Tänk att det ännu går att påverka saker här i världen, även om det är småsaker som kanske inte har någon revolutionerande inverkan på livet. Jag tänker på stopptecknet och tummen i bloggen . Först fick vi det flyttat till högra kanten, vilket var mycket bättre, och nu har själva stopptecknet försvunnit och ersatts med ett mer relevant "Anmäl" med ett rött utropstecken efter. I alla fall inte lika iögonfallande. Tack för det.
Läste vidare om synkronoiciteter i går och fann ett par kapitel om Red Mitchell, den fantastiske jazzbasisten som en tid bodde i Stockholm och blev en god vän till författaren Jan Cederquist. En av Reds låtar, "Talking", hade kommit som en hälsning till författaren strax efter Reds allt för tidiga död. De hade kommit överens, att den som "stack först" skulle höra av sig.
Plötsligt inser jag, att skivan med den låten har jag i min hylla, för jag recenserade jazzplattor en tid. Dessutom minns jag plötsligt, att jag strax efter den kommit ut av en händelse träffade på Red Mitchell på en restaurang i stan. Jag som nästan aldrig gick på restaurang. Vem jag hade i sällskap minns jag inte, men där satt Red tillsammans med fine tenorsaxofonisten Nisse Sandström, som också var med på plattan, och jag kunde inte låta bli att gå fram och ge en komplimang, för att jag tyckt så mycket om skivan. Red blev mycket glad och presenterade mig för sin kollega. Det var bara det som hände, för jag ville inte störa mer mitt i deras måltid. Men vi önskade varandra en trevlig kväll efter ett kort men glatt möte.
Den händelsen har varit helt dold i mitt minne men dyker plötsligt upp hur klar som helst. Skivan kom ut 1979. Man kan verkligen undra hur hjärnan fungerar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar