Det kom folk, inte i mängder men så att vi hade en bra publik att sjunga för och som uttryckte sin uppskattning efteråt. Själv kände jag mig rejält nervös på dom första låtarna innan jag fick koll på rösten. Som sagt, kyrkorummet är inte min arena för solosång egentligen, så det är en självövervinnelse varje gång att ta steget. Men det blev allt bättre under programmets gång. Sambon gör som alltid bra ifrån sig och har inga hämningar mot själva rummet.
Det som speciellt gladde mig var att själva programmupplägget och mitt gitarrspel fick ett positivt omnämnande och att flera av mina körkamrater hade letat sig dit. Det ger ju också lite extra nervdaller, som när man sjunger på Visans Vänner. Man vill ju inte göra bort sig inför vännerna. Det är mycket lättare att komma till en plats där man är helt anonym.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar