Branden - ett 60-årsminne

 

I den gamla snickarverkstaden på Sunnerdahls Praktiska Ungdomsskola skulle jag tillbringa fyra år, var det meningen. Riktigt så blev det inte.

   En tidig morgon på vårterminen 1960, det första läsåret väcktes vi av rabalder. Vi drog upp rullgardinen och såg ett jättelikt eldsken mot himlen. Från vårt fönster på övervåningen fick jag först intrycket att det var det närmaste flickhemmet som brann, men det visade sig lyckligtvis vara verkstan, som låg längre bort i samma riktning. Det blev snabbutryckning för att rädda vad som räddas kunde.

 

   Elden hade börjat i en av förrådsbodarna men spred sig snabbt över till själva verkstadsdelen, som även den var en gammal träbyggnad. Vi hann dock få ut alla hyvelbänkarna, de påbörjade gesällarbetena och den splitter nya bandsågen, som ännu inte hade blivit fastskruvad i golvet.

  Vad ingen tänkte på var skåpet med alla ritningarna, som ju hade varit viktigare än ersättningsbara maskiner. De som drabbades värst av detta var äldrekursarna, som hade hela sina samlade kollektioner av ritningar liggande där. Vi kunde hitta de förkolnade buntarna efteråt. Så fort vi gjort vad vi kunde, sprang jag hem till elev-hemmet och hämtade kameran.

 

Troligen var denna jättebrasa resultatet av en fimp efter något förälskat par, som sökt sig en skyddad plats i någon av bodarna. Men det gick aldrig att bevisa. Skolan fick emellertid på detta sätt en mycket behövlig modernisering både av lokaler, maskinpark och även av inriktningen på skolans kurser, som vid återuppbyggnaden kom att förändras åtskilligt. Under resten av terminen fick vi arbeta i en för tillfället tom loglänga, där vi föregående höst hade ordnat logdans. Till nästa läsårs början var en ny modern verkstad uppbyggd, där de återstående tre åren a v min utblidning till möbelsnickare tillbringades. Det här är troligen den enda fotodokumentationen som finns av branden.

Gåsvikarns klarinett på nya äventyr

En ny resa med Gåsvikarns klarinett, nu till Paris och Monets trädgård! Lämplig sysselsättning i karantänen. Bilderna är från 2008. Låten är från ca 1952 och klarinetten från ca 1850. Själv har jag hängt med sedan 1943, tillhör alltså "riskgruppen" och trotsar på det här sättet reseförbudet! Sidney Berchet, som skev "Petit fleur" bosatte sig 1950 i Paris, därav bildvalet.

    https://youtu.be/YIfqkiUD1Os

Gåsvikarns klarinett, ett forskarfynd får liv

Spelmannen ”Gåsvikarn” Anders Andersson på Väddö levde och verkade 1816 -1887. Han var vida känd och spelade både fiol och klarinett. Båda instrumenten syns på bilden, som är tagen vid Berns salonger i Stockholm, vilket säger något om hans arbetsfält. Gåsvikarns klarinett såldes på auktionen efter hans död för drygt 130 år sedan och blev sedan liggande i ospelbart skick uppe på ett skåp, där den fungerade som spindelbo.  Han hade själv inte kunnat spela på den "på ålderdomen", så den hade inte ljudit på ca 140 år, när jag som en vänlig gåva fick den i min ägo 2018.

          

    

Nu är den helrenoverad av mästaren Kenneth Schlaich i Stockholm, efter att först ha legat på "återfuktning" i några månader, och jag fick den åter i min hand i augusti 2019. Det var en mycket speciell känsla att först få höra hur den lät. 

Det blev sedan att vänja fingrarna vid en del andra grepp än på min moderna klarinett, eftersom den här har en enklare mekanik och vissa toner blir renare om man lägger till en klaff, ungefär som när man tar gaffelgrepp på en del blockflöjter, på andra inte.

        

Jag har nu ägnat en del tid åt att framställt en grepptabell för kommande generationer. Jag tillhör ju ”riskgruppen” 75 + och vet nu i Coronatiden, ännu mindre än tidigare, hur mycket tid jag har på mig. Tanken var ju att fara på spelmansstämmor i sommar och presentera den gamla pipan. Nu blir det väl inte så mycket av med det. Så jag försöker nu finna andra vägar för att i alla fall få den att låta.

Efter "Gåsvikarn" själv finns det ju ett begränsat antal låtar bevarade. Botaniserar i äldre repertoar av olika slag, som passar den gamla klarinettens ton.  Gamla folkmelodier känns rätt, någon Bellman-epistel och låtar efter August Frank förstås. "Klockar-mors livstycke" kan ju passa, eftersom far var klockare och min mor kallades just ”klockar-mor”. En del gamla jazzlåtar funkar också. De är ungefär jämnåriga med pipan och jag vill testa dess möjligheter.

