Branden - ett 60-årsminne

 

I den gamla snickarverkstaden på Sunnerdahls Praktiska Ungdomsskola skulle jag tillbringa fyra år, var det meningen. Riktigt så blev det inte.

   En tidig morgon på vårterminen 1960, det första läsåret väcktes vi av rabalder. Vi drog upp rullgardinen och såg ett jättelikt eldsken mot himlen. Från vårt fönster på övervåningen fick jag först intrycket att det var det närmaste flickhemmet som brann, men det visade sig lyckligtvis vara verkstan, som låg längre bort i samma riktning. Det blev snabbutryckning för att rädda vad som räddas kunde.

 

   Elden hade börjat i en av förrådsbodarna men spred sig snabbt över till själva verkstadsdelen, som även den var en gammal träbyggnad. Vi hann dock få ut alla hyvelbänkarna, de påbörjade gesällarbetena och den splitter nya bandsågen, som ännu inte hade blivit fastskruvad i golvet.

  Vad ingen tänkte på var skåpet med alla ritningarna, som ju hade varit viktigare än ersättningsbara maskiner. De som drabbades värst av detta var äldrekursarna, som hade hela sina samlade kollektioner av ritningar liggande där. Vi kunde hitta de förkolnade buntarna efteråt. Så fort vi gjort vad vi kunde, sprang jag hem till elev-hemmet och hämtade kameran.

 

Troligen var denna jättebrasa resultatet av en fimp efter något förälskat par, som sökt sig en skyddad plats i någon av bodarna. Men det gick aldrig att bevisa. Skolan fick emellertid på detta sätt en mycket behövlig modernisering både av lokaler, maskinpark och även av inriktningen på skolans kurser, som vid återuppbyggnaden kom att förändras åtskilligt. Under resten av terminen fick vi arbeta i en för tillfället tom loglänga, där vi föregående höst hade ordnat logdans. Till nästa läsårs början var en ny modern verkstad uppbyggd, där de återstående tre åren a v min utblidning till möbelsnickare tillbringades. Det här är troligen den enda fotodokumentationen som finns av branden.

Vi hittade nålen i höstacken!

I går skedde det som vi nästan inte vågat hoppas på. År 1826 skrev prästen i Fasterna i sin kyrkbok, utan minsta tanke på framtida släktforskare, att Byggmästaren Carl Johan Sporrong med familj "Har flyttat till Södermanland". Det finns ju ganska många församlingar att välja på i Södermanland, så han gjorde det lätt för sig och svårt för oss. Vi lade det projektet åt sidan för ett halvår sedan.

  Men så går tiden, det ligger och skaver att man inte har kunnat följa den forna släktingen till graven, bildlikt talat, och nya idéer hinner ta form i hjärnan, om olika sökvägar och möjligheter att hitta rätt inom rimlig tidsåtgång. Man vill skriva in ett slutdatum i rutan i släktträdet. Familjen borde ha flyttat till en större gård eller till en bruksort. De flyttade från Rånäs bruk i Fasterna. Kanske kunde man finna något via sökfunktionen i släktforskningsprogrammet. Nytt år nya tag!

  Några provsökningar i sörmländska bruksorter gav inget napp, men i sökprogrammet fann vi en enda avliden Sporrong i Södermanland, år 1872 på Fattighuset i Överselö, en ort som vi aldrig hört talas om. Det var en gammal f.d. dräng vid namn Carl Eric, född i Fasterna, som varit inhyst där på härbärget sedan många år. Av födelseåret att döma skulle det kunna vara en son eller brorson till den vi sökte. Han borde rimligen ha haft kontakt med vederbörande, då de flyttat från samma ort till Södermanland. Vi beslöt att följa honom baklänges från Fattigstugan.

