Bland sörmländska slott och herrgårdar, del 3

Skeppsta

En alternativ herrgårdshistoria.

Under ett och ett halvt år 1928 - 29 arrenderade min morfar Karl Emil Eriksson trädgården på Skeppsta under mycket usla villkor. Min mor och moster har berättat: "Här trodde Karl Emil att det skulle bli bättre, för han skulle få 25% av försäljningen. Problemet var, att det fanns ingenting att sälja, ty trädgården var väldigt nedgången, så han fick börja med att plantera hallonbuskar och annat som skulle kunna ge inkomster så småningom. Den dåvarande godsägaren var nyrik, men han var så snål, att han höll på att åka på stryk av arbetarna på gården, då han demonstrativt stod och viftade med en sedelbunt framför näsan på dem ute på gårdsplanen, sedan han nekat dem högre lön.

   Min mormor Hilma skulle hjälpa till att få inkomster till den egna familjen, genom att laga mat åt två matlag med arbetskarlar, då man höll på att renovera herrgården. Detta skulle bekostas av godsägaren, men hon fick inte pengar så det räckte till. ”Ge dem falukorv, det är billig mat”, sa godsägaren, men hon tyckte inte att hon kunde servera dem det varje dag. Hilma blev istället helt utarbetad, deprimerad och inlagd på sjukhus under en längre tid. Äldsta dottern, min mor Irma, som då var 15 år gammal, fick istället ta över mathållningen, men behövde då bara ha ett lag med karlar att utfodra. Irma fick senare 1930-31 arbete som växeltelefonist på Skeppsta, sedan den övriga familjen flyttat till en annan gård, för att försöka finna bättre livsvillkor. 

   

Trädgårdsmästarfamiljen bodde i det vita huset i bakgrunden, som nu ser nyrenoverat ut.
















                                      

Statarlängorna vid Skeppsta sådana de ser ut i dag.

Mangårdsbyggnaden håller även i dag på att renoveras

Bland sörmländska slott och herrgårdar 2

  Heby, Dillnäs

   På den här herrgården, som ägs och även då ägdes av familjen von Engenström, arrenderade min morfar Karl Emil Eriksson trädgården från 1918 och några år in på 1920-talet. Där trädgården låg är numera bara gräsmattor och några enstaka fruktträd kvar. Trädgårdsmästarens familj, med tre hemmavarande barn, bodde i den vänstra flygeln. Mormor Hilma gjorde också en del dagsverken åt familjen. Senare arbetade min mor Irma Eriksson där en tid som husjungfru. Då är hon 16 år och året är 1929 när hon började. Den övriga delen av trädgårdsmästarfamiljen hade då flyttat till Skeppsta efter ett mellanår på Svartsjölandet. Det var ett ständigt sökande efter bättre livsvillkor.

    

    Från gården finns ännu kvar den gamla allén ut till stora vägen

Bland sörmländska slott och herrgårdar 1

  Nynäs slott

   Med anor från 1600-talet, påbyggt och ombyggt i omgångar. Senast ägt av familjen Gripenstedt men numera förvaltat av Södermanlands landsting och Nationalmuseum. Mer finns att läsa i boken "Svenska slott och herrgårdar" Bonniers. Jag råkade bara hamna här den gångna helgen för att övernatta på Vandrarhemmet, som är inrymt i det gamla bränneriet. Det visade sig att jag var helt ensam i den gamla stenkåken. I matsalen stod ett gammalt ostämt piano, som jag misshandlade under kvällen med gamla jazzlåtar. Om någon gick förbi utanför måste de ha trott att det spökade. Under sommarhalvåret förekommer visningar och aktiviteter här och Sörmlandsleden passerar här, för den som är intresserad att vandra.

    Orangeriet, där det sommartid är trädgårdscafé

                                                       

                                                           Orangeriet sett från gaveln

 
     Smedjan


             Vandrarhemmet är inrymt i Bränneriet.
                                                                               

 

 

Alltings förgänglighet

    Östergården i Norrsund på Väddö, sådan den såg ut 1971, en gammal ärevördig gård, som bl.a, annat varit riksdagsmannaboställe någon gång under 1800-talet. Uthusbyggnaden mellan husen är det gamla kyrkstallet från Väddö kyrka, som flyttats till Östergården. Den genomgick en mycket pietetsfull renovering under början av 1970-talet, av dåvarande ägaren docent Arne Nelson. Under några lager tapeter hittade man vackra bårder under taklisten. De var dock i så dåligt skick, att jag fick i uppdrag att rekonstruera dem. Jag målade löpmeter på linneduk, som sedan skars ut och limmades på plats i två utav rummen.

