I går fick jag äntligen mitt piano stämt. Jag har gått och dragit på det, inte pianot alltså utan stämningen. Men nu var det så svajigt, så det var nästan svårt att höra om det blev dur eller moll när man tog ett ackord. På spelmansstämman i Knutby under försommaren träffade jag Janne "Lövas" Löfgren, spelman, vissångare, kompositör, mångsidig MUSIKANT och tillika pianostämmare. Beslöt då att låta honom ta sig an mitt gamla instrument, när tiden var mogen. Nu var den nästan övermogen.
Men det är ett bra piano, ett J P Nyström av gammal god årgång, arvegods efter fars moster, omnaglat och renoverat på sextiotalet och regelbundet stämt sedan dess, när kassan så tillåtit, så det var värt att satsa på det nu igen. Och vilken skillnad det blev. Nu är det en fröjd att spela på, efter min enkla förmåga.
När jobbet var klart,lånade Janne min fiol och jag tog gitarren och så drog vi ett par låtar, bara så där, en visa och en gammal jazzstandard. Det satt som en smäck, kanske lite på sned med eget stuk men ändå. Vi kände båda, att det där kan vi göra mera utav vid tid och tillfälle, en mycket trevlig känsla.
Det finns egentlige oändliga variationsmöjligheter när det gäller musik och jag funderar ofta när jag ser en grupp, hur just de där musikerna träffades första gången, vad som förde dem samman? En del har ju spelat ihop sedan barnsben, men andra kan ju komma från helt olika miljöer eller kulturer eller länder och ändå plötsligt finna ett gemensamt språk i musiken. Det är en spännande värld utan stora åthävor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar