fredag 19 mars 2021


Rädda Roslagsbanan in till Östra station

Jag återkommer nu här till ett tidigare inlägg på Facebook om Roslagsbanan och Östra station. Den här bilden, fångad av okänd fotograf, är från den tiden då Roslagsbanan gick ända från Norrtälje och Hallstavik in till Östra station. Med ett sådant tåg kom jag till Roslagen 1950. Nu är både banan och tågen betydligt moderniserade. Tidigare ”olönsamma delar” norr om Kårsta har lagts ned och miljoner har de senaste åren spenderats på att öka kapaciteten vid slutstationen, Östra station, som man nu istället planerar att eliminera och istället spränga ned under jorden på annan plats.  
   Reaktionerna på mitt tidigare inlägg har tydligt visat, att många fler än jag inte känt till, vad som pågår i maktens boningar och dels, att en majoritet av de som reagerat på mitt inlägg inte gillar tanken på ett Stockholm utan Östra station. Det här projektet är inte underbyggt av någon opinionsundersökning, där allmänheten har kunnat ta ställning till sina behov och önskemål som resenärer. Projektörerna verkar helt bortse från Östra stations direkta koppling till de östra stadsdelarnas institutioner, arbetsplatser och kulturinrättningar. Man bortser även från, att det finns olika resandekategorier, som har olika behov och sätt att värdera tillvaron. Man skall spara tid åt en kategori, genom att försämra både restiden och reseupplevelsen för andra.  
   Det har även blivit tydligt, att det finns två helt skilda beskrivningar av, varför man planerar denna genomgripande förändring vid Östra station. Den ena handlar om tidsvinster och att kapaciteten vid Östra station inte räcker till och inte går att bygga ut. Den andra handlar om, att man vill bygga bostäder på det nuvarande bangårdsområdet. Eventuellt är den första förklaringen en täckmantel för den andra, där starka ekonomiska krafter styr. Men trenden just nu är ju, att fler flyttar ut från Stockholm än in till staden, så det vore bättre då, att bygga de bostäderna en bit ut från stadens centrum och behålla Östra station intakt.  
    Det är i år 50 år sedan oasen med Almarna i Kungsträdgården räddades från att förvandlas till en Tunnelbanenedgång! Nu är det dags att rädda Östra Station. Det är väldigt lätt att historielöst riva och förstöra det som tidigare generationer har byggt upp och som har blivit en omistlig del av stadens kommunikationsnät. Men det är oftast omöjligt att återställa det som en gång rivits. I slutändan finns det alltid flera möjliga lösningar, om man blir tvingad att tänka en gång till, som man tvingades göra efter almstriden. Tar man bort Östra station, då tar man bort en plats, som i dag fyller en viktig samhällsfunktion både som kommunikationsled och mötesplats. Det är också en plats som berättar något om, och är en del av stadens historia.           
   Vi har i dag en växande pensionärsbefolkning, som gärna reser kollektivt men som i första hand, av trygghetsskäl, väljer resor ovan jord. Vi har också en stor och viktig kategori som kallas barn, som skall lära sig att resa kollektivt. För dem och deras ledsagare är heller inte tunnelalternativet attraktivt. Skolklasser från de norra förorterna, som skall ut till Djurgården och Skansen, skall inte behöva ta den tidsödande omvägen via en tunnelfärd till Odenplan eller Centralen. 
   Det bör alltså snarast, och i god tid före nästa val, göras en opinionsundersökning till alla hushåll i de samhällen som Roslagsbanan trafikerar, och åter kan komma att trafikera, om vilka resealternativ innevånarna föredrar. Där bör finnas med information om tunnelprojektet i sin helhet och om vilka partier i stadshuset som stödjer detta. Där bör också framgå vilka ekonomiska krafter som styr en eventuell förvandling av Östra stationsområdet. I dag behöver Roslagsbanan återanslutas till Rimbo. Den återuppbyggnaden skulle behöva de skattemedel, som man nu tänker använda för att spränga ned Roslagsbanans ändhållplats i underjorden. 
    Förläng istället T-banan norrut till en tågbytes-station ovan jord, för dem som har bråttom till City och Centralen, eller förlägg bytesstationen till Universitetet och låt Östra station vara kvar intakt, för resande till de östra stadsdelarna och för alla dem som fördrar att resa ovan jord, vart de än ska, och som ser dagsljuset som viktigare än minutjakten. Då kommer också kapaciteten vid Östra station att räcka till. Den rådande pandemin kommer sannolikt också på sikt att påverka resandevanorna radikalt, till det bättre ur kapacitetssynpunkt. Digitaliseringen gör, att många fler kan arbeta på distans och därför söker sig bostäder längre från storstaden.
   Sannolikt är det så, att det här tunnelprojektet inte kommer att bli klart under min livstid, då jag tillhör ”grupp 43”. Men säger vi inte ifrån nu, så är det för sent. Östra station bör räddas även för kommande generationer.  När bannätet in till Östra station väl är rivet, då lönar det sig inte stå där och gråta. Det är nu vi bör säga Stopp och belägg! Bevara östra station!

tisdag 1 december 2020

Branden - ett 60-årsminne



 

I den gamla snickarverkstaden på Sunnerdahls Praktiska Ungdomsskola skulle jag tillbringa fyra år, var det meningen. Riktigt så blev det inte.

