Min krokiga väg till folkmusiken

 

                                                                 I Vilhelmina 1997
 

Ur min speciella kråkvinkel skulle jag kunna sammanfatta min musikaliska bakgrund som: ”klockarson” med tvångsnärvaro i både statskyrkliga och frikyrkliga sammanhang i barndomen, men det är ingen rolig historia, så det går jag inte närmare in på  här. Hellre då det gehörsmässiga arvet från morfar Karl Emil Eriksson, f 1889, som var en glad spelevink med kombinationen sång, gitarr och munspel som huvudingredienser och lite fiol i ungdomsåren, men det senare har jag bara hört berättas om.

                                      

                        Morfar Karl Emil                              Morfar och "farbror Sven"

   Jag själv är född i Småland och präglad av storskogen där, men blev förflyttad till Väddö på nyåret 1950, då min far blev skolkantor där ute. Jag var då 6 år gammal och tillhör alltså den stora, förkättrade 1943-generationen som fyller 81 år endera dagen.
   I missionsförsamlingen på Väddö fanns dock en ”farbror Sven”, som kunde både spela fiol och sjunga samtidigt i ”Strängmusiken”. Han gav mig, under en mycket kort tid, mina första fiollektioner. Jag var då i 11-12-årsåldern och hade inga andra förebilder eller spelkamrater, så det var bara skämsligt att visa sig med fiollådan. Så morfars gamla nötta gitarr blev istället starten på det egna musicerandet, då jag i 15-årsåldern upptäckte, att jag kunde sjunga Evert Taubes ”Linnéa” och Cacka Israelssons gamla hit ”En sliten grimma” till eget ackompanjemang.
   Så när jag 1959 flyttade hemifrån till en internatskola, för att mot min vilja i fyra år bli utbildad till möbelsnickare, i stället för till fotograf som jag själv ville, då hade jag med mig en egen gitarr av märket Landola, inköpt för egenhändigt förtjänta pengar, under ett år som snickarlärling i Elmsta snickerifabrik.
   Väl där, på skolan, blev det sedan mycket vissång till gitarren, med Olle Adophsson som favorit, och jazzkomp, då vi bildade ett jazzband med rektorn vid pianot. Gitarren är alltså min grund, som komp i alla möjliga sammanhang. Men jag har tyvärr aldrig hittat nyckeln till solospelet på den. Jag är helt självlärd gitarrist och satt där på skolan och ritade egna ackordtabeller för att förstå hur det hängde ihop. Väldigt knackigt med stödet hemifrån, men jag har senare i livet fått beröm för mitt gitarrspel av självaste Charles Redland! Dé ni!

                                            

                                                                  Gitarristen i "The Blue Trio"

    Den fyraåriga möbelsnickarutbildningen ledde till ett gesällprov, men inte till något möbelsnickeri. Jag rykte in i lumpen som värnpliktig snickare ett år och sedan vidare till Stockholms Stadsteater, som dekorsnickare i tre år i mitten av 60-talet. Samtidigt gick jag på ABFs Teaterskola tre kvällar i veckan och var involverad i Student-teatern, som sedan blev ”Teater 9”, där jag gjorde en del Scenografijobb, bl.a. till dikteposet ”Spoon River” av Edgar Lee Masters. Jag närde då teaterdrömmar och prövade in på scenskolorna utan resultat.
  Sökte då istället till Konstfack, för att studera Scenografi, och kom in hösten 1968, då allt blev kaos där. Men innan dess hann jag också i tio månader vara notförsäljare på Svala & Söderlunds musikaffär, som låg i Konserthuset. Under den tiden lärde jag mig läsa noter genom att spela blockflöjt tillsammans med min sambo, som var duktig på det. Det var alltså mitt första melodiinstrument och med detta spelade vi senare i livet även blockflöjtskvartett, där jag då spelade tenorstämman.
   På Konstfack fick jag emellertid på prov låna en klarinett utav en kamrat och upptäckte, att jag kunde plocka ut melodier även på den. Då fick jag tips om, att jag kunde få gratislektioner genom att vara ”Objekt” åt en äldre elev på Borgarskolan. Han gick där för att utbilda sig till klarinettpedagog och hette Rolf Lindell. Han hade en ”Glenn Millerorkester” på den tiden, men behövde förstärka kassan som pedagog. Det passade min skrala kassa. Han fick alltså träna sina pedagogiska färdigheter på mig, under uppsikt av en förnämlig klarinettist från Hovkapellet.
  Sedan förflyttar vi oss till hösten 1971, då en grupp från Konstfack förlade en specialkurs i arkitekturteckning upp till Bingsjö i Dalarna, under ledning av arkitekt Gunnar Mattsson. Det finns en stipendiatbostad där på Danielsgårdens övervåning i stora huset. Vår lärare hade bott där en sommar som stipendiat och förälskat sig i både miljön och musiken där, och lärt sig spela lite av Pekkos Gustaf. Så han hade ordnat, att vi kunde bo där hela gruppen och bli utfodrade av Pekkos-Svea uppe i Pekkosgåden. Då hade jag fortfarande aldrig hört en ”Bingsjölåt” eller varit på någon spelmansstämma. Det var ett nytt begrepp för mig, som de började prata om när vi kom dit. ”Bingsjöstämman"

