Adventstid och medier i mediabruset

Sådant har vädret mestadels tett sig denna första adventshelg. Det har regnat och blåst. Vi har pyntat en del i trädgården och i huset, sambon har satt upp vackra ljusslingor för att lysa upp i mörkret, vi har promenerat för att få fart på värkande muskler, jag har fått slut på min strykhög, vi har sett TV och jag har varit i kyrkan och sjungit med kören. Fullt hus för ovanlighetens skull, därför att konfirmanderna var med och därmed deras föräldrar. Så det var som i Hasse Alfresons "Ringaren", några var ditkommenderade.
  TV-tittandet har bl.a. ägnats åt "Ambres", dokumentären om snickaren Sture Johansson i Värmland, som ibland intas av en urgammal och sedan länge död vishetslärare, som kan tala i timmar om tillståndet på jorden och hur vi människor bör vara mot varandra. De som har sett detta eller stött på fenomenet tidigare har mycket svårt att förneka att det är på riktigt. 
  Det jag tycker är märkligt är, att många troende religiösa, som tillhör olika samfund, tar avstånd ifrån sådana här mediala fenomen. Samtidigt läser dom med högt i kyrkans trosbekännelse, som avslutas med orden: "Vi tro och....på de dödas uppståndelse och ett evigt liv:" Har prästerna ensamrätt på att företräda dessa och vad ska dom då ta sig till om dom inte själva har någon medial förmåga? Då blir det ju bara tomt prat. Därför tillhör jag inte svenska kyrkan eller nåt annat samfund, jag bara sjunger där ibland för att det är roligt att sjunga och rummet är lämpat för att framföra bra texter i.
   Vi brukar även se "Det okända" och ett program, där två medier hjälper polisen att lösa gamla mordfall eller oförklarliga försvinnanden. De får fram häpandsväckande detaljer som gör att polisen kan arbeta vidare  med fallen och få dem lösta. Detta är ett forskningsfällt som glädjande nog inte längre är tabu att tala om och som kan förklara många av de remarkabla framsteg som människan gjort, på gott och ont. 
  Själv är jag numera öppen för alla möjliga tolkningar av dessa fenomen, efter en del egna upplevelser strax efter våra näras frånfällen. Det finns mycket i tillvaron som man inte lätt kan bortförklara och avfärda.
  På Aftonbladets hemsida kan man just nu läsa om hur Ìngmar Bergman efter sin död uppenbarade sig som en fågel för Liv Ullman, så som dom kommit överens om.
  Precis sådana upplevelser hade sambon och jag samtidigt, på varsitt håll, ett par dar efter hennes mors bortgång. En talgoxe satte sig och knackade på fönsterblecket till mitt arbetsrum två trappor upp, där vi aldrig brukar mata några fåglar. Den nickade och tittade in mycket intresserat en stund. Samtidigt knackade en annan talgoxe på fönstret där sambon var hos sin son. Den  bar sig likadant åt och vi blev förbluffade när vi berättade om våra upplevelser och fann att det skett samtidigt.
  Till historien hör, att jag vid minnesstunden läste upp ett par verser ur en av Marys gamla visböcker. Där fann jag nämligen en visa som hette just "Mary" och där en vers löd så här:

   "Men kanske hellre jag ville vara
   en liten fågel i furuskog,
   som finge fritt under himlen fara
   så långt som hågen och längtan drog.
   Ej heller då jag behövde sörja
   för mat och kläder en enda gång.
   Med sång då finge jag dagen börja
   och finge sluta min dag med sång."

Marys stora intresse i livet var ju att sjunga.
Man får tro vad man vill.