   En tidig morgon på vårterminen 1960, det första läsåret väcktes vi av rabalder. Vi drog upp rullgardinen och såg ett jättelikt eldsken mot himlen. Från vårt fönster på övervåningen fick jag först intrycket att det var det närmaste flickhemmet som brann, men det visade sig lyckligtvis vara verkstan, som låg längre bort i samma riktning. Det blev snabbutryckning för att rädda vad som räddas kunde.

   Elden hade börjat i en av förrådsbodarna men spred sig snabbt över till själva verkstadsdelen, som även den var en gammal träbyggnad. Vi hann dock få ut alla hyvelbänkarna, de påbörjade gesällarbetena och den splitter nya bandsågen, som ännu inte hade blivit fastskruvad i golvet.

  Vad ingen tänkte på var skåpet med alla ritningarna, som ju hade varit viktigare än ersättningsbara maskiner. De som drabbades värst av detta var äldrekursarna, som hade hela sina samlade kollektioner av ritningar liggande där. Vi kunde hitta de förkolnade buntarna efteråt. Så fort vi gjort vad vi kunde, sprang jag hem till elev-hemmet och hämtade kameran.



 




Troligen var denna jättebrasa resultatet av en fimp efter något förälskat par, som sökt sig en skyddad plats i någon av bodarna. Men det gick aldrig att bevisa. Skolan fick emellertid på detta sätt en mycket behövlig modernisering både av lokaler, maskinpark och även av inriktningen på skolans kurser, som vid återuppbyggnaden kom att förändras åtskilligt. Under resten av terminen fick vi arbeta i en för tillfället tom loglänga, där vi föregående höst hade ordnat logdans. Till nästa läsårs början var en ny modern verkstad uppbyggd, där de återstående tre åren a v min utblidning till möbelsnickare tillbringades. Det här är troligen den enda fotodokumentationen som finns av branden.




tisdag 12 maj 2020

Gåsvikarns klarinett på nya äventyr


En ny resa med Gåsvikarns klarinett, nu till Paris och Monets trädgård! Lämplig sysselsättning i karantänen. Bilderna är från 2008. Låten är från ca 1952 och klarinetten från ca 1850. Själv har jag hängt med sedan 1943, tillhör alltså "riskgruppen" och trotsar på det här sättet reseförbudet! Sidney Berchet, som skev "Petit fleur" bosatte sig 1950 i Paris, därav bildvalet.

    https://youtu.be/YIfqkiUD1Os

fredag 1 maj 2020

Gåsvikarns klarinett, ett forskarfynd får liv




Spelmannen ”Gåsvikarn” Anders Andersson på Väddö levde och verkade 1816 -1887. Han var vida känd och spelade både fiol och klarinett. Båda instrumenten syns på bilden, som är tagen vid Berns salonger i Stockholm, vilket säger något om hans arbetsfält. Gåsvikarns klarinett såldes på auktionen efter hans död för drygt 130 år sedan och blev sedan liggande i ospelbart skick uppe på ett skåp, där den fungerade som spindelbo.  Han hade själv inte kunnat spela på den "på ålderdomen", så den hade inte ljudit på ca 140 år, när jag som en vänlig gåva fick den i min ägo 2018.


          



    



Nu är den helrenoverad av mästaren Kenneth Schlaich i Stockholm, efter att först ha legat på "återfuktning" i några månader, och jag fick den åter i min hand i augusti 2019. Det var en mycket speciell känsla att först få höra hur den lät. 
Det blev sedan att vänja fingrarna vid en del andra grepp än på min moderna klarinett, eftersom den här har en enklare mekanik och vissa toner blir renare om man lägger till en klaff, ungefär som när man tar gaffelgrepp på en del blockflöjter, på andra inte.




Jag har nu ägnat en del tid åt att framställt en grepptabell för kommande generationer. Jag tillhör ju ”riskgruppen” 75 + och vet nu i Coronatiden, ännu mindre än tidigare, hur mycket tid jag har på mig. Tanken var ju att fara på spelmansstämmor i sommar och presentera den gamla pipan. Nu blir det väl inte så mycket av med det. Så jag försöker nu finna andra vägar för att i alla fall få den att låta.








Efter "Gåsvikarn" själv finns det ju ett begränsat antal låtar bevarade. Botaniserar i äldre repertoar av olika slag, som passar den gamla klarinettens ton.  Gamla folkmelodier känns rätt, någon Bellman-epistel och låtar efter August Frank förstås. "Klockar-mors livstycke" kan ju passa, eftersom far var klockare och min mor kallades just ”klockar-mor”. En del gamla jazzlåtar funkar också. De är ungefär jämnåriga med pipan och jag vill testa dess möjligheter.
   Så nu ägnar jag karantäntiden åt, att på egen hand med primitiv utrustning och många omtagningar först spela in gitarr komp och sedan lägga klarinetten till detta, plus att sedan bildsätta resultatet med egna bilder ur ett rikt bildarkiv. Lite skit i hörnen blir det, när mina gamla fingrarna inte lyder mina musikaliska intentioner, men hellre det än inget alls, tänker jag och hoppas på bättre tider.
Nedan finns två exempel på vad som pågår.