                 

      
       Pekkogården                                                          Danielsgården

   Den andra dagen pågick det slåtter på en havreåker vid Pekkosgården och man slet där, för att få långhässjan färdig före kvällsmjölkningen. Jag och en av kamraterna avbröt då vårt skissande och erbjöd våra tjänster, vilket mottogs med tacksamhet och en viss skepsis. Pekkos Gustaf visade att det låg slagen men obunden säd i hörnen, där han inte kommit åt att köra med självbindaren utan slagit i förväg med lien. Den säden skulle också upp på hässjan, så om vi kunde fixa det så vore det bra.
   Jag gjorde då, som jag lärt i barndomen. Jag tog en liten knippa av strån i vardera handen, lade ax mot ax en bit in på stråna och vred om, låste knippan under ena armen, så jag fick nytt tag, och vred om en gång till, så att jag fick ett band av strån att binda om en lämpligt stor knippa havre till en kärve, och satte sedan upp den på hässjan. Jag hann göra ett par stycken på det viset, då jag kände mig iakttagen på nära håll utav Pekkos Gustaf, som sedan med förvåning undrade, var jag hade lärt mig det där? Han hade trott, att vi bara var ett gäng storstads-ungdomar, som var på utflykt och inte visste något om jordbruksarbete. Nu insåg han sitt misstag och uttryckte sin uppskattning. Hässjan blev klar och den kvällen inbjöds vi, hela gruppen till Pekkosgården, för då skulle Gustaf spela för oss tillsammans med Mats Arnberg, radiomannen, som hade spelat in en massa folkmusik till Radioarkivet och sedan hade byggt sig en stuga granngårds med Pekkosgården. Det var den kvällen, med brasan och stearinljusen i storstugan och spelmännen på fållbänken framför fönstret, med den mörknande kvällshimlen bakom, som förändrade mitt liv.

 

                                    

 

    Några av oss satt med skissböckerna och försökte fånga stämningen i rummet. Andra bara försjönk i eller rycktes med av tonerna, som blev allt intensivare när spelmännen blev varma i kläderna. När jag återflyttat 1972 köpte jag en fiol för 175 kr på en bondauktion och började öva. Jag var då på mitt trettionde år. Bättre sent än aldrig. Jag kom ihåg sedan barndomen, hur man skulle sätta fingrarna, så det vara bara att sätta igång.
    Under åren på Konstfack hade jag träffat min blivande fru, Solveig, och vi hyrde under sommaren 1971 lillstugan hos kantor Stattin i Tomta på Väddö. Så kom det sig, att vi blev inbjudna till hans 60-årskalas, dit han hade lejt in spelmannen och instrumentbyggaren Mosse-Fridolf Jansson från Singö som underhållare. Han spelade omväxlande på fiol, nyckelharpa och dragspel och berättade lite mellan låtarna.Jag kunde ju inte låta bli att berätta för honom, att jag nyligen hade börjat spela folklåtar på fiol och hade den med mig i bilen. Då tyckte han att jag skulle hämta in den, så fick vi se om vi kunde spela något tillsammans. Det blev ”Äppelbo gånglåt” och efter ett par svängar började han sekundera och lägga stämma till, så det lät riktigt fint. Sen sa han uppmuntrande: Jaa, fortsätt med det där du, så blir det bra! Så då gjorde jag det. Vi blev sedan vänner och hann spela tillsammans, både på tu man hand och i spelmanslaget, under fem år, tills man en dag 1981 fann honom avliden, sittande vid arbetsbänken i instrument-verkstan. Han blev bara 66 år gammal.   

