Mitt möte med Tomas Quick

Det hände sig vid den tiden, året var 1997, att STRIX Television fått för sig att göra en dokumentärfilm om den då aktuelle "blivande" seriemördaren Tomas Quick. Han hade då bara hunnit erkänna några av alla de fall som han senare påstod sig vara skyldig till. Men redan då höjdes tvivel om detta verkligen var sant, om man kunde tro på denne man eller om han fabulerade och erkände sådant han inte var skyldig till för att få uppmärksamhet. Filmen mynnade ut i ett starkt ifrågasättande av, om allt stod rätt till.
   För att göra vissa rekonstruktioner till denna dokumentär behövdes en Look alike och via någon statistförmedling fann man mitt ansikte. Jag blev tillfrågad om jag mot en tusenlapp kunde agera Tomas Quick i några scener, som skulle spelas in i Stockholmstrakten. Själv hade jag  ett halvår tidigare blivit friställd och sedan fört en ojämn kamp mot Arbetslöshetskassan för att få ut min ersättning. Jag var alltså i stort behov av pengar, så jag högg på betet, utan att ifrågasätta summans storlek i förhållande till vad som skulle utföras och skrev på något papper.
   Den ansvarige för produktionen mötte mig vid stationen, och när vi kom upp på redaktionen var det en dam som hoppade högt på stolen när hon fick se mig. Hon trodde att dom hade hämtat dit originalet. Jag hade ansat skägget riktigt kort och satt på mig ett par äldre glasögon, som väl stämde överens med dem Tomas Quick bar. Mer behövdes inte. Jo, jag spärrade upp ögonen lite extra, som jag sett honom göra på TV.
    Det visade sig att inspelningsarbetet tog ett par dagar i anspråk och till en del innehöll ganska dramatiskt agerande, vilket fick mig att inse, att jag borde ha begärt ett mycket högre arvode. Men jag förstod inte, att jag med mitt face hade trumf på hand och hade kunnat göra det, då detta var ett rent skådespelarjobb och inte en statistroll. Det var ju heller inte helt okontroversiellt, att låna ut sitt ansikte till en påstådd seriemördare. Men det blev som det blev med arvodet.
  Till det enklare hörde att vallas omkring på promenader ute på Långholmen, iförd en stickluva liknande den man sett på filmbilder. Jag försökte återge Tomas Quicks lite hektiska gångstil längs promenadstråket där ute. En annan scen var att stå och kika ut genom persiennen i ett fönster. Men det mer dramatiska var, när vi rekonstruerade "tältmordet", som ägt rum uppe i  Norrland. Den scenen spelades in en kväll ute vid Ältasjön, där de rekat på dagtid och funnit en bra plats. Vad de inte tänkt på då var, att på kvällen tändes belysningen längs hela gångstråket runt sjön. Så det blev ett väldigt trixande med kameravinklar för att undgå att få med lamporna, som rimligen inte fanns uppe på fjället.
   Jag skulle komma smygande med en stor kniv bland björkarna, som sannerligen inte var några fjällbjörkar, och sedan hugga besinningslöst genom en uppspänd tältduk. Sen gjorde vi en extra ljudinspelning av min häftiga andning och frustanden. Jag blev nästan omtöcknad av superventileringen, så jag fick vila en stund innan vi kunde fortsätta. Teamet var väldigt imponerade av min inlevelse i agerandet, så det blev just inga omtagningar och resultatet blev väl godkänt. Det var länge sedan jag såg det och tror inte jag har någon egen kopia, men det sändes vid ett par tillfällen då, när det var aktuellt. Jag har varit lite förvånad, att det inte har uppmärksammats mera nu, att det fanns tvivel redan då, för mer än femton år sedan, och att dessa bara sopades under mattan.
   För min egen del blev det så, att den här rollen som Tomas Quick inte var något som kändes bekvämt att berätta om. För varje mord Tomas Quick dömdes för eller erkände, kändes det allt mindre angeläget, trots att jag utifrån filmens slutliga ifrågasättande attityd, även själv har ifrågasatt om han verkligen var skyldig. De filmbilder jag sett från de verkliga vallningarna sådde verkligen tvivel. 
   När sedan vändningen kom med Hannes Råstams reportage och hela härvan har börjat nystas upp, blev det därför en lättnad. För varje frikännande dom har det känts allt bättre att ha spelat den där rollen, i ett sammanhang som mycket tidigt ifrågasatte hela åtalet. Det senaste tillskottet med Josefssons bok och film om sekten på Säters sjukhus är ju otroligt avslöjande och en ytterligare befrielse, när man får en förklaring hur det oförklarliga varit möjligt. 
   Att ett jävigt justitieråd, som tidigare har misskött sin roll som justitiekansler när han skulle granska ärendets hantering, kan få sitta och bre ut sig i TV är ju lite märkligt men tillhör väl spelets regler. Han har ju med sitt agerande sett till, att ingen kan göras ansvarig för det skedda. Men han faller nog på eget grepp, när allt nu skall granskas av en opartisk utredning. Vi får tacka SVT för att man ger plats för program som "Veckans brott" och den granskande journalistik, som avslöjar dessa samhälleliga brister, och jag önskar att Sture Bergvall snart får ta sina promenader i full frihet tillsammans med sin hund.

