Calaisa och Jantelagen

I går kväll såg jag reprisen av dokumentären om Calaisa, den fantastiska tjejkvartetten som tog chefen för Universal Nashville med storm och fixade ett skivkontrakt i USA, när inget svenskt bolag var intresserat. Det var helt rörande att se det mottagande dom fick, när en av bolagets unga spanare hade upptäckt dem under en gatuspelning och presenterade dem för sin chef.
  Det säger också mycket om arbetsklimatet för oetablerade artister här hemma. Man måste vara känd eller ha kända föräldrar för att få vara med och leka på våran gård. Men har man väl blivit erkänd utomlands så kan man till och med få spela för kronprinsessan. Man skulle definetivt önska sig en generösare hållning från producenter och flera scener där oetablerade kan få möjlighet att möta en publik.