I snöomhöljda tider

Tunga snömoln drar över slätten den sista januari 2010, men ljuset finns ovan där.

Nu börjar det dra i bröstet och längtan till vår och sommar tränger sig på. Flera tänkta utflyktsmål hägrar bakom snödrivornas täcke. Tage Danielsson sa en gång: "En del tycker att Sverige är vackrast om vintern. Men hur vet dom det? Då är ju hela Sverige täckt av snö!"
  Jag har ett nytt objekt under bearbetning i verkstaden, men behöver en paus emellanåt. Sedan väntar ett övningspass med gitarren och texterna. Svårigheten med Olle Adolphssons visor är i regel inte texterna utan den rika harmoniseringen. Jag tror det är därför så få ger sig på dom. Men det är en utmaning värd besväret.

Ture till minne

En spelmansbroder har sagt farväl. Ture Lindholm, stockholmskisen som dök upp på Väddö och blev en viktig del av Väddös musikliv som medlem av Väddö Spelmän och som duomusikant med sin älskade Eva. Vi kom också att spela tillsammans som en trio under namnet "Gåsvikarstråk" dels efter deras boplats i Gåsvik, men även efter 1800-talets storspelman i bygden "Gåsvikarn" Anders Andersson. Det blev många trevliga spelstunder och utflykter till spelmansstämmor både i Uppland och upp till Delsbo. På bilden medverkar vi som spelmän i Inger Åbys filmatisering av Strindbergs "Kronbruden" för SVT för ungefär tjugo år sedan. Det var ett spännande äventyr, som gav mig kicken att söka fler statistjobb. De sista åren bodde Ture i Ösmo och vi talades vid per telefon ibland, senast strax efter nyår. Då var han dålig, det hördes. Vi pratade gamla minnen. Han tyckte aldrig att han hittade det rätta intresset för de låtar han ville spela hos spelmännen söder om stan. Nu har hans instrument tystnat, fiolen , nyckelharpan och gitarren. Han efterlämnar många ljusa minnen.

Ett bortglömt författarskap

I mitt släktforskande har jag funnit denna författarinna, som jag bara mycket flyktigt kände till tidigare. Hon var gift med min farfars bror och gav under 30- 40- och 50-talen ut arton böcker, romaner,  novellsamlingar, en diktsamling på olika förlag och tillsammans md sin make Einar Tegen reportageboken "De dödsdömda vittna", med autentiska berättelser från koncentrationslägren, berättade utav några av de många tidigare fångar, som efter krigsslutet fördes till Sverige för att få återhämta sig och försöka hitta tillbaka till livet. Gunhild Tegen deltog i flyktingarbetet både före, under och efter kriget bl.a. tillsammans med makarna Myrdal och var med och bildade "Auktionsgruppen mot en svensk atombomb".
  Paret Tegen reste också till USA under kriget och blev tvungna att stanna ett år längre än planerat, då havet var fullt av tyska U-båtar. Deras upplevelser under åren där har också avspeglats i flera av Gunhilds böcker, bl.a. i novellsamlingen "Vägen till Santa Fe".
  Gunhild Tegen var en för sin tid rätt frispråkig författarinna, som tidigt framhöll kvinnans rättigheter och behov både inom arbetslivet och på det sexuella planet och tog ställning i olika politiskt känsliga sammanhang. Det gjorde att hon ibland var tvungen att skriva under manlig pseudonym för att få sina texter utgivna. På så sätt blev hon också publicerad i olika tidningar och tidskrifter. Hon tillhörde Svenska Penklubben.
  Hennes roman "Slavar" vann pris och novellsamlingen "Livet går förbi" som kom året efter räknas till höjdpunkterna i hennes författarskap. Båda dessa titlar ägs av Bonniers och borde vara intressanta för nytryck. Att Gunhild Tegens författarskap har fallit i glömska beror förmodligen till en del på, att hennes böcker getts ut på flera olika förlag, varav flera inte längre existerar. Det vore ju önskvärt, att någon kunde samla detta författarskap under ett tak och åstadkomma en återutgåva av de viktigaste böckerna. Jag tror faktiskt de skulle finna läsare även i dag.

Nattliga idéer

Jag har allt som oftast en nattvaka någon gång runt vargtimmen. Ibland är den fruktbar, då nya idéer dyker upp, som kan vara användbara. Ibland är det endast ett oanvändbart surr i hjärnan som håller mig vaken. Den gångna natten var inget undantag och jag hann läsa klart en påbörjad novell av Gunhild Tegen innan jag åter lade mig till ro. Men då, mitt i halvdvalan, infinner sig en idé i huvudet om någon praktisk åtgärd i huset, som jag tänker, att det skall jag komma ihåg att göra i morgon, när inget annat står på programmet.
  Så vaknar jag klockan åtta och minns, att det var något jag hade kommit på i natt, men har inte en susning om vad saken gällde. Jag gjorde aldrig någon notering skriftligen eller så. Nå, det dyker väl upp, tänker jag och gör i ordning mitt morgonte. Men innan jag sätter mig ned med det, drar jag på mig de varma ytterkläderna och går ut till postlådan för att ta in DN, som jag har bara på söndagarna. Jag hinner ändå aldrig läsa mer än tre delar av fem under veckan. Det är minus tio grader ute, så det gäller att klä sig därefter och det har fallit ytterligare lite snö under natten. Men gårdagens röjning får räcka. På vägen in faller dock ögonen på den stora snöskopan, som står lutad mot garageväggen. Då trillar plötsligt poletten ned: Jag skall frosta ur frysen!
  Hur hänger då denna tankekedja samman? Jo, min nattliga idé var denna: Det är minus tio grader ute.Om jag skall frosta ur frysen är det enklaste just nu, att helt enkelt ställa ut fryskorgarna under tiden. För att dom inte skall bli snöiga ställer jag dom i snöskopan och lägger något över, sen är det bara att sätta in hela korgarna igen när det är klart där inne. Tänkt och gjort. Korgarna åkte ut medan jag ändå var påklädd och nu står det och tinar där nere i skåpet.

Nu kommer en plötslig vindby från ingenstans och river ned snön från träden i ett stort vitt moln. Sen är det till synes lugnt igen. Naturen spelar oss ett spratt.

En gudabenådad pianist

Gabriela Montero från Venezuela

Råkade av en händelse bli sittande framför TVn, då veckans konsert gick i repris med den fantastiska Venezuelanska pianisten Gabriela Montero. Hon är en ovanlig konsertpianst på så sätt, att halva konseten är ren improvisation. Hon ber publiken om förslag och någon eller några ställer sig upp och sjunger temat till något stycke efter bästa förmåga. Sen fångar hon upp det och gör en helt egen improviserad version av stycket, som kan utvecklas till ett långt och omväxlande solostycke i olika stilarter. Det finns exempel på You Tube. Resten av konserten ägnar hon åt några verkliga bravurstycken ur den skrivna repertoaren. Det var helt fängslande och publiken mottog konserten med stående ovationer. 

Sällskap i trädgården

Koltrasten har mina äppelträd som vinterskafferi. Han sitter där uppburrad i kylan och kalasar på den kvarhängande vinterfrukten.

Äntligen sol

Äntligen vaknar man till en morgon med sol, även om den knappt tar sig ned genom de snötyngda trädkronorna. - 12 grader.