onsdag 29 augusti 2007

Kullen med storgranen


Här ligger skogen nu, uppstyckade träd som jag vandrat bland under ett par år.



Detta är kullen som fanns mitt i skogspartiet, kullen där man kunde sitta och filosofera eller spana efter fåglar och annat vilt. Nedanför står den stora granen, den som började växa någon gång på Oscar den andres tid, när bilar knappt fanns och Sverige fortfarande var ett bondeland, granen som kunde berätta om tidens gång.


Så här ser kullen ut i dag. Man lämnade några träd, däribland den stora granen. Kanske fick maskinen motorstopp just där, som jag besvor den. Eller så blev dess förare lite vördnadsfull inför granens höga ålder. Men jag kan ju alltid föreställa mig, att det berodde på mina brev till olika instanser, bl.a. chefen för skogsbolaget som sköter kommunens skogar, att det vore ett helgerån att fälla den granen. Den står kvar ännu men oskyddad för väder och vind. Och miljön runt omkring får vi aldrig tillbaka. Nu blir narurskogen ersatt av plantering, som inte går att vistas i på många år förrän den blivit gallrad.

Vårt dagliga bröd



Vad gör man när man vaknar klockan fem på morgonen och inte har något bröd i huset? Rågsiktkakor till exempel, ett mycket sensuellt bröd att baka. Det blir fyra kakor och när man delat degen i fyra delar knådar man degbollarna två och två, en i varje hand. Vad det känns som får ni föreställa er själva.

tisdag 28 augusti 2007

Underbar och älskad av alla

I går kom vi iväg och såg den och hade riktigt roligt. Den bjöd både på skratt och känslosamheter och jag syntes tydligt i en kort scen och mycket suddigt i en annan. Dom tar inte mycket vara på det arbete dom lägger ned på mask och kostymer om dom lägger skärpan enbart på huvudrollen. Men det var kul att vara där när vi gjorde det. Och Martina Haag var bra som Bella. Hon lär nog få mer att göra efter det här. Gå och se den.

söndag 26 augusti 2007

Ute i skogen


Vill bekanta mig ytterligare med stigen jag fann häromdagen. Sista biten mot sjön är otydlig. Skall man gå över berget eller runda det? Jag försöker ta hjälp av kompassen men blir villrådig. Jag tycker att den snurrar lite hur som helst. När jag går på intuition över berget kommer jag rätt. Jag ser vyn över sjön och kan orientera mig. Och strax hittar jag sluttningen ned mot dom fina klipporna ut i vattnet.




Jag är god orienterare i vanliga fall, men när jag skall gå tillbaka blir jag lika förvillad. Jag finner ingen början på stigen från sjösidan och kompassen pekar åt olika håll varje gång jag tittar på den. Den är gammal och kanske har fått nog. Jag går på intuition igen och kommer snart på stigen på ett ställe jag känner igen. En stor asp har fallit rätt över där och är knölig att ta sig förbi.



På återvägen passerar jag också den stora rotvältan, men när jag vänder mig om och tittar på den förstår jag varför kompassen har trasslat. Roten står och flinar åt mig. Det är alltså en sådan dag.

lördag 25 augusti 2007

Augusti


Vill inte undanhålla er ett par bilder från hemfärden. Den övre bilden är från Väddö, en vy ned mot Storfjärden. Den undre är från norra infarten mot Edsbro.



Folklustspel


Detta är folkkultur av bästa märke, anser jag, när ortsbor kan komma samman och under sakkunnig lednig genomföra en teaterföreställning, som får tårarna att rinna både av skratt och rörelse. Skådespelaren Robert Sjöblom är mannen som står för idén, bearbetningen av texten och regin. Han har sina rötter och är fritidsboende i trakten, som är Björkö-Arholma, en gammal kulturbygd, där segelsjöfarten hade en stor betydelse runt förra sekelskiftet.
  Gideon Wahlbergs lätt redigerade lustspel "Skärgårdsflirt" passar bra in i miljön, där en del av ensemblen har levt sina liv sedan barnsben. Andra har flyttat in men assimilerats, eftersom det finns en nedärvd kulturtradition, där skolan har varit en samlande punkt. Jag hade själv glädjen att få arbeta där några år och var bland annat med om att skapa vårspel, där våren hälsades välkommen med musik, sång, älvdans och dikter ute i naturen.
  Årets folklustspel blev genast fullbokat, så det jag upplevde var en extrainsatt eftermiddagsföreställning, som även den var fullsatt. Det kändes varmt och välkomnande att komma in i medborgarhusets lövade "teatersalong", där det bjöds på många skratt och vacker sång. Det är något speciellt att se en annars vän varelse förvandlas till spelets ragata eller se annars strikta herrar bli till de skärgårdsoriginal, som dom snart är, när tidens tand fått göra sitt. Alla skall ha stor heder för allt slit de lagt ned för detta.


Återkopplingar


Skenningeskolans Allmogeorkester 1991

Jag blir ensam hemma ett dygn. Sambon besöker mor och barnbarn. Jag tänker ta mig iväg till Björkö-Arholma och titta på folklustspelet "Skärgårdsflirt", som satts upp av  skådespelaren Robert Sjöblom med en lokal enseble av ortsbor. Några av de medverkande är mina gamla föräldrar. Ja inte i bokstavlig mening, för dom är ju döda, men föräldrar till mina gamla musikskoleelever.
  Det var på Björkö jag hade mina mesta timmar och det var där jag hann bygga upp ett par orkestrar innan kommunen skulle spara pengar och satte stopp för det 1996. Dom eleverna är nu vuxna och kanske själva har blivit föräldrar rent av. Jag stöter på dom ibland på olika håll och då hejar vi glatt. Så jag har många fina minnen från den platsen. Där finns ett genuint kulturintresse.
  En ytterligare anledning att åka ner är, att det var Robert Sjöbloms dörr som blev upphovet till min visa, så nu skall han få noterna till den. Texten fick han med tillsammans med dörren.

Dörrens visa

Nedanstående verser skrevs för fem år sedan, 
                      då jag fått in en gammal dörr till renovering.
                      Sedan dess har den fått en melodi och nu
                      har jag äntligen skrivit ut den på noter.


                      En urgammal stugdörr kan mycket berätta
                      om tider som flytt och om mänskor som gått. 
                      
I forntiden började huset sig sätta,
                     
så hålet i karmen blev mycket för smått.
                     
Man kapade nedtill tills dörren gick fri
                     
och flyttade låset desslikes ett stycke. 
                     
Sen målades dörren, och blått fick det bli,
                     
för just av den färgen hade man mycke’.

                     När mannen kom hem lätt berusad en kväll
                     
och stövlade in som ett verkligt Jehu,
                     
då slängde han dörren igen med en smäll, 
                      
som spräckte en spegel och väckte hans fru.
                     
Sen kom masoniten och dörr’n kläddes in,
                     
för nu var det ute med speglar och lister.
                     
Och vit fick den bli och den var riktigt fin,
                     
tills ungarna fäste upp bilder med klister.


                      Men nu skall det åter va’ speglar som förr
                     
när torpet på landet skall helrenoveras. 
                      
Man hittar förtjust denna urgamla dörr
                     
och skivorna av masonit demonteras.
                     
Det är så pikant med allt gammalt och nött
                      
för nu är det fint med det helt primitiva.
                     