   Det blev en resa från gård till gård, där han tjänat som dräng, ogift och under magra förhållanden. Slutligen hamnar vi i en husförhörslängd från Hyltinge socken, där det står, att Carl Erik flyttat till den aktuella gården senast från Sparreholms gård. Nu hade vi närmat oss år 1826, då familjen Sporrong försvann mot okänd ort, och när vi hittar Sparreholm i boken, då finner vi också familjen Sporrong, där Carl Erik visar sig vara äldste sonen. Nålen i höstacken var funnen.

  Där i husförhörslängden i Hyltinge finner vi också, att fadern, byggmästaren Carl Johan Sporrong, som var född 1779 vid Ortala bruk på Väddö, slutat sina dagar endast tre år efter ankomsten till Sparreholms gård. Han dog i kolik år 1829, femtio år gammal!

 
Nästa projekt blev nu att även få Carl Johans hustru, Anna Catharina Defair, jordad och avförd ur utredningen. Då blev det att söka åt andra hållet, framåt mot våra dagar. Det tog sin modiga tid, ty hon flyttade tillbaka till Fasterna och levde tills hon blev åttiotvå år gammal och ”dog av ålderdom och skröplighet”. Men hennes dramatiska historia får vi återkomma till.

Unika miljöer föresvinner i Norrtälje

I Norrtälje stad pågår ett stort omdaningsprojekt, iscensatt av den tidigare politiska majoriteten. Hela kvarter har sålts ut till byggbolagen för rivning och nyproduktion. Man har då inte tagit någon hänsyn till den unika småstadsmiljön och att där finns byggnadshistoriskt intressanta byggnader, som fyller en viktig funktion i den gamla stadsmiljön. Fastigheten "Lönnen 4", som ses på bilderna, är en sådan byggnad med sin mycket speciella funkisstil. Den rymmer både lägenheter, kontor, samlingslokaler och verkstadslokaler. Det är sådana kombinationer som gör staden levande. Det är sådant som inte byggs i dag. Denna fastighet borde K-märkas och byggnadsminnesförklaras.

 

På andra sidan Vegagatan ligger ett kvarter med fungerande tvåvånings bostadsrätter, i rätt skala, och en fungerande villabebyggelse. Detta kvarteret är också avsett att rivas för att ge plats åt högre och tätare bostadskvarter, något som få Norrtäljebor har förstått och som kommer att förändra hela atmosfären i området. De boende i fastigheterna på norra sidan av gatan kommer i framtiden att få titta in i höga husfasader istället för att ha utsikt ned mot hamnen.

                                                     

                                                    Så här ser byggherrens storvulna planer ut. 

Drömtillvaro

I natt drömde jag om ett äldreboende, där matsalen skulle målas om. Men det var ett problem, att en av de boende, Simon, hade målat vackra bilder ovanför ett förvaringsskåp och de skulle då bli övermålade, hade föreståndarinnan bestämt, så att man fick en "enhetlig färg på väggen".
   Simon själv och flera av de boende var naturligtvis ledsna för detta och när målaren kom blev det diskussion och protester i matsalen. Målaren hävdade, att han bara ville göra sitt jobb som det var beställt och kunde inte göra så mycket åt det. Någon undrade då: "Och om du vägrar, blir du skjuten då?" Nej, det skulle han väl inte bli, men han tyckte inte att det var hans sak att bestämma där på hemmet, så han började göra sig redo för jobbet i alla fall. Han behövde då en pall för att nå upp och ställde i ordning och fyllde på färgtråget, medan det morrades bland gamlingarna.
   När han klättrat upp på pallen och doppat rollern i färgen och just skulle sätta igång att måla över bilderna var det som att fan for i Erland i permobilen. Han lade i växeln och gav full fart framåt och rammade pallen, så målare och färgtråg flög och landade i en sörja på golvet. Det var tydliga besked.
Bilderna fick bli kvar och golvet fick slipas om till en kostnad av 200.000 kr, medan maten fick serveras provisoriskt i andra utrymmen.
   Erland med permobilen gick fri. Han hade ju bara råkat komma åt spaken i ett hostanfall. Föreståndarinnan står till arbetsmarknadens förfogande. Sen vaknade jag, för det var dags att stiga upp till en ny arbetsdag.
 

