En vy österut från Söders höjder
Märkliga äro ödets vägar, eller synkronicitetens. Jag var i stan häromdagen och läste tidningen City på tunnelbanan. Såg att man kunde skicka in Stockholmsbilder dit och få biobiljetter. Eftersom jag just har en del färska sådana bilder sände jag in en och fick mycket riktigt ett par biljetter i brevlådan i dag. Men det va inte nog med det. När jag är ute på tomten och eldar ris i vårvädret ringer mobilen. "Det är Janne", en gammal jobbarkompis som jag inte träffat sen jag slutade på Stadsteatern 1967, för 40 år sen. Han hade sett min stockholmsbild i City och fått impulsen att ringa upp.
Inte nog med det. Vi var tre yngre grabbar på verkstaden på den tiden, varav en var same, "Lappen" Martin Kuorak. Han flyttade sedermera hem till Jokkmokk och blev en framstående sameslöjdare. Jag har sett hans vackra arbeten på utställningar och avbildade i böcker, men vi har inte setts sen jag var däruppe 1973 och hälsade på. Nu hade Janne varit uppe på Jokkmokks marknad och hälsat på Martin, så han hade hälsningar och skulle nu förmedla kontakten tillbaka. En bild betyder så mycket.
Sånt där är riktigt roligt, särskilt när man kommit en bit upp i åldern och det hunnit flyta mycket vatten under broarna sen sist! :-)
SvaraRadera