Lång dags film mot natt

Vanadislunden t.v. Sveavägen söderut. Stadsbiblioteket lyser orange i kvällssolen, Globen skymtar i fjärran med "Skatteskrapan" strax t.v. om sig.

Som statist får man ju besöka platser man i vanliga fall inte skulle ha kommit till, det är en av de roliga sakerna med att vara statist. Sålunda har jag nu tillbringat sammanlagt  tjugo timmar på 23e våningen i Wennergrens Center, först tolv timmar med reklamfilmning, sedan åtta timmar för fotografering.
  Den första kvällen bjöd på vidunderlig utsikt över staden och vi måste utnyttja kvällen, när huset tömts på folk. Vi blev klara en halvtimma efter midnatt och skickades hem åt olika håll med taxibilar. Den andra dagen såg man ingenting av utsikten p.g.a. regn och dimma. Man fick först intrycket, att teamet hade maskat för fönstren av ljustekniska skäl, men det hade ju varit lite svårt där uppe. 
  Vad gör man då under all väntetid? Man bekantar sig flyktigt med ett antal personer, som man aldrig har sett tidigare men som har samma konstiga böjelser som en själv, att apa sig framför kameran. Några hinner man lära känna närmare och sen återses man vid något nytt projekt och utbyter erfarenheter sen sist. Det kan gälla reklam, som här, eller dramaproduktioner av olika slag. Man sätter ett litet avtryck i filmhistorien. Några av oss skulle den här gången spela ett kirurgteam och till synes utföra en operation.
  Statisterna befolkar den svenska filmen. Utan statister kan man bara göra sådana filmer som "Kniven i vattnet", där hela handlingen utspelar sig mellan tre personer ombord på en segelbåt. Det skulle bli torftigt iängden.
 

Mötet med Maria

Statistföreningen hade i kväll bjudit in skådespelerskan Maria Lundqvist till ett möte. Det blev en helt improviserad afton, där vi fick ställa frågor och Maria generöst berättade om och analyserade sitt arbete ur många olika aspekter, om skillnaden att agera i komedi eller drama. Maria tyckte, att det absolut var svårare att göra en komisk roll, för där förväntar sig folk att bli underhållna. Ett drama är ett drama, mer eller mindre upphetsande. Man går  inte därifrån och är sur, för att man inte har fått gråta tillräckligt. Det kändes som att det blev ett varmt möte, där även känsliga saker berördes och Maria deklamerade som avslutning Kent Anderssons fina dikt "Vingen".

