I "farbror Petterssons" fotspår



Lindehult, "farbror Petterssons" bostad

På den lilla gården Lindehult bodde farbror Pettersson och tant Signe. Farbror Pettersson var bonde med ett litet jordbruk. Tant Signe var hans hushållerska, som bodde i kammaren på nedre botten. De var våra närmsta och enda grannar, när jag var barn i slutet av fyrtiotalet. Det var hos dem jag hälsade på och var lilldräng, så fort jag kom åt. Jag minns det som om jag skulle ha bott där på gården. Då var det bonde jag skulle bli.

   Jag fick uppleva alla sysslorna på gården. Jag minns dofter, som när tant Signe kokade grispotatis i det vedeldade bykkaret ute på backen eller när hon bakat matbröd, som man fik smaka nygräddat med lite smältande smör på. Det var goda dofter. Men jag minns också när hon gjorde ren tarmarna vid grisslakten, för att få fjälster till julkorven, eller när farbror Pettersson gjorde rent i svinstian eller körde ut dynga på åkern. Det var fräna dofter.

    Nu har jag varit nere och besökt min födelseplats i Ökna, i Smålands skogsland och minnena väller över mig. På den öppna marken, som syns på bilden nedan, var jag som barn med om både handsådd och skörd med lie och räfsa. Vid sådden gick Farbror Pettersson då och sådde säden från en skeppa, som han bar på bröstet. Jag gick tillsammans med tant Singne efter honom och sopade av stenarna, så att alla frön kom i jorden.

   Jag besökte platsen några år efter farbror Petterssons död. Då var där en betshage och jag kunde då fortfarande se och förvånas över, hur tätt det var mellan de stora stenarna. När jag återkom för femton år sedan var där istället en tjugofem år gammal, ogenomtränlig granplantering, mörkt och dystert.

   Nu när jag åter kom dit, var den skogen nyavverkad och jag kunde återse marken, där jag gick i farbror Petterssons fotspår. Hur gammal är jag egentligen? Jag har överlevt en skog. Är detta det moderna skogsbruket i ett nötskal? Skogen får inte bli äldre än femtio år, så skall den avverkas. Hela den flora och fauna, som fanns förr i gammelskogen, får aldrig en chans.



På andra sidan vägen låg farbror Petterssons "bokabacke", en beteshage med stora bokträd. Där hade man majbrasan, där mina föräldrar sjöng vårsånger med kyrkokören. Den hagen donerade Emil Pettersson före sin död till hembygdsföreningen, som där uppfört en vacker hembygdsgård med ditflyttade gamla hus, som berättar om bygdens historia. Där kunde jag nu sitta under ett av de gamla bokträden och inta min medhavda matsäck, medan jag tänkte tillbaka på gamla tider. Åren går så svindlande fort.

Heder åt den mannen!