     

                

Häromdagen brann mangårdsbyggnaden ned till grunden. Naturligtvis tragiskt för den nuvarande ägaren, och det som återstår av mitt arbete är bara denna lilla restbit av en av bårderna, som sitter på väggen i min verkstad. Sådant är livet. Man vet aldrig vad som finns kvar när man lämnar.

  

Jerry Williams The Farewell Show

   En fullsatt salong, en enastående upplevelse, ett axplock av bilder tagna i befintligt ljus.

                                                   

   

I gammelskogen

 

                                   

                                                       

                          

 

Låt Konsthallen förbli konsthall!

Norrtälje Konsthall har funnits i ca 30 år. Jag var en i gruppen av yrkesverksamma konstnärer i Norrtälje kommun som tog fram förslaget, att göra en kommunal konsthall av den gamla K-märkta brandstationen. Med utarbetade skisser och efter mycket debatt med dåtidens motsträviga politiker lyckades vi övertyga dem, att det var det bästa sättet att tillvarata denna gamla byggnad. Jag tror jag har alla tidningsklippen kvar någonstans. Det visade sig vara en bra satsning för konsten, turismen och kulturlivet i staden. Den blev till och med prisbelönt, som "Årets muséum".

   Nu ser vi dagens styrande klick av politiker ägna sig åt ett gigantiskt feltänkande, när man beslutat att, utan någon genomgående konsekvensanalys och debatt, flytta konsthallen och Roslagsmuseet in i berget nedanför Pythagoras. Vem kommer att ”slinka in” där, systemkunderna? Nej! Det är ju läget nere vid ån, med utsikten mot hamnen och i den gamla stadskärnan med närheten till övrig galleriverksamhet och Turistbyrå som gjort Konsthallen till ett besöksmål. Utsikten från berget blir en stor och föga attraktiv bilparkering. Vi kan döpa nybygget till  ”Janssonsfrestelsen”!

   Om man nödvändigt skall in i berget, då kan man lika väl använda de redan befintliga lokalerna i Norra berget, den gamla sambandscentralen, som man inte heller vet vad man skall göra med. Det är ungefär lika attraktivt och dom utrymmena är i alla fall redan utsprängda. Handen på hjärtat, vem vill ha sin arbetsplats i ett kontorsrum utan fönster inne i berget? Eller skall den administrativa delen ligga bakom glasfasaden mot gatan och lämn utställningsutrymmena utan någon vy utåt?

   Man skulle för en bråkdel av de tänkta miljonerna, till Kjell Janssons monument över sig själv som stadsbyggare, kunna rusta både det gamla Roslagsmuséet i faktoriet och den nuvarande Konsthallen. De byggnaderna kommer ju ändå att finnas kvar och kräva ett underhåll av kommunen, då åtminstone den gamla brandstationen är K-märkt.  

   Hela arrangemanget med sammanslagningen av de båda institutionerna har nu tydligen hängts upp på, att förse den nuvarande konsthallschefen med ett dubbelt uppdrag och förmodligen också en dubbel lön då. Frågan är om han också besitter båda de kompetenser som krävs? Muséer blickar ju i första bakåt, en konsthall i första hand framåt. Tjänsten har ju tillsatts internt, så någon annan har inte fått chansen att konkurrera. Hela förfarandet verkar suspekt.

  Kombinationen av konst i den nuvarande Konsthallen med konsertverksamhet i det mindre formatet är en ytterligare aspekt, som har varit till gagn för båda konstformerna och borde så förbli. Vad byggnaden skall användas till när Konsthallen flyttar ut är ännu höljt i dunkel, liksom gevärsfaktoriets framtid. 

  Om Kjell Jansson får fortsätta att bestämma efter valet, kommer inte  heller hamnutsikten att finnas kvar i Norrtälje. År 1719 var det ryssen som härjade i Roslagen. Nu är det Jansson. Gud bevare staden, sa
 pastor Gråberg.