Lång dags färd mot Edsbro

Jag hade ärende till Stockholm för en liten filminsats i ett kommande barnprogram. Väglaget och det ringa gaget gjorde, att bussen var det billigaste och säkraste sättet att ta sig dit. Det tar bara en dryg timma in, så det är en perfekt lässtund. Jag brukar vara i tid vid busshållplatsen, som för övrigt vid de flesta ställen, och bussen kom före utsatt tid, så det var ju bra. Men det visade sig vara bussen som skulle ha kommit för en timme sedan, så det var bara att hoppa på utan att betala och sen bar det av i ett rasande tempo på den snömoddiga vägen. Det kändes inte helt tryggt.
  I Rimbo körde den kvinliga föraren helt fränt förbi stationen, eftersom ingen hade ringt för avstigning. Normalt har de ju en given stopptid där, så det var väl ingen som tänkt på det. Nu blev det ett väldigt hojtande från de som skulle av och tvärnit mitt mellan hållplatserna i stället.
  Nå väl! Vi kom fram och jag var i god tid på plats på UR, så filmningen blev klar tidigare än beräknat och jag beslöt att ta mig tillbaka hemåt istället för att driva på stan i tre timmar utan mål. Då hade direktbussen mot Edsbro och Hallstavik gått för fem minuter sedan och nästa skulle gå om tre timmar. En buss mot Norrtälje stod däremot startklar, så jag chansade på att finna någon lösning att ta mig hem därifrån och hoppade ombord.
  Framme i Norrtälje finner jag att en buss just skall gå mot Hallstavik och passera Unungehöjden. Därifrån skulle jag i värsta fall kunna ta en promenad sex kilometer, så jag chansade på att ta den. Här borde det alltså finnas en vilja från SL och kommunen, att sammanlänka linjerna norr ifrån och söder ifrån, så att man bara kunde hoppa av bussen från Norrtälje och byta till buss från Hallstavik mot Stockholm via Edsbro. Men någon sådan vilja finns inte, ty Edsbro finns nästan inte på politiska kartan. Nu får man istället vänta i fyrtio minuter på bussen norrifrån. Nu var det som tur var nollgradigt i dag, så det var ju ingen risk för förfrysning i väntetiden, men ändå.
  Jag var hemma igen efter fem timmar. Resan åt ena hållet tog en knapp timme. Resan hem tog två timmar och fyrtio minuter. Skall det behöva vara så?

Ture till minne

En spelmansbroder har sagt farväl. Ture Lindholm, stockholmskisen som dök upp på Väddö och blev en viktig del av Väddös musikliv som medlem av Väddö Spelmän och som duomusikant med sin älskade Eva. Vi kom också att spela tillsammans som en trio under namnet "Gåsvikarstråk" dels efter deras boplats i Gåsvik, men även efter 1800-talets storspelman i bygden "Gåsvikarn" Anders Andersson. Det blev många trevliga spelstunder och utflykter till spelmansstämmor både i Uppland och upp till Delsbo. På bilden medverkar vi som spelmän i Inger Åbys filmatisering av Strindbergs "Kronbruden" för SVT för ungefär tjugo år sedan. Det var ett spännande äventyr, som gav mig kicken att söka fler statistjobb. De sista åren bodde Ture i Ösmo och vi talades vid per telefon ibland, senast strax efter nyår. Då var han dålig, det hördes. Vi pratade gamla minnen. Han tyckte aldrig att han hittade det rätta intresset för de låtar han ville spela hos spelmännen söder om stan. Nu har hans instrument tystnat, fiolen , nyckelharpan och gitarren. Han efterlämnar många ljusa minnen.

Tur och retur Stockholm

Provfilmning bestämd och hotande snöoväder till eftermiddagen och kvällen. Det blev en mycket vältimad snabbtur, bil första biten till Rimbo sen buss, T-bana, buss och provfilmning och tillbaka samma väg på samma kuponger med fem minuter tillgodo. Hade det varit ett bättre väder hade jag naturligtvis utnyttjat resan till att göra något mer i staden. Det fanns t.ex. en intressant folkmusikkonsert på Berns i kväll. 

  Men nu var det skönt att ta sig hem innan det blev helt igenyrt. Där vinden låg tvärs över vägen på gärdena var det redan ordentliga drivor, som tvingade en att ligga för långt ut i vägbanan. Nu sprakar veden i köksspisen och jag ser fram mot en kväll med läsning, "Det okända" på TV och kanske något visövande. Det går för övrigt att göra även om strömmen går.