Så gnisslar vår dörr, om de öden den mött, 
                      en visa som nog aldrig kommer på skiva.
   


torsdag 23 augusti 2007

Musikgig

Vi har fyra mycket olika spelningar framför oss, så nu gäller det att planera program. Höstens kyrkprogram är klart, stillsamma visor med höstanknytning. Men närmast blir det kräftskiva med Statistföreningen. Nubbevisor, Bellman, Vreeswijk och lite eget kommer det att bli. Sen en "normal" spelning för en förening i Norrtälje med en hel del äldre publik. Det blir vår specialblandning: "Det var en Taube, en Vreeswijk och Bellman...". och en del allsång.
  Men sen har vi fått en spelning för ett 60-årskalas, där det förutom mycket Taube önskas en del religiösa sånger, t.ex. gamla läsarsånger. Då får man bjuda till och öva lite extra. Men dom vill gärna sjunga med, så det går säkert bra, bara vi får tag i melodi och harmonier. En extra utmaning i alla fall.

Hantverk


Jag har fått en specialbeställning av en ekhylla, som skall passa ihop med ett gammalt skåp. Gick och grunnade på hur jag skulle göra den och kom fram till, att det fick bli enligt gamla hantverksprinciper. De gamla redskapen får komma till heders när jag skall grada ihop hyllan med sidstyckena. Gradhyvelns blad hade fösvunnit, så ett stämjärn fick bli ett provisoriskt hyvelblad. Det funkade perfekt.



Graden är klar. Kantprofilen har jag också gjort med gamla listhyvlar, så att den blev lika som skåpets.



Spåret sågar man först på sidorna och tar sen ur med stämjärn och grundhyvel.



Sen sitter hyllan ihop helt utan skruvar och inseksnycklar.

Det kunde man ge sig fan på


Så såg det ut i april


Så ser det ut nu



Bara för att jag hittade en plats med mycket orörd gammal skog för två år sedan är det klart att det nu förvandlas till hyggen. Det är nummer två bara på den här tiden och mer är uppsnitslat. Detta faller väl under lagen om alltings naturliga fallenhet för att djävlas.

onsdag 22 augusti 2007

Skördare



Just nu lyssnar jag med sorg i hjärtat till ljudet av en skogsskördare, som håller på att fälla ett skogsparti som jag hoppats skulle bli bevarat som rekreationsområde. Det rymmer ett fantastiskt urskogsliknande parti med en jättegran, som stått där sedan Oscar den andres dagar. När den började växa fanns det knappt bilar. Nu finns det maskiner som jämnar hela skogen med marken på några timmar. Jag tror han har kört hela natten.
  Jag har lagt ned åtskilliga timmar på brevskrivande o telefonsamtal och vallningar i området för att få kommunen att förstå att området skall lämnas, men utan resultat. En del har inte ens svarat på breven. Andra har bara hänvisat till varandra. Nu är det nog bara att vända blicken åt annat håll när man skall ut och promenera. Virkespriserna är på topp nu, så kommunen vill väl tjäna pengar. Det skär i hjärtat.

tisdag 21 augusti 2007

Synkronisitet

Upptäckte just nu det lustiga, att det var Akke Nordwall som gjorde senografin till den kritikerrosade föreställningen av Pinters "Fastighetsskötaren", som man såg delar av i dokumentären om Johan Rabeus. Han spelar ju en av huvudrollerna där på ett lysande sätt och dekoren skapar den helt rätta atmosfären. Jag hade tyvärr inte upptäckt det när jag ringde Akke, men det skall han ha en eloge för.

Rabeus i repris och

Såg reprisen i går kväll, ett porträtt av skådespelaren Johan Rabeus. Jag såg när det gick första gången också men hade lika stor behållning nu. Vilken lirare, vilken aktör i ordets bästa mening, vilken språkbegåvning och textbehandlare. Det fick mig att längta än mer tillbaka till teatervärlden. 

  Fick för mig att ringa en av de scenografer jag arbetade åt för fyrtio år sedan som ung scensnickare, Akke Nordwall. Han är bliven pensionär och kom naturligtvis inte ihåg mig, men det blev ändå ett långt trevligt samtal om teaterns utveckling under åren som gått och en resumé av vad vi sysslat med. Eventuellt kommer vi att ses i stan. Han hade ju tid. Jag har i min ägo ett dedicerat stycke av en fond vi gjorde tillsammans och ett fint intyg som han skrev när jag slutade för att söka till Konstfack. Ska bli roligt att se om han känner igen det.



