En vandring i Albert Engströms fotspår

Albert Engström skriver i sina memoarer: "Tre fjärdingsväg hemifrån ligger Skurugata. Ett berg är kluvet mitt itu och sprickan är en halv mil lång. Bergväggarna äro på sina ställen 100 fot höga och nere i djupen bland granitblocken ligger isen kvar hela sommaren. En vandring där är som en vandring i ett förhistoriskt landskap. Jättegranar skygga över gången, klipporna äro gröna av mögelsvamp och örterna som växa där äro vitgröna av brist på sol."

   Dit for jag nu för andra gången i mitt liv, senast var för fyrtio år sedan. Sedan dess har man gjort iordning en lättrampad gångväg från parkeringsplatsen upp till toppen av berget. Men den gamla stigen går bredvid, för den som vill känna naturens och kulturens närhet och gå där Albert en gång gick. "Du klättrar upp på Skuruhatt, bergets högsta höjd. Under dig ligga skogarna som en flossa-matta. Du ser nio kyrkor från Skuruhatt, om du har goda ögon..."

Vandringen genom klyftan bör man inte göra ensam, åtminstone inte sent på dagen. Den är ganska påfrestande och med ständig risk att slinta på någon fuktig sten och kanske göra sig illa. Är man då siste man på plan den dagen, kan man bli liggande tills någon eventuellt kommer nästa dag. Men jag vill absolut rekommendera ett besök.
   Det finns en utmärkt led, som leder runt genom klyftan och upp på berget, om man vill se och uppleva båda delarna. Då bör man gå genom klyftan först och få utsikten som belöning på slutet, efter allt klättrande där nere. Ty klyftans botten är i sig som en berg- och dalbana och där nedifrån upp till bergets krön är en ansenlig stigning. Tilläggas skall, att Albert skarvade en del om sprickans längd, i varje fall är inte vandringsleden alls så lång som en halv mil, även om den ändå tar på krafterna.
   Om man inte känner för dessa strapatser, tar man den lättgångna vägen upp till toppen och skådar ut över Smålands skogsland. Det är storslaget och man behöver en god stund på sig för att ta in det hela. Nere i samhället Hult kan man sedan titta på Albert Engströms föräldrahem vid Engströmsgården.

I "farbror Petterssons" fotspår



Lindehult, "farbror Petterssons" bostad

På den lilla gården Lindehult bodde farbror Pettersson och tant Signe. Farbror Pettersson var bonde med ett litet jordbruk. Tant Signe var hans hushållerska, som bodde i kammaren på nedre botten. De var våra närmsta och enda grannar, när jag var barn i slutet av fyrtiotalet. Det var hos dem jag hälsade på och var lilldräng, så fort jag kom åt. Jag minns det som om jag skulle ha bott där på gården. Då var det bonde jag skulle bli.

   Jag fick uppleva alla sysslorna på gården. Jag minns dofter, som när tant Signe kokade grispotatis i det vedeldade bykkaret ute på backen eller när hon bakat matbröd, som man fik smaka nygräddat med lite smältande smör på. Det var goda dofter. Men jag minns också när hon gjorde ren tarmarna vid grisslakten, för att få fjälster till julkorven, eller när farbror Pettersson gjorde rent i svinstian eller körde ut dynga på åkern. Det var fräna dofter.

    Nu har jag varit nere och besökt min födelseplats i Ökna, i Smålands skogsland och minnena väller över mig. På den öppna marken, som syns på bilden nedan, var jag som barn med om både handsådd och skörd med lie och räfsa. Vid sådden gick Farbror Pettersson då och sådde säden från en skeppa, som han bar på bröstet. Jag gick tillsammans med tant Singne efter honom och sopade av stenarna, så att alla frön kom i jorden.

   Jag besökte platsen några år efter farbror Petterssons död. Då var där en betshage och jag kunde då fortfarande se och förvånas över, hur tätt det var mellan de stora stenarna. När jag återkom för femton år sedan var där istället en tjugofem år gammal, ogenomtränlig granplantering, mörkt och dystert.