                   

                     Mosse-Fridolf i verkstan                          Mosse-Fridolf och jag 1978 på Folkhögskolan

  Jag gjorde klart mitt examensarbete på HKS 1973 och fick då tillfälle att göra en utställning på Roslagsmuséets övervåning med mina bilder från Bingsjö.I samband med det arrangerade jag då ett folkmusikprogram med Viksta-Lasse, Bosse Larsson och Mats Andersson och mig själv som intervjuare. Kopplingen till Bingsjö var, att Viksta Lasse i ungdomsåren spelat ihop med Bingsjö-spelmannen Hjort-Anders. Det blev publikrekord, då man klämde in 150 personer, de flesta på ståplats. I dag får man bara ta in 50 personer där inklusive personal.

 

                  Roslagsmuséet 1973                                           Foto: Gösta Jansson

   1976 for jag till en sommarkurs i Östebybruk med Leif Alpsjö och Bosse Larsson som fiollärare. Då var det ”Upplandslåtar” som gällde. Hade aldrig hört talas om det heller. Trodde den svenska folkmusiken bara fanns i Dalarna och Hälsingland. Nu blev det helt nya bekantskaper både vad gäller spelmän och låtrepertoar. Så den hösten startade vi en studiecirkel hemma på Väddö, med nyblivne riksspelmannen Tomas Adeborn som lärare.

   Jag åkte till Österby även sommaren därpå och tog sedan över studiecirkeln på Väddö, samtidigt som jag for en dag i veckan till SMI i Stockholm på cirkel-ledarutbildning på fiol, med Siv Burman som lärare. Då kom jag också med i ”Kör SMI”, med Madelene Uggla som ledare. I den kören blev jag kvar i tre år, mycket lärorikt. Jag lärde mig då också något som kallades ”Brukspiano”, som jag fortfarande praktiserar i privata sammanhang, och lite om arrangering, som jag sedan praktiserade i kören RosMarin, som leddes av min fru fram till hennes död 1995.

   Men för att återgå till folkmusiken, så var ju budskapet efter den första kursen i Österby, att vi skulle åka hem och ta vara på de låtar och spelmän vi kunde hitta från hembygden, och då gjorde jag det. Studiecirkeln förvandlades efter en tid till spelmanslaget ”Väddö Spelmän”, som då övade i min ateljé och hade ganska bra med spelningar. Min forskning kring ”Gåsvikarn” och andra spelmän blev en liten bok, som heter ”Ölåtar och Spelmän - Traditioner från ”Gåsvikarn” till ”Mosse-Fridolf”. Boken kom ut 1981 och går nu endast att få tag i på antikvariat eller i boklådor på Loppis eller auktioner. Men den går att läsa Online på Svenskt Visarkivs hemsida: Onlinepublikationer - Svenskt visarkiv (musikverket.se)     1982 startade vi sedan, på mitt initiativ, ”Gåsvikarstämman” på Kista hembygdsgård på Väddö. Den 40-årsjubilerade i år, men numera under namnet ”Väddö Spelmansstämma”.

 

                           Väddö Spelmän 1980

 

      

Allspel på Gåsvikarstämman 1988

 

Under senare delen av 1970-talet och under 1980-talet medverkade jag även i mindre och kortvarigare konstellationer som "Roslaget" med Inga-Britt och Flemming Lindström, "Gåsvikarstråk" med Thure Lindholm och Eva Fredriksson, "Låtlandslaget" med Lena Sjölander, Åke och Lasse Pettersson och dragspelaren Erik Andersson och  "Mollskinn", samma gäng utan Erik, som flyttat till Delsbo.

 

       

 Roslaget 1979                     Låtlandslaget i Västtyskland 1985             Mollskinn 1986

Gåsvikarstråk i Skebobruk 1986

 

 

 

Ture Lindholm och jag medverkade också som spelmän i Stridbergs "Kronbruden", en prisbelönt operafilm för SVT av Inger Åby 1990.   Vi spelade ljudlöst med såptvättade stråkar till operamusiken i högtalarna. Annars spelade vi på riktigt ihop med Eva Fredriksson till Häverö Folkdanslag och var på vänortsbesök till Finland med dem.

   Studiecirkelledandet gjorde sedan, att jag vågade ta sjukvikariat som musiklärare på Kommunala Musikskolan i Norrtälje. Jag besökte på så vis nästan alla skolor inom kommunen och gjorde små hjälpinsatser åt kunskapstörstande musikelever. Jag blev då också tvungen att snabbt skapa mig grundkunskaper på andra instrument, som dragspel, saxofon och Cello. Man måste ju inte vara mästare för att lyssna och ge råd eller lägga till gitarren och samspela.
   Saxofon lärde jag mig på så sätt, att när jag skulle skjutsa sonen Emil till hans orkesterövningar i Hallstavik, då lånade jag en tenorsax där och satt in i orkestern, istället för att bara sitta av väntetiden. Jag fick senare under 1980-talet ta över träblåset på Väddödistriktet och tyckte det var ett väldigt trevligt arbete. En period hade jag hela mellanstadiet på Björkö-Arholma som ”Skenningeskolans allmogeorkester”. Där fanns många musikaliska begåvningar och ingen idrottsförening att konkurrera med. Vi gjorde en två dagars turné till Sörmland, där vi gav konsert i två skolor, en i Järna och en i Eskilstuna, med vandrarhemsövernattning i Katrineholm emellan.

   Jag införde också Nyckelharpa, som ett valbart instrument på Väddödistriktet, vilket ledde till en grupp med jäntor som var så duktiga, att vi började uppträda ute som ”Nyckelpigorna och Gammeldrängen”.

                            Nyckelpigorna och gammeldrängen

 

 

Skenningeskolans Allmogeorkester 1991

 

Sedan kom åren 1995 - 96, då allt fördärvades för min del. Min fru Solveig blev sjuk och avled 1995, och det var illa nog. Året därpå tappade Norrtälje kommuns skolpolitiker fattningen och strök all vikarietid på Musikskolan, för att tjäna in några kronor till annan opreciserad verksamhet. Jag jobbade ju bara på vikarietid, då det var anställningsstopp och jag inte var ”behörig” att få en egen tjänst. Efter julavslutningen i Björkö-Arholma kyrka 1996, fick jag alltså lämna allt jag byggt upp av relationer till elever och föräldrar och var arbetslös, eller friställd som det heter på byråkratsvenska. Den vidare utvecklingen på det spåret är en annan historia, så den lämnar jag här.

  

Men 2018 fick jag reda på, att ”Gåsvikarn” hade fått en egen Facebooksida: ”The great spelman Anders Andersson from Väddö, Sweden”, skapad av hans barnbarnsbarn i Colorado USA.  Det ledde till, att jag tog förnyad kontakt med familjen som bevarat hans gamla klarinett, sedan den såldes på auktion i slutet av 1800-talet. Jag hade sett den tidigare, för 40 år sedan, då jag forskade om Gåsvikarn. Den fanns kvar och de överlät nu klarinetten till mig för att förvalta den vidare.

   Jag tackade glad för detta och lät renovera den till spelbart skick och använde sedan Pandemitiden till att lära mig spela på den, och till att framställa en grepptabell till framtida nyttjare av den. Nu har den kommit i bruk både på spelmansstämmor och vid andra tillfällen och jag använder den även till vissa låtar, som vi spelar i ”Roslagens Spelmanslag” och tillsammans med Peter Vedin i ”Duo Dukát”. 

 

                                              

                     

            "Gåsvikarn"  med klarinetten på bordet ca 1880.                   Den renoverade klarinetten 2020

 

Jag har även lagt ut en mängd små musikvideos med den på facebook och Youtube. Då har jag trickinspelat, så att jag kompar mig själv med gitarren, till egna eller andras gamla foton. Där finns nu både gamla folkmelodier och en del annat att lyssna till. 

Här finns ett exempel, "Väddövalsen" av Ragnar Sundkvist med dragspelsbas, gitarr och klarinett:

https://www.youtube.com/watch?v=zKy8_PKfo-g&list=RDGMEMc6JZQrQ__ROET3gGdz-TrwVMzKy8_PKfo-g&start_radio=1

 

Man kan finna mina Youtubeutlägg om man söker på Birger B

 

Roslagens Spelmanslag hösten 2024