En sådan fantastisk film det blev, den här dramatiseringen ur Strindbergs liv, så välspelat och så väl förberett för att fånga tidsandan i kläder och rekvisita. Jag är full av beundran över det arbete som lagts ned och glad att ha fått vara en aldrig så liten del av detta. Huvudaktörerna Jonas Karlsson och Linda Zilliacus utför ett fantastiskt skådespeleri och flera av bifigurerna överraskar. Och fotografen har lyckats skapa väldigt vackra bilder i de miljöer som letats upp. Peter Birro och SVT-drama är att gratulera.
Det blev två långa avsnitt istället för tre kortare och det var också skönt, speciellt som man i SVT får se dem i sin helhet utan reklamavbrott. Man hinner sjunka in i stämningen och tempot, som ju var ett helt annat på den tiden. Det är jag som är stinsen på bilderna. Skäget är eget, hopsparat under ett par månader just flör denna bild
Kontrasten när man sen direkt efteråt skulle se sista delen av "Labyrínt" på TV4 blev alltför påtaglig. En påkostad serie, som man aldrig lyckats få något sammanhang i. Inte ens på slutet begriper man historien och vad vitsen med hela det nedlagda jobbet var. Det görs fina skådespelarinsatser där med, men man får aldrig möjlighet att ta dem till sig. Allt blir totalt söndertrasat av alla avbrott.
Sen uppstod en märklig situation, när Karls hustru, som kidnappats i det första avsnittet och som man därför glömt hur hon spåg ut, återinträdde i historien och visade sig vara Linda Zilliacus, avskalad all glans från Augusts "Siri von Essen". Då tyckte man verkligen att hon hade bytt ned sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar