Den svenska folkmusiken och SD

En bild från sommarens spelmansstämma i Bingsjö, den svenska folkmusikens Mecca

Sverigedemokraterna har på ett märkligt sätt lyckats få upp den svenska folkmusiken på den politiska agendan och det var ju inte en dag för tidigt. Företrädare för de båda politiska blocken har ju genom uttalanden visat en iögonenfallande okunnighet om den levande folkkulturen i landet. Att höra Mona Sahlin uttala sig om svensk folkkultur är nästan som att höra Olof Palmes berömda uttalande om matpriserna: "Det hade jag ingen aaaning om!" Hon borde kontakta SAPs gamla socialminister Ingela Tahlén för att få en uppdatering om vad som pågår.  
   Problemet med SDs ställningstagande för den svenska folkmusiken är, att den ställs emot den mångkulturella folkmusiken, som inte bara är en naturlig och berikande del av vårt månkulturella samhälle, utan också befrämjar intresset för den äldre svenska folkmusiktraditionen. Om man ser det på det sättet som uttrycks i SDs partiprogam, förknippas den svenska folkmusiken med partiets främlingsfientlighet vilket är mycket olyckligt. 
   Att detta nu har kunnat bli en het potatis i kulturdebatten beror till stor del på de svenska mediernas ointresse av att lyfta fram folkmusiken på ett naturligt sätt i programtabåer och tidningsspalter. Varje år koras t.ex. ett antal nya riksspelmän. När såg man dem presenteras i TV? Varje år tilldelas några välmeriterade spelmän Zornmärket i guld för sina mångåriga insatser för den svenska folkmusikens fortlevnad. När ser man dem presenteras i TV och rikstäckande tidningar? På sin höjd uppmärksammas de på obekväma tider i Radions P2 för de redan frälsta. Eller när får vi se utförligare inslag från någon av de hundratals spelmansstämmor, som arrangeras runt om i landet.
   Det är det mediala ointresset för folkkulturen i stort som har öppnat dörren för SD, att lägga beslag på den svenska folkmusiken som en politisk fråga. Nu gäller det att återerövra den, liksom rätten att bära folkdräkt utan att förknippas med främlingsfientlighet.