Ur min speciella kråkvinkel skulle jag kunna sammanfatta min musikaliska bakgrund som: ”klockarson” med tvångsnärvaro i både statskyrkliga och frikyrkliga sammanhang i barndomen, men det är ingen rolig historia, så det går jag inte närmare in på här. Hellre då det gehörsmässiga arvet från morfar Karl Emil Eriksson, f 1889, som var en glad spelevink med kombinationen sång, gitarr och munspel som huvudingredienser och lite fiol i ungdomsåren, men det senare har jag bara hört berättas om.
Morfar Karl Emil Morfar och "farbror Sven"
Jag själv är född i Småland och präglad av storskogen där, men blev
förflyttad till Väddö på nyåret 1950, då min far blev skolkantor där ute. Jag
var då 6 år gammal och tillhör alltså den stora, förkättrade 1943-generationen som
fyller 81 år endera dagen.
I missionsförsamlingen på Väddö fanns
dock en ”farbror Sven”, som kunde både spela fiol och sjunga samtidigt i
”Strängmusiken”. Han gav mig, under en mycket kort tid, mina första
fiollektioner. Jag var då i 11-12-årsåldern och hade inga andra förebilder
eller spelkamrater, så det var bara skämsligt att visa sig med fiollådan. Så morfars
gamla nötta gitarr blev istället starten på det egna musicerandet, då jag i
15-årsåldern upptäckte, att jag kunde sjunga Evert Taubes ”Linnéa” och Cacka
Israelssons gamla hit ”En sliten grimma” till eget ackompanjemang.
Så när jag 1959 flyttade hemifrån till en internatskola, för att mot min
vilja i fyra år bli utbildad till möbelsnickare, i stället för till fotograf
som jag själv ville, då hade jag med mig en egen gitarr av märket Landola,
inköpt för egenhändigt förtjänta pengar, under ett år som snickarlärling i
Elmsta snickerifabrik.
Väl där, på skolan, blev det sedan mycket vissång till gitarren, med
Olle Adophsson som favorit, och jazzkomp, då vi bildade ett jazzband med
rektorn vid pianot. Gitarren är alltså min grund, som komp i alla möjliga
sammanhang. Men jag har tyvärr aldrig hittat nyckeln till solospelet på den.
Jag är helt självlärd gitarrist och satt där på skolan och ritade egna
ackordtabeller för att förstå hur det hängde ihop. Väldigt knackigt med stödet
hemifrån, men jag har senare i livet fått beröm för mitt gitarrspel av
självaste Charles Redland! Dé ni!
Den fyraåriga möbelsnickarutbildningen ledde till ett gesällprov, men
inte till något möbelsnickeri. Jag rykte in i lumpen som värnpliktig snickare ett
år och sedan vidare till Stockholms Stadsteater, som dekorsnickare i tre år i
mitten av 60-talet. Samtidigt gick jag på ABFs Teaterskola tre kvällar i veckan
och var involverad i Student-teatern, som sedan blev ”Teater 9”, där jag gjorde
en del Scenografijobb, bl.a. till dikteposet ”Spoon River” av Edgar Lee Masters.
Jag närde då teaterdrömmar och prövade in på scenskolorna utan resultat.
Sökte då istället till Konstfack, för att studera Scenografi, och kom in
hösten 1968, då allt blev kaos där. Men innan dess hann jag också i tio månader
vara notförsäljare på Svala & Söderlunds musikaffär, som låg i
Konserthuset. Under den tiden lärde jag mig läsa noter genom att spela
blockflöjt tillsammans med min sambo, som var duktig på det. Det var alltså
mitt första melodiinstrument och med detta spelade vi senare i livet även
blockflöjtskvartett, där jag då spelade tenorstämman.
På Konstfack fick jag emellertid på prov låna en klarinett utav en
kamrat och upptäckte, att jag kunde plocka ut melodier även på den. Då fick jag
tips om, att jag kunde få gratislektioner genom att vara ”Objekt” åt en äldre elev
på Borgarskolan. Han gick där för att utbilda sig till klarinettpedagog och hette
Rolf Lindell. Han hade en ”Glenn Millerorkester” på den tiden, men behövde
förstärka kassan som pedagog. Det passade min skrala kassa. Han fick alltså
träna sina pedagogiska färdigheter på mig, under uppsikt av en förnämlig klarinettist
från Hovkapellet.