En bit av fonden till Viet Rock från 1967

söndag 19 augusti 2007

Stigfinnaren



Efter att ha uträttat diverse skitjobb på förmiddagen begav jag mig ut för att finna den stig till Fansjön, som jag misstänkte skulle finnas just till den plats jag utvalt. På kartan valde jag att gå på södra sidan om berget, men fann den vägen tämligen otillgänglig. Jag vandrar i okända marker. Ned till sjön kom jag visserligen men lite för långt söderut. Jag följde stranden till klipporna vid udden, som jag inbillar mig skall vara en bra fiskeplats. Precis här smalnar sjön till ett smalt sund och klipporna är sådana att man kan finna bra platser att stå och kasta.







När man väl har kommit till en sådan här plats brukar man finna vägen därifrån. Men här är rätt oländigt innanför stranden och jag fann bara småstumpar av stig som förlorade sig i intet.



Jag tog kompassriktning och följde bergets norra sida i stort sett och fann efter mycket travande bland stenarna en glest tallbevuxen mosse. Det var bara en älg som saknades i bilden.


Härifrån fann jag stigen som jag letat efter och följde den ut till vägen. Sen vände jag om och gick samma stig tillbaka ned till sjön. Ju längre jag kom desto otydligare stig. det syntes att den inte varit brukad på länge, ty många träd hade fallit över och fått ligga och ruttna. Inte konstigt att den var svårfunnen från andra hållet. Jag frigjorde det jag kunde, så att nästa vandring skall bli lättare. Den borde vara möjlig att gå även med spön i handen, även om sista biten blir lite bergsklättring. En skön promenad blev det i alla händelser.
Den stig finner - han trivs!

lördag 18 augusti 2007

Auktion med bismak


Stor sommarauktion i UIF-gården i Kolartorp vid Skebobruk. Massor med inlämnade grejor och massor av folk. Men den här auktionen ville liksom inte ta sig och bli någon riktigt trevlig upplevelse. Och det hade med flera saker att göra. Dels den attityd som auktionsförrättaren visade i inledningen när han välkomnad epubliken, och dels den prissättning som den här auktionsfiman, Roslagsauktioner, använder med slagavgifter, som läggs uppepå inropspriset.
  Det här är något som dom har tagit efter från de stora auktionshusen i stan, men det passar inte på landet och det är dom själva som förlorar på det. Budgivningen blir hämmad om man dels sätter ett lägstapris på åttio kronor och sen lägger avgift därpå, som man skall stå och fundera över under budgivningen, om man har råd.
  Nu blir det så, att folk inte lämnar något startbud och därmed blir hela föreställningen seg. Då blir man tvungen att plocka på mer grejor för att få ett bud och så får man kanske sälja tre lådor tillsammans för åttio kronor, istället för att få en femtiolapp för var och en. Vad är vitsen med det? Och köparen får med en massa grejor som han inte var intresserad av, vilket också avskräcker många från att lägga ett bud. Men det resulterar också i att man kan göra fynd, därför att budgivningen blir så trög att priserna generellt blir låga. Så har man bara tålamod kan det löna sig för köparen.



Man kan se på tavlan hur mycket man måste lägga till. Det hämmar budgivningen.



Attityden avspeglas i publikens kroppsspråk. Den sluter sig i sig själv med korslagda armar.


Sådana här gamla stolar kan jag ropa in till bottenpriset och renovera.


En gammal snickarlåda kunde ha varit lockande men fick vara.


Likaså den gamla fatrtygsmodellen, som sett sina bästa dagar. Men den var dekorativ i sitt slitage som ett riktigt vrak.






Det lilla dragspelet blev mitt klipp till äldsta barnbarnet.


Lokalen där auktionen hölls har en speciell historia. Den har fungerat som fest- och danslokal i alla möjliga sammanhang under årens lopp och på senare år använts för auktioner. Men en gång gjorde man nog en riktig missbedömning. Man fick ett erbjudande från Stockholm, att arrangera en konsert med ett gästande engelskt popband, men tackade nej, då gruppen var föga känd och nog inte skulle dra något folk. Gruppen hette The Beatles. 

Teaterhöst

Häromdagen satt vi alltså och avnjöt Ratata, en film som spelades in 1956, för drygt femtio år sedan. I en av dom två kvinnliga huvudrollerna ser man där en ung förtjusande Yvonne Lombard. I dagens DN får samma Yvonne Lombard lysande recensioner för sin rolltolkning av Becketts "Lyckliga dagar" på Stockholms Stadsteaters Lilla scen. 
  Skådespelare ger sig inte i första taget och de flesta blir bara bättre med årens erfarenhet. Dom bara mognar som ädelt vin. Yvonne fanns på Stadsteatern när jag jobbade där som scensnickare i mitten av sextiotalet. Jag vill minnas att hon var en mogen kvinna redan då, fembarnsmor och allt. Hon kunde komma inkvittrande i lunchrummet och möta scentekniske chefen i dörren med repliken: "Hej Arne! Vad du ser potent ut!"
  I samma tidning ser man också, att det strävsamma paret Jan Malmsjö och Marie Göranzon åter skall spela tillsammans, i Tjechovs "Måsen" tillsammans med bl.a. Mikael Persbrandt och Ingela Olsson på Elverket. Det blir säkert en spännande uppsättning.
  Jag känner att jag har saknat närheten till teatern. Det har under så många år varit ett sådant företag att ta sig dit att man kommit av sig. Nu är det närmare och dragningskraften börjar göra sig påmind. Kanske det får bli en teaterhöst denna höst.

fredag 17 augusti 2007

Naturen väntar



Det har inte varit någon ork för naturpromenader den här veckan, när benen har vandrat flera kilometer på jobbet. En stegräknare skulle ha varit kul, men är ingen pryl jag prioriterar. Men nu i helgen måste jag ut och kolla ett par kantarellställen och kanske rekognosera en alternativ väg genom skogen ned till Fansjön, till de vänliga klipporna jag såg från kanoten. Där tror jag fisken står och väntar nämligen. Den har också fått vara i fred för mina krokar denna märkliga sommar.
  Årsskotten i vår halonhäck är två och en halv meter höga. Vi gömmer oss  hallonlandet!

Äntligen inne



Veden alltså. Sommaren har ju inte varit riktigt pålitlig ur torkningshänseende, men jag har passat på när det varit några dagars sol att ta in några kärror åt gången och nu är den på plats för vintern. Ja, ni minns kanske hur det såg ut i mars. Det kan vara skönt att påminna sig det.



  Arbetsveckan har annars gått i flyttandets tecken, på jobbet vill säga, och personalen har verkligen uttryckt sin uppskattning över min insats, så det känns väldigt bra att koppla av ett par dagar nu.
  I dag fick jag hjälp av en treåring att montera nya stolar på dagis. Han lärde sig blixtsnabbt hur man använde inseksnyckeln, så sen skruvade vi på varsin sida och fröknarna fotograferade. "Vi jobbar här!" sa Elliot, som tyckte det var toppen och hade inte tid att gå och äta..
  I kväll går sista delen av "Tre kärlekar", som jag inte tänker missa. I morgon blir det kanske ett auktionsbesök, om vädret blir så bra som dom lovat. Sen finns det alltid saker att göra här hemma i trädgården eller musikverkstan.

torsdag 16 augusti 2007

Ratata - en mästerlig filmpastisch

Återsåg i går den drygt 50 år gamla filmen "Ratata eller The Staffan Stolle story" med Povel Ramel och Martin Ljung i huvudrollerna tillsammans med Yvonne Lombard, Gunver Bergqvist och Hasse Ekman, som också regiserade filmen. Povel hade där, på ett lysande och mycket komiskt sätt, lyckats väva in scener som alluderade till andra filmer i olika genrer.  Det var på filmspråk lika skickligt som hans senare musikaliska pastischer av Bellman och Birger Sjöberg m.fl.
  I början är det mycket Bergman, Sommarnattens leende, med utsökta detaljer; festen med det gamla vinet, skjutövningen, duellskrytet. Så småningom dyker den gamla deckarklassikern Rififi upp och ger titeln Ratata en ytterligare förklaring.  Och vad kul att se de stora dramatenaktörerna George Rydeberg och Ingvar Kjellson göra utsökt roliga birollsfigurer som spansktalande slipprig barägare och gangster med nervryckningar, från någon gammal film om strandsatta sjömän. Nu har jag den sparad på band. Den tål att ses om.

Dagens slit

Sex timmar flytt- och städjobb på skolan. Bit för bit kommer saker på plats med hjälp av pirra, skruvdragare och ibland lite extra uppfinningsrikedom. I dag flyttade jag och en av dagisfröknarna ett tungt lådskåp genom lokalerna med hjälp av pirran och en liten leksaksvagn, som pallade för trycket i ena ändan och vi slapp lyfta. Intressant att se hur lokalerna förändras för nya aktiviteter.
  Hämtat glas och monterat i vedbodens fönsterglugg, som väntat sedan förra sommaren. Satte även dit foder så det ser helt ut äntligen. Var också in och beställde kakel och blandare till duschen.
  I kväll lyssnar jag på Oldsbergs sommarprogram med visst nöje via datorn. Det går att kombinera med annat datorblippande. Bra musikval och roliga återblickar på gångna storheter som Rolle Stolts och Hyland.

måndag 13 augusti 2007

Åter i selen

Rivstart på jobbet med flyttning av rektorsexp. till nytt rum i skolpaviljongen. Lärarna hade också en hel del önskemål om ändringar i sitt nya arbetsrum, så det blev full fart och svettigt värre i den fuktiga värmen. Så långt som vi hann var all nöjda. I morgon är dom på utflykt, så då kan jag ta det i den ordning och takt jag vill. Men det var kul att träffa lärargänget igen efter sommaren.
  I kväll kommer sonen och vi skall börja riva i duschrummet för att fräscha upp där. Jag hade turen att få tag i vår bussige rörmkare på väg hem, så han kom och pluggade ett par rör. Monterade bort duschkabinen, som suttit där jag vet inte hur länge. Det såg inte ut som något sanitetsutrymme inunder ramen kan jag säga. Ska bli oerhört skönt att få detta fixat. Men vi vet ännu inte hur stor operationen blir förrän vi har sett hur det ser ut inunder. Jag befarar det värsta.

söndag 12 augusti 2007

Fansjön


Nu skulle det äntligen bli av. Jag har längtat efter att få göra den här rekognoseringsturen i två år och i morgon är semestern slut. Men jag fick ta mig iväg ensam för att komma iväg.


Jag paddlar längs den otillgängliga södra stranden av sjöns norra vinkel. Den ser ut som en vinkelhake på kartan. Viken är full av näckrosor, så man får ta i för att ta sig fram.


Någon har gett sig ut för att försöka fånga en gädda bland näckrosbladen.


Det finns bara en brygga längs den här stranden.


Några fastboende testar en vassklippare för att försöka skapa en öppnare vattenyta:




Här är sannerligen inte lätt att ta sig ned till vattnet från stranden.


Men det finns även några vänligare klippor.


På klipporna ser man tydligt den gamla vattenlinjen avteckna sig.


I den södra vinkeln är det öppnare vatten och lättare att ta sig fram.





Efter en och en halv timmas paddlande är jag tillbaka i den norra viken, men jag skall längst bort till sjöänden genom näckrosorna. Det känns bra i knävecken och armarna när jag skall ta mig ur kanadensaren, men oerhört skönt att premiärturen är avklarad. Några ställen har jag sett som jag vill utforska vidare.