Jag blir så glad när någon uppskattar mina bilder. Jag har fotograferat sen jag var barn, först med min fars lådkamera, sedan med egna, som jag fick köpa för surt förvärvade slantar. Ett av mina yrkesval hade kunnat bli fotograf, om jag bara fått stöd för det av min far. Men det var alldeles för osäkert. Tids nog blev jag ändå buskreporter åt såväl Norrtelje Tidning som UNT och fick använda min kamera mer proffessionellt.
Men det är först nu jag har funnit ett medium där jag omgående kan få mina bilder publicerade utan att det kostar skjortan. Den digitala tekniken ger ju också sådana möjligheter, även om jag inte är någon vän av den i alla sammanhang. Att sköta TVn och videon har ju blivt ett elände sedan det digitala infördes. Och inte är det bättre med rutiga bilder än randiga.
Detta är en sida ur mitt första fotoalbum från 1956. Bilderna föreställer min yngsta syster och grannens pojk. Han är numera en av Väddös få kvarvarande mjölkbönder, med kosafari för stadsbarn som aldrig sett en ko. Han driver dessutom Väddö gårdsmejeri med egen osttillverkning. Väl värt ett besök.