han gjorde entré. Nu är han en reéll person att ta hänsyn till när nya saker skall planeras. Måns var namnet att lägga på minnet. Den senaste i släkten med namnet Måns var mjölnare och föddes 1757 nere i Småland, så det var på tiden att det kom en ny. Nu skall vi försöka få ordning på de vardagliga sysslorna igen. Spelningar till helgen kräver lite förberedelser.

Utflykter då och nu

Min morfar och mormor med familj på bilytflykt någon gång i mitten av 1930-talet.

Jag fann den här bilden i mors gamla fotoalbum från ungdomsåren. Det måste ha varit en rätt unik situation, att de kom iväg på en gemensam bilutflykt. Själva skulle dom aldrig ens komma i närheten av möjligheten att skaffa en bil och att dom här har lyckats slita sig från arbetet för överlevnaden är väl bara det ett mirakel. Att jag sitter och letar bland gamla bilder sammanhänger naturligtvis med min släktforskning. Den i sin tur ger impulser till att besöka  några av de platser, där jag uppenbarligen har mina rötter. Det lockar alltså till bilutflykter i det svenska landskapet, men det får vänta till våren.  
  Under tiden kan man med fantasins hjälp försöka föreställa sig, vilket enormt äventyr den där bilturen måste ha varit då, när det begav sig. Alla har klätt upp sig och fina hattarna är på. Sönerna, mina morbröder, har flotta kepsar. Morbror Åke, som står till vänster, blev inte så myket äldre än så där. Han dog i lungtuberklos innan han fyllt tjugo. Morbror Folke, som hade en medfödd polioskada och bara kunde dra sig fram med en speciell dubbelkäpp, han fick sitta kvar i bilen. Där var det tvärtom. Läkarna sa när han föddes, att han aldrig skulle uppnå tjugoårsåldern. Han blev åttiosju år och hade ett rikt liv trots sitt handikapp.
  Vem som körde bilen på den här utflykten vet jag inte, men det kan ha varit någon från gården, där morfar var trädgårdsmästare. Själv körde han bara häst, en liten islandshäst som han köpt av en gårdfarihandlare. Detta ställde till att börja med till problem när morfar skulle köra in till torget med grönsaker. Hästen var ju van att stanna vid varje grindhål, så det blev ständiga avbrott på färden.

Ett bortglömt författarskap

I mitt släktforskande har jag funnit denna författarinna, som jag bara mycket flyktigt kände till tidigare. Hon var gift med min farfars bror och gav under 30- 40- och 50-talen ut arton böcker, romaner,  novellsamlingar, en diktsamling på olika förlag och tillsammans md sin make Einar Tegen reportageboken "De dödsdömda vittna", med autentiska berättelser från koncentrationslägren, berättade utav några av de många tidigare fångar, som efter krigsslutet fördes till Sverige för att få återhämta sig och försöka hitta tillbaka till livet. Gunhild Tegen deltog i flyktingarbetet både före, under och efter kriget bl.a. tillsammans med makarna Myrdal och var med och bildade "Auktionsgruppen mot en svensk atombomb".
  Paret Tegen reste också till USA under kriget och blev tvungna att stanna ett år längre än planerat, då havet var fullt av tyska U-båtar. Deras upplevelser under åren där har också avspeglats i flera av Gunhilds böcker, bl.a. i novellsamlingen "Vägen till Santa Fe".
  Gunhild Tegen var en för sin tid rätt frispråkig författarinna, som tidigt framhöll kvinnans rättigheter och behov både inom arbetslivet och på det sexuella planet och tog ställning i olika politiskt känsliga sammanhang. Det gjorde att hon ibland var tvungen att skriva under manlig pseudonym för att få sina texter utgivna. På så sätt blev hon också publicerad i olika tidningar och tidskrifter. Hon tillhörde Svenska Penklubben.
  Hennes roman "Slavar" vann pris och novellsamlingen "Livet går förbi" som kom året efter räknas till höjdpunkterna i hennes författarskap. Båda dessa titlar ägs av Bonniers och borde vara intressanta för nytryck. Att Gunhild Tegens författarskap har fallit i glömska beror förmodligen till en del på, att hennes böcker getts ut på flera olika förlag, varav flera inte längre existerar. Det vore ju önskvärt, att någon kunde samla detta författarskap under ett tak och åstadkomma en återutgåva av de viktigaste böckerna. Jag tror faktiskt de skulle finna läsare även i dag.

Schiffer

Födelsebok från mittenav 1700-talet.

Så här kan det se ut när man söker efter en persons födelsedata i de gamla kyrkoböckerna. Vid första anblicken verkar det totalt omöjligt att få ut något av detta. Men när man förstorar upp bilden, kan man i gyttret finna både fördelsedatum och namn och förhoppningsvis även något av föräldrarnas namn. Om man efter en stunds stirrande plötsligt urskiljer just det man söker, då säger man "Yes!!" och tycker att man har gjort ett stordåd. Det är därför släktforskning kan bli nästan som en mani eller drog, om man inte passar sig. Man kanske åker dit för släktmissbruk. Att det ser så gyttrigt ut här beror på, att texten från baksidan trängt igenom och ligger som ett extra raster bakom det man vill åt. Månadens namn och barnets namn är understruket, så det är en viss hjälp. Sen kan man leta vidare i husförhörslängden för åren runt detta datum, så kan man hitta fler familjemedlemmar.

Tidigare inlägg om släktforskning kan du hitta här:

http://trubaduren.bloggplatsen.se/2010/01/20/2434558-perspektiv/

Återblickar som berikar

Jag lämnade den här sidan åt sitt öde, då man började införa reklam mellan mina inlägg. Det störde mig lika mycket som reklaminslagen mitt i filmerna på TVens reklamkanaler. Nu har samma sak uppstått på min andra blogg, så vad göra?  Jag hoppas på bättring här.

Årets första månad har till en del ägnats åt släktforskning, det vet ni som klickat över till min andra blogg. Jag har befunnit mig mycket i det tidiga 1800-talet och är nu vid mitten av 1700-talet. Det har varit en resa bland torpstugor i Sörmland, på Öland och i Småland, där jag själv är född men inte trodde att jag hade några rötter.

Nu blev det ändå där jag hamnade, bland småbrukare, torpare och mjölnare i socknarna Ljuder och Tjureda. Det är namn som man känner igen från Vilhelm Mobergs utvandrarepos och den bilden som framträder ur de gamla kyrkoböckerna talar sitt tydliga språk om varför så många tog steget att utvandra. Det är fattigdom, hög barnadödlighet och slit för överlevnaden.

Jag såg själv som barn, på fytiotalet, hur man som småbrukare fick slita för att få ut något av de steniga tegarna. När vår granne farbror Pettersson gick och sådde för hand, gick tant Signe efter honom med en kvast och sopade ned dom sädeskorn som hamnat på stenarna, så att de kom i jorden och kunde gro. När jag senast besökte bygden växte hög planterad granskog på den marken, som en gång gav brödföda.

Nu känner jag längtan till sommaren och att få besöka de platser jag funnit att min släkt har levat på. Jag vill se vad som finns kvar av torpgrunder och byar, där de bodde. En del namn har säkert fallit i glömska och andra har ändrat namn.  Jag goglade på skoj på "Grisnäs herrgård", ett av de namn jag stött på i husförhörslängderna. Det heter numera "Grimsnäs", som kanske klingar något vackrare,  och herrgården fungerar numera som Ljuders vandrarhem. Så det lär få ett besök framöver.

Norrtäljeån om vintern med en övervintrande skrak fiskande i strömmen