   Så nu ägnar jag karantäntiden åt, att på egen hand med primitiv utrustning och många omtagningar först spela in gitarr komp och sedan lägga klarinetten till detta, plus att sedan bildsätta resultatet med egna bilder ur ett rikt bildarkiv. Lite skit i hörnen blir det, när mina gamla fingrarna inte lyder mina musikaliska intentioner, men hellre det än inget alls, tänker jag och hoppas på bättre tider.
Nedan finns två exempel på vad som pågår.

https://youtu.be/q7S0MQNOl3w 

https://www.youtube.com/watch?v=RCwykXGQlNM





 

 

Pandemifunderingar

Det är märkligt, hur det som på de stora klimatkonferenserna under det gångna året verkade omöjligt att exekvera på flera års sikt, plötsligt går att genomföra på tre veckor, om man får ett mikrobiskt men dödligt virus i hasorna. Flygtrafiken har nästan upphört och mängder av förorenande företag bommar igen. Men genast börjar man tala om att allt småningom skall återgå till det ”normala”! Då säger den förståndiga unga damen Greta Thunberg lugnt:

”Det ”normala” var en kris!”

   Det är ju sant! Vi levde ju redan i en krissituation med klimatet och den måste nu hanteras samtidigt, men kanske också får lite draghjälp av pandemin, om man skall försöka se det hela optimistiskt. Nu ser man redan efter några veckors pandemi hur luft och vatten har blivit renare. Alltså är det inte det tidigare ”normala” vi skall återgå till, om vi alls överlever detta, och om vi vill rädda människans framtid på jorden. Plastön i Stilla havet har inte försvunnit. Den måste tas om hand.

   För svenskt vidkommande har vi mycket att ta itu med bl.a. vad gäller självförsörjning av föda och överkonsumtion av plastmaterial, som endera skapar sopberg eller luftföroreningar vid förbränning och skogsavverkningens metoder, som utarmar djurlivet.

   En annan tanke som slagit mig är denna: Vi har med ett antal kärnkraftverk byggt upp, och fortfarande bygger på, ett lager av radioaktivt avfall, vars slutförvaring för framtida generationers säkerhet, ännu inte är löst. Vår energiförsörjning är delvis fortfarande baserad på dessa kärnkraftverk, som kräver mycket stort tekniskt kunnande för att kunna drivas och senare demonteras.

    Är de som sköter dessa anläggningar immuna mot detta dödliga virus, som slår hårdast mot de äldre och mest erfarna? Eller kommer de där anläggningarna plötsligt att stå där som obegripliga och oberörbara monument över en idiotisk era, som skapade sin egen undergång. Omfattningen av verkningarna efter de tidigare haverierna förtigs ju ständigt.

Vi har faktiskt ingen aning om var detta slutar och många av oss kommer heller aldrig att få veta det.

   Nu sitter vi äldre i karantän och får inte umgås med nära och kära och våra sociala nätverk, som körer och föreningsliv, står still eller går på sparlåga. Det går an för oss, som ännu kan sysselsätta oss själva med musik och annat, men kan annars bli förödande för själslivet. Om vi inte drabbas av smittan just nu, så har vi heller ingen immunitet mot den framöver, då andra kan bära smittan vidare utan att märka det. Det här får alltså långsiktiga konsekvenser, vare sig vi vill det eller inte. Man får ställa in sig på det, tvätta händerna, hålla distans, gå ut i skogen och hoppas på det bästa.

   Min mormor föddes 1888 i byn Dödevi på Öland. Byn fick sitt namn efter pestens härjningar i början av 1700-talet, som skördade hela byns befolkning. Den siste som var vid liv lämnade då efter sig ett skrivet meddelande som löd: ”Döde äro vi!”. Men byn återbefolkades och nya generationer föddes där och flyttade sedan vidare. Annars hade inte jag suttit här och funderat över tillvaron just nu. Livet är märkligt, och skört!

Borttagna bilder

                                Transträcket drog under kvällshimlen när jag for hem från kören.

Den som händelsevis börjar bläddra bakåt i tiden i denna blogg, som numera används sporadiskt, kommer att finna, att alla bilder i inläggen före 2010 har raderats utan min vetskap. En del inlägg blir då obegripliga, eftersom de hänvisar till händelser på de borttagna bilderna. Man kan inte lita på att något är beständigt längre. Tur att jag har skrivit ut bloggen från de åren på papperskopior, så att åtminstone jag själv vet hur jag tänkte då.