   Nu när jag åter kom dit, var den skogen nyavverkad och jag kunde återse marken, där jag gick i farbror Petterssons fotspår. Hur gammal är jag egentligen? Jag har överlevt en skog. Är detta det moderna skogsbruket i ett nötskal? Skogen får inte bli äldre än femtio år, så skall den avverkas. Hela den flora och fauna, som fanns förr i gammelskogen, får aldrig en chans.



På andra sidan vägen låg farbror Petterssons "bokabacke", en beteshage med stora bokträd. Där hade man majbrasan, där mina föräldrar sjöng vårsånger med kyrkokören. Den hagen donerade Emil Pettersson före sin död till hembygdsföreningen, som där uppfört en vacker hembygdsgård med ditflyttade gamla hus, som berättar om bygdens historia. Där kunde jag nu sitta under ett av de gamla bokträden och inta min medhavda matsäck, medan jag tänkte tillbaka på gamla tider. Åren går så svindlande fort.

Heder åt den mannen!

Sensommar



Det först gåssträcket söderut

Det har otvivelaktigt blivit sensommar och jag vet inte riktigt var den riktiga sommaren tog vägen i år.
  I mina trakter har vi bara haft sex riktiga högsommar-dagar, mot tjugoåtta förra året. Verksamheten har blivit lite därefter.
  Den första riktigt varma kvällen inträffade den 25 juli, då jag skulle spela "Musik i sommarkväll" i Knutby kyrka. Endast två personer, förutom tre anställda, kom på idén att sätta sig inomhus den kvällen.
  Riksspelmansstämman på Skansen blev istället en regndag med lite folk och få möjligheter till buskspel. Då blev det att krypa in i Seglora kyrka och höra mästerspelmännen spela. Kungs Levi, Ulf Störling, Erik Pekkari och Miriam Andersén bjöd på stämningsfull musik på fioler, tvåradigt dragspel och kohorn.

                                                                                                                                                          

En stunds solospel vid Moragården hann jag också med mellan skurarna.

Den låga kvällssolen ger skarpa kontraster när den belyser de första höstlöven.

 

Mjölkpaketöppnare

Detta är alltså svaret på Arlas nya förpackningar av mjölk och jos, som äldre personer, reumatiker och barn inte orkar öppna. Den här öppnaren är hantverksmässigt tillverkad av ene och gör att man kan använda mer kroppsstyrka än bara fingrarna för att få upp paketen. Den finns nu i min lilla hantverksbod och kan även beställas via min hemsida under fliken Möbelrenovering.

Bingsjöstämman

En spelman stämmer sin fiol i soluppgången på tunet vid Pekkosgården vid årets Bingsjöstämma. Det blev en fin stämma med perfekt väder och mycket folk. Spelet och dansen fortsatte till långt fram på morgontimmarna. En bildkavalkad finns i mitt webalbum: http://birgers.webalbum.se/Bingsjstmman2012



Skogsmorgon

Jag vaknade redan halv fem och såg att morgonen var klar och stilla. Inte mycket idé att ligga och fundera. Jag skulle i all fall inte somna om. Ordnade matsäck i ryggan och gav mig ut. Solen hade redan nått trädtopparna och fåglarna var i full gång redan i trädgården. Trädgårdssångaren har kommit den här veckan och börjar bli riktigt i gasen och svartvit flugsnapparen kör ihärdigt sin kortare strof. Den grå syns också men hörs inte så mycket. 



Uppe vid röset silar motljuset genom den späda grönskan. Aspslyet lyser som guld och lönnlöven står som spretiga borstar mot den mörka skogen i bakgrunden. Fågelsången ör bedövande. Svarthättan tävlar med de andra sångarna. Bofinken kör sin snärtiga fras och i fjärran ropar tanorna. Rörvingetrasten sitter och tjatar nere vid ån och från andra sidan hör man skogsduvan som en vresig gammal gubbe; "näe, näe näe, näe!"

På grästuvorna har varje strå sin egen lilla daggdroppe. De lyser som små dioder i motljuset. Jag sitter länge där uppe och kisar mot morgonsolen men letar mig sedan ner till den gamla bron över ån och tar den skuggigare stigen genom gammelskogen hemåt.

Tranor

Tranorna anländer till Hornborgasjön

Dagen efter besöket vid Hornborgasjön bjöds jag sen på denna trandans på en åker söder om Frötuna kyrksjön.