Tidiga lärospån inom showbiz.

Väddö Folkhögskola i början av 1950-talet.

Jag vaknade i vargtimmen och hade drömt, att jag varit inbjuden till ett 60-årskalas i Norrsundskolans gymnastiksal på Väddö. Eftersom jag inte kände födelsedagsbarnet närmare, kunde jag inte hålla något längre tal till honom utan valde istället, att berätta lite om lokalen vi befann oss i, ty den rymde en del Väddöhistoria. Gymnastiksalen har nämligen tidigare stått på en helt annan plats, nämligen vid Väddö Folkhögskola.

   När folkhögskolan genomgick en grundlig ombyggnad och modernisering i mitten av 1950-talet stod gymnastiksalen i vägen. Men eftersom byggnaden ansågs användbar plockades den ned i sektioner och fraktades till dåvarande Centralskolan, som saknade gymnastiksal. Där återuppbyggdes den och blev sedan en del av den nuvarande högstadieskolan, som under 1970-talet blev omdöpt till Norrsundskolan, Sveriges första glesbygdshögstadium. Detta om själva byggnaden. Nu till de minnen som plötsligt ramlade över mig.   
   Jag var medlem av Väddö scoutkår från 1953. Sen tror jag det var åren 1954 och 1955 som scoutkåren arrangerade "Stort Tingel Tangel" i Folkhögskolans gymnastiksal, alltså på dess ursprungliga plats. (Se bilden). Detta innebar att alla scouterna och deras föräldrar var involverade i olika uppträdanden och arrangemang, som skulle få bygdens befolkning att spendera pengar till något välgörande ändamål. Det sjöngs och spelades sketcher. Någons mamma var mycket trovärdigt utklädd till zigensk spågumma.  Hennes son spelade "Spiskroksvalsen" på dragspel. 
   Ortens brädgårdsförman Olle Grönlund uppträdde som lindansare under artistnamnet "Ello Lino". Han hade vänt på namnet. Som slutnummer klädde han av sig, tills han stod där på linan i bara ett par vita badbyxor. Han var mycket muskulös och visade det. Så tog han tag i byxlinningen, som för att dra av sig även badbyxorna. Då hördes en damröst från första parkett: "Ja, jag tänker inte blunda!" Allmänt skratt. Året därpå hade han lärt upp slaktarens yngsta dotter, så att dom gjorde ett gemensamt akrobatnummer och han själv cyklade enhjuling på linan. 
   Och sen blev det ryttartävling! Gösta Pettersson, som i vanliga fall tillverkade trådställningar till lampskärmar i sin verkstad, hade fått ett specialuppdrag i förväg. Han hade tillverkat två stommar till hästhuvuden av tråd, som sedan hade klätts med ett brunt tyg som fortsatte bakåt, så att det kunde dölja ett par scoutpappor. En fick ha huvudet och vara framdel och den andra hukade bakom som bakdel. Sen var det en liten scoutjokey på varje häst och sen bar det av i galopp genom hela salen under vilt gnäggande och mycket skratt och glam. 
   Ett speciellt minne är också då far och son Sundberg spelade upp en sketch, där de hade bytt roller. Fadern spelade pojken som inte ville gå till skolan och sonen spelade fadern, som fixade frukost och försökte få sonen att veta hut. Jag minns att jag var så imponerad av deras utspel och att jag tänkte, att något sådant skulle jag aldrig ha kunnat göra tillsammans med min egen far. Vi hade inte alls en sådan relation. Men jag kände att jag hade velat.
   I alla händelser var det nog på de där tillställningarna, som man fick en första inblick i vad man kan tillåta sig att göra och idéer om att själv stå på scenen. Så kom det sig, att jag plötsligt hade det här i huvudet när jag vaknade i natt, efter att ha varit på ett kalas, som jag i själva verket aldrig var på.