Mitt möte med Tomas Quick

Det hände sig vid den tiden, året var 1997, att STRIX Television fått för sig att göra en dokumentärfilm om den då aktuelle "blivande" seriemördaren Tomas Quick. Han hade då bara hunnit erkänna några av alla de fall som han senare påstod sig vara skyldig till. Men redan då höjdes tvivel om detta verkligen var sant, om man kunde tro på denne man eller om han fabulerade och erkände sådant han inte var skyldig till för att få uppmärksamhet. Filmen mynnade ut i ett starkt ifrågasättande av, om allt stod rätt till.
   För att göra vissa rekonstruktioner till denna dokumentär behövdes en Look alike och via någon statistförmedling fann man mitt ansikte. Jag blev tillfrågad om jag mot en tusenlapp kunde agera Tomas Quick i några scener, som skulle spelas in i Stockholmstrakten. Själv hade jag  ett halvår tidigare blivit friställd och sedan fört en ojämn kamp mot Arbetslöshetskassan för att få ut min ersättning. Jag var alltså i stort behov av pengar, så jag högg på betet, utan att ifrågasätta summans storlek i förhållande till vad som skulle utföras och skrev på något papper.
   Den ansvarige för produktionen mötte mig vid stationen, och när vi kom upp på redaktionen var det en dam som hoppade högt på stolen när hon fick se mig. Hon trodde att dom hade hämtat dit originalet. Jag hade ansat skägget riktigt kort och satt på mig ett par äldre glasögon, som väl stämde överens med dem Tomas Quick bar. Mer behövdes inte. Jo, jag spärrade upp ögonen lite extra, som jag sett honom göra på TV.
    Det visade sig att inspelningsarbetet tog ett par dagar i anspråk och till en del innehöll ganska dramatiskt agerande, vilket fick mig att inse, att jag borde ha begärt ett mycket högre arvode. Men jag förstod inte, att jag med mitt face hade trumf på hand och hade kunnat göra det, då detta var ett rent skådespelarjobb och inte en statistroll. Det var ju heller inte helt okontroversiellt, att låna ut sitt ansikte till en påstådd seriemördare. Men det blev som det blev med arvodet.
  Till det enklare hörde att vallas omkring på promenader ute på Långholmen, iförd en stickluva liknande den man sett på filmbilder. Jag försökte återge Tomas Quicks lite hektiska gångstil längs promenadstråket där ute. En annan scen var att stå och kika ut genom persiennen i ett fönster. Men det mer dramatiska var, när vi rekonstruerade "tältmordet", som ägt rum uppe i  Norrland. Den scenen spelades in en kväll ute vid Ältasjön, där de rekat på dagtid och funnit en bra plats. Vad de inte tänkt på då var, att på kvällen tändes belysningen längs hela gångstråket runt sjön. Så det blev ett väldigt trixande med kameravinklar för att undgå att få med lamporna, som rimligen inte fanns uppe på fjället.
   Jag skulle komma smygande med en stor kniv bland björkarna, som sannerligen inte var några fjällbjörkar, och sedan hugga besinningslöst genom en uppspänd tältduk. Sen gjorde vi en extra ljudinspelning av min häftiga andning och frustanden. Jag blev nästan omtöcknad av superventileringen, så jag fick vila en stund innan vi kunde fortsätta. Teamet var väldigt imponerade av min inlevelse i agerandet, så det blev just inga omtagningar och resultatet blev väl godkänt. Det var länge sedan jag såg det och tror inte jag har någon egen kopia, men det sändes vid ett par tillfällen då, när det var aktuellt. Jag har varit lite förvånad, att det inte har uppmärksammats mera nu, att det fanns tvivel redan då, för mer än femton år sedan, och att dessa bara sopades under mattan.
   För min egen del blev det så, att den här rollen som Tomas Quick inte var något som kändes bekvämt att berätta om. För varje mord Tomas Quick dömdes för eller erkände, kändes det allt mindre angeläget, trots att jag utifrån filmens slutliga ifrågasättande attityd, även själv har ifrågasatt om han verkligen var skyldig. De filmbilder jag sett från de verkliga vallningarna sådde verkligen tvivel. 
   När sedan vändningen kom med Hannes Råstams reportage och hela härvan har börjat nystas upp, blev det därför en lättnad. För varje frikännande dom har det känts allt bättre att ha spelat den där rollen, i ett sammanhang som mycket tidigt ifrågasatte hela åtalet. Det senaste tillskottet med Josefssons bok och film om sekten på Säters sjukhus är ju otroligt avslöjande och en ytterligare befrielse, när man får en förklaring hur det oförklarliga varit möjligt. 
   Att ett jävigt justitieråd, som tidigare har misskött sin roll som justitiekansler när han skulle granska ärendets hantering, kan få sitta och bre ut sig i TV är ju lite märkligt men tillhör väl spelets regler. Han har ju med sitt agerande sett till, att ingen kan göras ansvarig för det skedda. Men han faller nog på eget grepp, när allt nu skall granskas av en opartisk utredning. Vi får tacka SVT för att man ger plats för program som "Veckans brott" och den granskande journalistik, som avslöjar dessa samhälleliga brister, och jag önskar att Sture Bergvall snart får ta sina promenader i full frihet tillsammans med sin hund.