Let´s Dance

Jag brukar bara ibland se den senare delen av detta program, den där något av paren får lämna programmet, och varje gång slår det mig, att det måste vara något fel på hela det här koceptet. Programtiteln uppmanar: "Låt oss dansa!" men i varje program får några beskedet att dom skall sluta. Det här utröstningsflörfarandet kunde man i någon mån förstå i ett program som Robinsson, där det gällde att överleva under svåra omständigheter, om än i kontrollerdae form, och de som inte klarade strapatserna behövde sållas bort.
  Men i Let´s Dance är ju idén, att man kan lära sig något nytt och utvecklas på ett helt osannolikt sätt genom träning under sakkunnig ledning, i en diciplin man inte tidigare har praktiserat. Att då rösta bort dem som just påbörjat sin inlärning och fått upp ögonen för något nytt, kanske revolusionerande i deras liv, det är ju helt galet nedbrytande och emot allt pedagogiskt tänkande.
  Ok, att man har ett röstningsförfarande och att framstegen bedöms från gång till gång, det är en sak, men det vore ju mycket mer fruktbart och intressant, om alla paren fortsatte att utvecklas tillsammans och i slutändan göra en bedömning, vilket par som genomgående utvecklats mest. Då kan man utse en slutgiltig vinnare. Men det skulle också ge flera par chansen att ta hem en delseger genom att lyckas extra bra med någon dans. Och det skulle ge hela programmet mycket mer positiv energi än dessa ständiga trauman med utröstning och tröstning av ledsna deltagare, som får lämna sällskapet. Till nästa säsong hoppas jag att man tänker om eller döper om programet till: "Let´s stop dance".

Antikrundan

Jo, det är ett trevligt program, men.......dom håller på att plottra bort det. Nu talas det varje gång om besöksrekord och ett fantastiskt intresse, men varför visar man inte mer av det då?Det var ju det som var poängen, att folk kunde komma och få sina saker värderade och samtidigt ha chans att komma i TV med sina grejor. Nu skall det springas på loppis och tävlas om vem som är bäst på att fynda och det skall göras kändisreportage hos samlare av olika slag och det skall göras reportage om olika hantverkstekniker och hur man skall sköta sina antikviteter förutom att man skall ha ett litet reportage om orten man besöker, vilket är befogat. 
   Allt det andra är utomordentligt intressant och bra programmaterial, men skulle räcka till att fylla ett helt program vid sidan av själva Antikrundan. Nu finns det ju redan ett sånt program som heter Antikmagasinet. Varför inte använda det för allt det här kringmaterialet och låta folket få sin chans i Antikrundan? Jag har en känsla av att många är besvikna på hur lite som visas från själva bedömningen av det som lämnas in. Man vill ju se grejorna. 

I snöns grepp

Och snön, den bara fortsätter att falla. Jag var ute i går och röjde vägar över tomten, men det blir nog att göra om det i morgon. Saker och ting får ju onekligen en lite annorlunda look i det rådande vädret. Det vore bara skönt med lite sol också, som lyfte fram formerna. Det gäller också att ha rätt dimensionerade tak, så att de tål snötyngden. Fågelbordet ser ut som att det fått en sån där björnskinnsmössa, som de kungliga drabanterna har, fast av isbjörn då.

Studie av Olle Adolphsson

Jag satt och läste Bengt Nyquists bok om Olle Adolphsson, inför ett kommande visprogram jag skall göra. Där fann jag plötsligt bilden nedan, tagen av Bernt Ola Falk. Det kändes som om jag kom Olle nära i den stunden. Hans visor har varit mitt sällskap sedan det sena femtiotalet och jag tycker han är en av våra främsta visdiktare och vistonsättare. Han har ju även tonsatt många andras texter.

Vad i övrigt skett på min plats på jorden är, att det fallit 15 cm nysnö sedan i går och att jag nu ägnat en dryg timme åt att röja vägar på tomten med snöslungan. Det dalar ännu en och annan  flinga, men jag tror det värsta dragit förbi. Lyckligtvis behöver jag inte ut på vägarna med bilen varken i dag eller i morgon. En god bok, visövning och Antikrundan, sen är kvällen räddad.

Tur och retur Stockholm

Provfilmning bestämd och hotande snöoväder till eftermiddagen och kvällen. Det blev en mycket vältimad snabbtur, bil första biten till Rimbo sen buss, T-bana, buss och provfilmning och tillbaka samma väg på samma kuponger med fem minuter tillgodo. Hade det varit ett bättre väder hade jag naturligtvis utnyttjat resan till att göra något mer i staden. Det fanns t.ex. en intressant folkmusikkonsert på Berns i kväll. 

  Men nu var det skönt att ta sig hem innan det blev helt igenyrt. Där vinden låg tvärs över vägen på gärdena var det redan ordentliga drivor, som tvingade en att ligga för långt ut i vägbanan. Nu sprakar veden i köksspisen och jag ser fram mot en kväll med läsning, "Det okända" på TV och kanske något visövande. Det går för övrigt att göra även om strömmen går.

Schiffer

Födelsebok från mittenav 1700-talet.

Så här kan det se ut när man söker efter en persons födelsedata i de gamla kyrkoböckerna. Vid första anblicken verkar det totalt omöjligt att få ut något av detta. Men när man förstorar upp bilden, kan man i gyttret finna både fördelsedatum och namn och förhoppningsvis även något av föräldrarnas namn. Om man efter en stunds stirrande plötsligt urskiljer just det man söker, då säger man "Yes!!" och tycker att man har gjort ett stordåd. Det är därför släktforskning kan bli nästan som en mani eller drog, om man inte passar sig. Man kanske åker dit för släktmissbruk. Att det ser så gyttrigt ut här beror på, att texten från baksidan trängt igenom och ligger som ett extra raster bakom det man vill åt. Månadens namn och barnets namn är understruket, så det är en viss hjälp. Sen kan man leta vidare i husförhörslängden för åren runt detta datum, så kan man hitta fler familjemedlemmar.

Tidigare inlägg om släktforskning kan du hitta här:

http://trubaduren.bloggplatsen.se/2010/01/20/2434558-perspektiv/

Bara ben

Brödbak, bokbefordran, bordåterbörd, bloggdesign, börd, begrepp som jag ägnat dagen. Kvällen blir bara bättre.