Jag har allt som oftast en nattvaka någon gång runt vargtimmen. Ibland är den fruktbar, då nya idéer dyker upp, som kan vara användbara. Ibland är det endast ett oanvändbart surr i hjärnan som håller mig vaken. Den gångna natten var inget undantag och jag hann läsa klart en påbörjad novell av Gunhild Tegen innan jag åter lade mig till ro. Men då, mitt i halvdvalan, infinner sig en idé i huvudet om någon praktisk åtgärd i huset, som jag tänker, att det skall jag komma ihåg att göra i morgon, när inget annat står på programmet.
Så vaknar jag klockan åtta och minns, att det var något jag hade kommit på i natt, men har inte en susning om vad saken gällde. Jag gjorde aldrig någon notering skriftligen eller så. Nå, det dyker väl upp, tänker jag och gör i ordning mitt morgonte. Men innan jag sätter mig ned med det, drar jag på mig de varma ytterkläderna och går ut till postlådan för att ta in DN, som jag har bara på söndagarna. Jag hinner ändå aldrig läsa mer än tre delar av fem under veckan. Det är minus tio grader ute, så det gäller att klä sig därefter och det har fallit ytterligare lite snö under natten. Men gårdagens röjning får räcka. På vägen in faller dock ögonen på den stora snöskopan, som står lutad mot garageväggen. Då trillar plötsligt poletten ned: Jag skall frosta ur frysen!
Hur hänger då denna tankekedja samman? Jo, min nattliga idé var denna: Det är minus tio grader ute.Om jag skall frosta ur frysen är det enklaste just nu, att helt enkelt ställa ut fryskorgarna under tiden. För att dom inte skall bli snöiga ställer jag dom i snöskopan och lägger något över, sen är det bara att sätta in hela korgarna igen när det är klart där inne. Tänkt och gjort. Korgarna åkte ut medan jag ändå var påklädd och nu står det och tinar där nere i skåpet.
Nu kommer en plötslig vindby från ingenstans och river ned snön från träden i ett stort vitt moln. Sen är det till synes lugnt igen. Naturen spelar oss ett spratt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar