Pandemifunderingar

Det är märkligt, hur det som på de stora klimatkonferenserna under det gångna året verkade omöjligt att exekvera på flera års sikt, plötsligt går att genomföra på tre veckor, om man får ett mikrobiskt men dödligt virus i hasorna. Flygtrafiken har nästan upphört och mängder av förorenande företag bommar igen. Men genast börjar man tala om att allt småningom skall återgå till det ”normala”! Då säger den förståndiga unga damen Greta Thunberg lugnt:

”Det ”normala” var en kris!”

   Det är ju sant! Vi levde ju redan i en krissituation med klimatet och den måste nu hanteras samtidigt, men kanske också får lite draghjälp av pandemin, om man skall försöka se det hela optimistiskt. Nu ser man redan efter några veckors pandemi hur luft och vatten har blivit renare. Alltså är det inte det tidigare ”normala” vi skall återgå till, om vi alls överlever detta, och om vi vill rädda människans framtid på jorden. Plastön i Stilla havet har inte försvunnit. Den måste tas om hand.

   För svenskt vidkommande har vi mycket att ta itu med bl.a. vad gäller självförsörjning av föda och överkonsumtion av plastmaterial, som endera skapar sopberg eller luftföroreningar vid förbränning och skogsavverkningens metoder, som utarmar djurlivet.

   En annan tanke som slagit mig är denna: Vi har med ett antal kärnkraftverk byggt upp, och fortfarande bygger på, ett lager av radioaktivt avfall, vars slutförvaring för framtida generationers säkerhet, ännu inte är löst. Vår energiförsörjning är delvis fortfarande baserad på dessa kärnkraftverk, som kräver mycket stort tekniskt kunnande för att kunna drivas och senare demonteras.

    Är de som sköter dessa anläggningar immuna mot detta dödliga virus, som slår hårdast mot de äldre och mest erfarna? Eller kommer de där anläggningarna plötsligt att stå där som obegripliga och oberörbara monument över en idiotisk era, som skapade sin egen undergång. Omfattningen av verkningarna efter de tidigare haverierna förtigs ju ständigt.

Vi har faktiskt ingen aning om var detta slutar och många av oss kommer heller aldrig att få veta det.

   Nu sitter vi äldre i karantän och får inte umgås med nära och kära och våra sociala nätverk, som körer och föreningsliv, står still eller går på sparlåga. Det går an för oss, som ännu kan sysselsätta oss själva med musik och annat, men kan annars bli förödande för själslivet. Om vi inte drabbas av smittan just nu, så har vi heller ingen immunitet mot den framöver, då andra kan bära smittan vidare utan att märka det. Det här får alltså långsiktiga konsekvenser, vare sig vi vill det eller inte. Man får ställa in sig på det, tvätta händerna, hålla distans, gå ut i skogen och hoppas på det bästa.

   Min mormor föddes 1888 i byn Dödevi på Öland. Byn fick sitt namn efter pestens härjningar i början av 1700-talet, som skördade hela byns befolkning. Den siste som var vid liv lämnade då efter sig ett skrivet meddelande som löd: ”Döde äro vi!”. Men byn återbefolkades och nya generationer föddes där och flyttade sedan vidare. Annars hade inte jag suttit här och funderat över tillvaron just nu. Livet är märkligt, och skört!