Vem älskar Yngve Frej?

Vi såg i går Lennart Forsbergs gamla film "Vem älskar Yngve Frej?" efter Slas roman. Det är ett fantastitiskt tidsdokument från 1973, det året vi som gröna vågare flyttade ut från Stockholm och köpte huset på Väddö. I filmen dyker det upp en ung gänlig man med skägg och gul hatt. Det kunde ha varit jag, jag hade en sådan.
  För mig var det en återflyttning till hembygden efter åtta år i staden, men varför just dit? Omständigheterna gjorde att vi hamnade just där. Med åren kom jag alltmer att ångra att vi inte valde en annan plats i Sverige, där jag inte hade haft min belastning från barndomen och med större närhet till stadens kulturliv. Jag tappade kontakten med allt det jag jobbat med under åren i Stockholm.
  Jag minns att jag läste Slas bok och såg filmen när den kom och själv tänkte sätta upp en sådan där skylt med "Fornminne", då vi hade grävt upp och dränerat kring huset och fått upp en samling stora stenar, som senare gjorde ett stenparti utav. Det såg länge ut som en gammal stendös som låg där.
  Allan Edwall och Gus Dahlström gör ett par oförglömliga gubbar i filmen och tempot är så nedskruvat som det kan vara utan att det enbart blir stillbilder. Det som retade mig under hela filmen var, att jag inte kom på namnet på en unga skådespelerskan, som Janne Karlsson hade i sällskap, trots att jag kände igen henne så väl. Christina Stenius stod det i eftertexten.
  Att tappa namn är ju ett tydligt ålderstecken och jag insåg, att jag i dag inte kan identifiera mig med den unge mannen i gula hatten utan mer med gubbarna, med skomakarn, som funderade på vad han skulle göra med sina händer som pensionär.