Förvanskade bilder

Jag måste bara påpeka detta, att när Blogger gjorde om sidan fick detta till följd, att de flesta bilder som är inlagda innan blir helt förvanskade till formatet. För mig som har byggt mitt bloggande mycket på egna bilder är ju detta förödande, om någon vill se vad jag skrivit tidigare. Att redigera om allt detta skulle ju ta evigheter av tid, så det är väl bara att bita i det sura äpplet och be läsarna ha överseende. Men det ger ju inte den upplevelsen jag avsåg med bilderna. 

Återseenden

Vi vandrade hela familjen på Roslagsleden tre dagsetapper 1988. Här har den då nioåriga dottern tagit täten

Ett projekt under de första månaderna på året har varit att överföra en del av mina DIA-bilder till digitalt, så att de blir tillgängliga och användbara. Det har naturligtvis inneburit, att jag återupplevt både glädje och sorg, eftersom bilderna sträcker sig över en fyrtioårsperiod, då mycket har hänt. Mest är det kanske glädje ändå och förvåning, att så mycket har blivit gjort och att det faktiskt blev dokumenterat.
  En annan upptäckt under det här arbetet har att göra med just detta. Det var ju så, att jag som mycket ung började fotografera, och under den praktiska yrkesorienteringen i sjunde klass även fick praktisera hos en fotograf och studerade dåtidens stora namn inom natur- och landskapsfotot, som Svante Lundgren och Pål Nils Nilsson. Men min förhoppning att få vidareutbilda mig till fotograf grusades av min fader som ansåg att detta var en alltför osäker försörjning. Föga anade han vad resultatet av detta skulle bli.
   Efter ett avverkat arbetsliv kan jag nu konstatera, att det enda som jag konsekvent har fortsatt med under alla år är just fotograferandet, medan yresverksamheten har fladdrat från det ena till det andra. Återstår att i dag göra det bästa av situationen och försöka använda bildmaterialet på olika sätt. Ett kan ju vara att göra det tillgängligt, så att även andra kan få se bilderna. På länken nedan finns ett album, där det går bra att se de gamla bilderna som ett bildspel. Sätt gärna på lite musik i bakgrunden, så blir upplevelsen större.
http://birgers.webalbum.se/landskap?page=9

Släktforskning, en personlig resa i tiden.

Längst till vänster sitter min farmor Rut. Längst upp till höger är hennes farmors farfars far, Mårten Andersson F 1717. Sammanfattningen nedan sträcker sig så långt som den röda linjen. Forts. följer.

Så här kan det se ut när man bygger sitt släktträd. Ett litet exempel också på hur förvillande det kan vara, när namnen går i arv. Jag har här i texten lagt till d.ä. och d.y. för att hålla isär generationerna

Farmors farmors farfar och farmor,   o.s.v.

Vi börjar ytterligare ett steg bakåt med farmors farmors farfars far. Han hette Mårten Andersson F 1717 i Rasbo, nordost om Uppsala. Hans hustru hette Anna Johnsdotter F 1723. De bodde på ett ställe som hette Manängen i Rasbo fram till någon gång mellan 1752 och 1754. Några anteckningar om datum och vart de flyttade finns inte, men där hade fötts fyra barn mellan 1739 och 1747 och den yngste var Anders Mårtensson F 1747, som blev farmors farmors farfar. 

   I husförhörslängden från Dalby socken 1782 -1801 återfinns familjen Mårtensson i Ubby by. Det fattas husförhörslängd mellan 1774 -82, vad som hänt däremellan gan bara gissas.

   Bonden Anders Mårtensson är 1782 gift med Maja Mattsdotter  F 1749 i Dalby. och de har fått sex barn, varav äldste sonen Mårten Andersson F 1774  småningom skall bli farmors farmors far.

   Anders har uppenbarligen övertagit gården efter fadern Mårten Andersson d.ä., som med hustrun Anna har flyttat till något undantagspörte på Ubby ägor. Annas dödsdatum går inte att fastställa närmare, än att hon var död före 1782 och fyllde alltså aldrig 60 år. Aktuella böcker saknas. Mårten Andersson d.ä. lever emellertid till 1784, då han vid 67 års ålder blir funnen död ute på en äng med det vackra namnet ”Lilla kungsängen”.

   Anders Mårtensson och Maja Mattsdotter får alltså sex barn, men den andre sonen, Mats, blev bara tolv år gammal. Sedan kom en dotter och tre söner till.

   Någon bok om födslar från tiden 1749 i Dalby finns alltså inte, och Husför-hörsboken fram till 1774 är i uselt skick och sedan saknas nästa bok fram till 1782, så Majas bakgrund är ganska oklar. Det enda man kan säga är, att fadern med all sannolikhet hette Mats i förnamn och var född någonstans runt 1720, troligen i Dalby socken.

   Sonen, Mårten Andersson d.y., flyttar ut och blir dräng i grannsocknen Näs, men kommer sedan hem igen 1801, nygift sedan ett år med unga Margaretha Christina Persdotter, kallad Greta Stina, som nu har fyllt 19 år, och de övertar rollen som bonde och bondmora i Ubby by, medan fadern Anders Mårtensson då står som ”Uppodlingsman”.  

   Han och hustrun Maja bor sedan i undantagsstugan på Ubby ägor, där Anders dör 64 år gammal år 1811 av ”ålderdom”! Det brukar det stå om 80-åringar, så något mer hade nog tillstött. Han står i dödsboken som ”Fördelsman”, vilket lär betyda detsamma som undantagsman, att han och hustrun levde på undantag, kanske med speciellt avtal om att hjälpa till på gården efter förmåga. Hustrun Maja dör året efter av bröstfeber. Hon blev 63 år..

Gott nytt år!

Gott nytt år!

Tankar på tåg

Jag har nu färdats för andra gången med SJs tvåvåningståg från Göteborg till Stockholm. De rullar på bra, men jag känner mig ändå aldrig lugn på de tågen. Orsaken är att allt styrs med elektricitet, även dörrarna. Om strömmen går, så sitter man där, i en i och för sig ombonad fälla. Men om det är sommar och varmt, så kan man inte ens öppna ett fönster och då blir det snabbt växthuseffekt i de uppglasade vagnarna. Bara känsla att inte kunna ta sig ut är illa nog. 

   På den förra resan var den enda kaffeautomaten ur funktion. Någon kiosk med personlig service finns inte. På den senaste resan fungerade endast en toalett på hela tåget, den längst fram i första vagnen. Det är en resa på ca fyra timmar. Det blir en lång promenad genom hela tåget, låt oss säga för en mamma med ett kissnödigt barn, genom en väldig massa eldrivna dörrpassager.
   Vad händer om även denna enda toalett också upphör att fungera, viket inte är osannolikt? Skall folk sitta och skita i byxorna då? Jag undrar hur SJs administratörer tänker, när dom släpper iväg icke fungerande enheter på långresor. Under resans gång nu senast slutade även några av ytterdörrarna att fungera, så folk tvingades baxa bagaget genom hela vagnen till nästa dörr vid stationerna. Hur skall detta fungera vid ett olyckstillbud, om vagnen behöver utrymmas?

Tågvy från Göteborgsresan

Bildexperiment i tågfönster

En annan sak som jag funderat över under de senaste tågresorna är, vem som kläckte idén, att SJs vanliga tågset i framtiden skall vara svarta, och hur den personen kunde få gehör för detta färgbyte, som i sig kostar miljoner? Är det för att locka resenärer? Denna färg förknippas ju i hög grad med sorg och risken är väl, att SJs tåg i fortsättningen kommer att gå under benämningen "Liktåget"!



Skogsexkursion

Med  RNFs skogsgrupp drog vi iväg, 21 personer, ut i gammal bondeskog vid Penningby för att leta sällsynta svampar, som bara växer i riktigt gamla skogslokaler. Några i sällskapet var mycket kunniga och specialintresserade av just svampar. Andra, som jag, hänger med för totaluplevelsen av gammelskogen och för att lära lite nytt. Fösta passet gick till strandskogen vid Väsbysjön för at hitta jordstjärnor.

I gammelskogen är människan liten bland grova träd, som nått mogen åler och ibland dött av ålderdomssvaghet. De gamla lågorna blir värdar för speciella svamparter, som bara kan växa på ruttnande ved. De blir signalarter att skogen är gammal och skyddsvärd. Rariteterna registreras med koordinater, för att kunna återfinnas.

Jordstjärnor finns i flera varianter med olika många flikar eller bara en krage. I gammelskogen är inte allt perfekt. Där finner man oväntade former och färger.

 

Enar är ett seglivat släkte och släpper inte gärna taget. Blåtickan växer på en multnade trädstam. Höstlöven lyser som eldslågor på stigen. I granskogen letar sig solen ned i det täta grenverket.



På en björk har bildats en stor vril, en sådan som en slöjdare kan göra vackra skålar utav.




 Den senare delen av utfärden vandrar vi i gammal blandskog av ansenlig ålder och finner inte bara sällsyntheter utan plockar även med oss hem en del kantareller, trattkantareller och rödgul trumpesvamp i våra korgar.

Skogsbäcken ringlar sig fram genom skogen och porlar fint i små fall på sin väg ned mot sjön.

Det är sådana här skogar människor och djur kan vistas och leva i och som kan erbjuda den biologiska mångfalden, som är nödvändig för arternas överlevnad. De här skogarna blir alltmer sällsynta och är ständigt hotade av exploatering. Den skogen vi vandrade i skall länstyrelsen bestämma sig för om den skall bevaras. Men det finns mycket pengar i skogen, även om vi inte fann dem. Vi fann bara skogens guld i form av kantareller.

Nytt liv i lådan

 På hemväg från södra Småland tittade jag in på en Loppis efter vägen, där jag fann denna gamla fiol för 250 kr. Det visade sig att kroppen var hel, så när som på några maskhål, och ljudpinnen satt kvar där den skulle. Med en ny sadel, ett nytt stall, en ny stränghållarknopp och en nygammal stämskruv samt fyra strängar, så blev det plötsligt ett fullt spelbart instrument. Det syns på "ytbeläggningen" att den varit mycket i bruk förr och det vore intressant att veta vem den förre ägaren var, om han var ortens spelman och vad för låtar han spelade på fiolen. Den hade kommit till loppisen från en auktion i Eksjö, så om någon i den trakten känner igen den, skulle jag bli glad att få reda på det. Den klingar faktiskt ganska bra redan nu och med lite finjustering kan den säkert bli ännu bättre. Det är en väldigt speciell känsla, när man åter får ett instrument att ljuda, som har varit dömt åt förgängelsen.