Sedan förflyttar vi oss till hösten 1971, då en grupp från Konstfack
förlade en specialkurs i arkitekturteckning upp till Bingsjö i Dalarna, under
ledning av arkitekt Gunnar Mattsson. Det finns en stipendiatbostad där på
Danielsgårdens övervåning i stora huset. Vår lärare hade bott där en sommar som
stipendiat och förälskat sig i både miljön och musiken där, och lärt sig spela
lite av Pekkos Gustaf. Så han hade ordnat, att vi kunde bo där hela gruppen och
bli utfodrade av Pekkos-Svea uppe i Pekkosgåden. Då hade jag fortfarande aldrig
hört en ”Bingsjölåt” eller varit på någon spelmansstämma. Det var ett nytt
begrepp för mig, som de började prata om när vi kom dit. ”Bingsjöstämman"
Pekkogården Danielsgården
Den andra dagen pågick det slåtter på en havreåker vid Pekkosgården och
man slet där, för att få långhässjan färdig före kvällsmjölkningen. Jag och en
av kamraterna avbröt då vårt skissande och erbjöd våra tjänster, vilket mottogs
med tacksamhet och en viss skepsis. Pekkos Gustaf visade att det låg slagen men
obunden säd i hörnen, där han inte kommit åt att köra med självbindaren utan
slagit i förväg med lien. Den säden skulle också upp på hässjan, så om vi kunde
fixa det så vore det bra.
Jag gjorde då, som jag lärt i barndomen. Jag tog en liten knippa av strån
i vardera handen, lade ax mot ax en bit in på stråna och vred om, låste knippan
under ena armen, så jag fick nytt tag, och vred om en gång till, så att jag
fick ett band av strån att binda om en lämpligt stor knippa havre till en kärve,
och satte sedan upp den på hässjan. Jag hann göra ett par stycken på det viset,
då jag kände mig iakttagen på nära håll utav Pekkos Gustaf, som sedan med förvåning
undrade, var jag hade lärt mig det där? Han hade trott, att vi bara var ett
gäng storstads-ungdomar, som var på utflykt och inte visste något om
jordbruksarbete. Nu insåg han sitt misstag och uttryckte sin uppskattning.
Hässjan blev klar och den kvällen inbjöds vi, hela gruppen till Pekkosgården,
för då skulle Gustaf spela för oss tillsammans med Mats Arnberg, radiomannen, som
hade spelat in en massa folkmusik till Radioarkivet och sedan hade byggt sig en
stuga granngårds med Pekkosgården. Det var den kvällen, med brasan och
stearinljusen i storstugan och spelmännen på fållbänken framför fönstret, med
den mörknande kvällshimlen bakom, som förändrade mitt liv.
Under åren på Konstfack hade jag träffat min blivande fru, Solveig, och vi hyrde under sommaren 1971 lillstugan hos kantor Stattin i Tomta på Väddö. Så kom det sig, att vi blev inbjudna till hans 60-årskalas, dit han hade lejt in spelmannen och instrumentbyggaren Mosse-Fridolf Jansson från Singö som underhållare. Han spelade omväxlande på fiol, nyckelharpa och dragspel och berättade lite mellan låtarna.Jag kunde ju inte låta bli att berätta för honom, att jag nyligen hade börjat spela folklåtar på fiol och hade den med mig i bilen. Då tyckte han att jag skulle hämta in den, så fick vi se om vi kunde spela något tillsammans. Det blev ”Äppelbo gånglåt” och efter ett par svängar började han sekundera och lägga stämma till, så det lät riktigt fint. Sen sa han uppmuntrande: Jaa, fortsätt med det där du, så blir det bra! Så då gjorde jag det. Vi blev sedan vänner och hann spela tillsammans, både på tu man hand och i spelmanslaget, under fem år, tills man en dag 1981 fann honom avliden, sittande vid arbetsbänken i instrument-verkstan. Han blev bara 66 år gammal.
.jpg)
.JPG)
.JPG)
Saxofon lärde jag mig på så sätt, att när jag skulle skjutsa sonen Emil till hans orkesterövningar i Hallstavik, då lånade jag en tenorsax där och satt in i orkestern, istället för att bara sitta av väntetiden. Jag fick senare under 1980-talet ta över träblåset på Väddödistriktet och tyckte det var ett väldigt trevligt arbete. En period hade jag hela mellanstadiet på Björkö-Arholma som ”Skenningeskolans allmogeorkester”. Där fanns många musikaliska begåvningar och ingen idrottsförening att konkurrera med. Vi gjorde en två dagars turné till Sörmland, där vi gav konsert i två skolor, en i Järna och en i Eskilstuna, med vandrarhemsövernattning i Katrineholm emellan.
