Blå timmen

Med solen och diset förvandlas plötsligt platser man sett hundratals gånger. Jag var tvungen att stanna ett par gånger på vägen till och från Norrtälje för att fånga landskapet.

 

Med näsan i vädret

Jag har varait in en snabbtur till storstaden och funnit, att folk har lagt sig till med en ny gångart. Förut gick man med handen för örat, d.v.s. pratade i mobiltelefon. Nu gå man istället med näsan i vädret och håller sig i ytterkant på trottoarerna och anledningen ser ni ovan. Jag såg en sån där falla rakt ned i en P-automat och den kommer nog inte att leverera några mer biljetter. Det blev bara ett hål rakt ned i maskinen. Arbetshjälm rekommenderas vid promenader just nu.

 

Synkronicitet igen

En person sätter in en annons i en tidning i jan. 2009. En annan helt obekant person svarar på denna annons, men av någon anledning först ett år senare i jan. 2010. Samma dag som svaret når adressaten, har denna tidigare på dagen, som av en händelse, hittat sin ett år gamla annons i en tidning på arbetsplatsen och rivit ur den, för att behålla som ett minne. Vid hemkomsten ligger sedan ett svar och väntar. Hur stor är sannolikheten att detta skall inträffa? Det är sådana märkliga sammanträffanden som går under benämningen "synkronicitet" och är svåra att förklara. Mer om detta kan man läsa i boken "Slumpen är ingen tillfällighet" av Jan Cederquist.

I Olle Adolphssons sällskap

Röda Korsgården i Norrtälje, "Trevliga torsdan"
Så här såg dagens program ut:

Balladen om det stora slagsmålet                                 
Det gåtfulla folket                           Text: BeppeWolgers    
Resan hem
Snurra min jord                                Lars Forsell            
Grön kväll i Margretelund                               
Gustav Lindströms visa              
Trettiofyran                                     Text Olle A           
Post festum                                      Text Olle A             
Skärgårdsoriginal                                                         
Kaffepaus
Fiollåt efter Mosse- Fridolf Jansson, Singö
Signaturen”Karlsson - evig vår”
Trubbel             

Av någon anledning var det fullt av pensionärer vid borden trots det minst sagt bedrövliga väglaget och jag hoppas de fick sin trevliga torsdag. För mig gick i alla fall tiden alldeles för fort, då jag hade velat hinna med någon mer visa. Det blir att putsa på snacket.                                            

Utflykter då och nu

Min morfar och mormor med familj på bilytflykt någon gång i mitten av 1930-talet.

Jag fann den här bilden i mors gamla fotoalbum från ungdomsåren. Det måste ha varit en rätt unik situation, att de kom iväg på en gemensam bilutflykt. Själva skulle dom aldrig ens komma i närheten av möjligheten att skaffa en bil och att dom här har lyckats slita sig från arbetet för överlevnaden är väl bara det ett mirakel. Att jag sitter och letar bland gamla bilder sammanhänger naturligtvis med min släktforskning. Den i sin tur ger impulser till att besöka  några av de platser, där jag uppenbarligen har mina rötter. Det lockar alltså till bilutflykter i det svenska landskapet, men det får vänta till våren.  
  Under tiden kan man med fantasins hjälp försöka föreställa sig, vilket enormt äventyr den där bilturen måste ha varit då, när det begav sig. Alla har klätt upp sig och fina hattarna är på. Sönerna, mina morbröder, har flotta kepsar. Morbror Åke, som står till vänster, blev inte så myket äldre än så där. Han dog i lungtuberklos innan han fyllt tjugo. Morbror Folke, som hade en medfödd polioskada och bara kunde dra sig fram med en speciell dubbelkäpp, han fick sitta kvar i bilen. Där var det tvärtom. Läkarna sa när han föddes, att han aldrig skulle uppnå tjugoårsåldern. Han blev åttiosju år och hade ett rikt liv trots sitt handikapp.
  Vem som körde bilen på den här utflykten vet jag inte, men det kan ha varit någon från gården, där morfar var trädgårdsmästare. Själv körde han bara häst, en liten islandshäst som han köpt av en gårdfarihandlare. Detta ställde till att börja med till problem när morfar skulle köra in till torget med grönsaker. Hästen var ju van att stanna vid varje grindhål, så det blev ständiga avbrott på färden.

I snöomhöljda tider

Tunga snömoln drar över slätten den sista januari 2010, men ljuset finns ovan där.

Nu börjar det dra i bröstet och längtan till vår och sommar tränger sig på. Flera tänkta utflyktsmål hägrar bakom snödrivornas täcke. Tage Danielsson sa en gång: "En del tycker att Sverige är vackrast om vintern. Men hur vet dom det? Då är ju hela Sverige täckt av snö!"
  Jag har ett nytt objekt under bearbetning i verkstaden, men behöver en paus emellanåt. Sedan väntar ett övningspass med gitarren och texterna. Svårigheten med Olle Adolphssons visor är i regel inte texterna utan den rika harmoniseringen. Jag tror det är därför så få ger sig på dom. Men det är en utmaning värd besväret.

Ture till minne

En spelmansbroder har sagt farväl. Ture Lindholm, stockholmskisen som dök upp på Väddö och blev en viktig del av Väddös musikliv som medlem av Väddö Spelmän och som duomusikant med sin älskade Eva. Vi kom också att spela tillsammans som en trio under namnet "Gåsvikarstråk" dels efter deras boplats i Gåsvik, men även efter 1800-talets storspelman i bygden "Gåsvikarn" Anders Andersson. Det blev många trevliga spelstunder och utflykter till spelmansstämmor både i Uppland och upp till Delsbo. På bilden medverkar vi som spelmän i Inger Åbys filmatisering av Strindbergs "Kronbruden" för SVT för ungefär tjugo år sedan. Det var ett spännande äventyr, som gav mig kicken att söka fler statistjobb. De sista åren bodde Ture i Ösmo och vi talades vid per telefon ibland, senast strax efter nyår. Då var han dålig, det hördes. Vi pratade gamla minnen. Han tyckte aldrig att han hittade det rätta intresset för de låtar han ville spela hos spelmännen söder om stan. Nu har hans instrument tystnat, fiolen , nyckelharpan och gitarren. Han efterlämnar många ljusa minnen.