tisdag 12 maj 2020

Gåsvikarns klarinett på nya äventyr


En ny resa med Gåsvikarns klarinett, nu till Paris och Monets trädgård! Lämplig sysselsättning i karantänen. Bilderna är från 2008. Låten är från ca 1952 och klarinetten från ca 1850. Själv har jag hängt med sedan 1943, tillhör alltså "riskgruppen" och trotsar på det här sättet reseförbudet! Sidney Berchet, som skev "Petit fleur" bosatte sig 1950 i Paris, därav bildvalet.

    https://youtu.be/YIfqkiUD1Os

fredag 1 maj 2020

Gåsvikarns klarinett, ett forskarfynd får liv




Spelmannen ”Gåsvikarn” Anders Andersson på Väddö levde och verkade 1816 -1887. Han var vida känd och spelade både fiol och klarinett. Båda instrumenten syns på bilden, som är tagen vid Berns salonger i Stockholm, vilket säger något om hans arbetsfält. Gåsvikarns klarinett såldes på auktionen efter hans död för drygt 130 år sedan och blev sedan liggande i ospelbart skick uppe på ett skåp, där den fungerade som spindelbo.  Han hade själv inte kunnat spela på den "på ålderdomen", så den hade inte ljudit på ca 140 år, när jag som en vänlig gåva fick den i min ägo 2018.


          



    



Nu är den helrenoverad av mästaren Kenneth Schlaich i Stockholm, efter att först ha legat på "återfuktning" i några månader, och jag fick den åter i min hand i augusti 2019. Det var en mycket speciell känsla att först få höra hur den lät. 
Det blev sedan att vänja fingrarna vid en del andra grepp än på min moderna klarinett, eftersom den här har en enklare mekanik och vissa toner blir renare om man lägger till en klaff, ungefär som när man tar gaffelgrepp på en del blockflöjter, på andra inte.




Jag har nu ägnat en del tid åt att framställt en grepptabell för kommande generationer. Jag tillhör ju ”riskgruppen” 75 + och vet nu i Coronatiden, ännu mindre än tidigare, hur mycket tid jag har på mig. Tanken var ju att fara på spelmansstämmor i sommar och presentera den gamla pipan. Nu blir det väl inte så mycket av med det. Så jag försöker nu finna andra vägar för att i alla fall få den att låta.








Efter "Gåsvikarn" själv finns det ju ett begränsat antal låtar bevarade. Botaniserar i äldre repertoar av olika slag, som passar den gamla klarinettens ton.  Gamla folkmelodier känns rätt, någon Bellman-epistel och låtar efter August Frank förstås. "Klockar-mors livstycke" kan ju passa, eftersom far var klockare och min mor kallades just ”klockar-mor”. En del gamla jazzlåtar funkar också. De är ungefär jämnåriga med pipan och jag vill testa dess möjligheter.
   Så nu ägnar jag karantäntiden åt, att på egen hand med primitiv utrustning och många omtagningar först spela in gitarr komp och sedan lägga klarinetten till detta, plus att sedan bildsätta resultatet med egna bilder ur ett rikt bildarkiv. Lite skit i hörnen blir det, när mina gamla fingrarna inte lyder mina musikaliska intentioner, men hellre det än inget alls, tänker jag och hoppas på bättre tider.
Nedan finns två exempel på vad som pågår.















fredag 3 april 2020

Pandemifunderingar




Det är märkligt, hur det som på de stora klimatkonferenserna under det gångna året verkade omöjligt att exekvera på flera års sikt, plötsligt går att genomföra på tre veckor, om man får ett mikrobiskt men dödligt virus i hasorna. Flygtrafiken har nästan upphört och mängder av förorenande företag bommar igen. Men genast börjar man tala om att allt småningom skall återgå till det ”normala”! Då säger den förståndiga unga damen Greta Thunberg lugnt:
”Det ”normala” var en kris!”
   Det är ju sant! Vi levde ju redan i en krissituation med klimatet och den måste nu hanteras samtidigt, men kanske också får lite draghjälp av pandemin, om man skall försöka se det hela optimistiskt. Nu ser man redan efter några veckors pandemi hur luft och vatten har blivit renare. Alltså är det inte det tidigare ”normala” vi skall återgå till, om vi alls överlever detta, och om vi vill rädda människans framtid på jorden. Plastön i Stilla havet har inte försvunnit. Den måste tas om hand.
   För svenskt vidkommande har vi mycket att ta itu med bl.a. vad gäller självförsörjning av föda och överkonsumtion av plastmaterial, som endera skapar sopberg eller luftföroreningar vid förbränning och skogsavverkningens metoder, som utarmar djurlivet.
   En annan tanke som slagit mig är denna: Vi har med ett antal kärnkraftverk byggt upp, och fortfarande bygger på, ett lager av radioaktivt avfall, vars slutförvaring för framtida generationers säkerhet, ännu inte är löst. Vår energiförsörjning är delvis fortfarande baserad på dessa kärnkraftverk, som kräver mycket stort tekniskt kunnande för att kunna drivas och senare demonteras.
    Är de som sköter dessa anläggningar immuna mot detta dödliga virus, som slår hårdast mot de äldre och mest erfarna? Eller kommer de där anläggningarna plötsligt att stå där som obegripliga och oberörbara monument över en idiotisk era, som skapade sin egen undergång. Omfattningen av verkningarna efter de tidigare haverierna förtigs ju ständigt.
Vi har faktiskt ingen aning om var detta slutar och många av oss kommer heller aldrig att få veta det.
   Nu sitter vi äldre i karantän och får inte umgås med nära och kära och våra sociala nätverk, som körer och föreningsliv, står still eller går på sparlåga. Det går an för oss, som ännu kan sysselsätta oss själva med musik och annat, men kan annars bli förödande för själslivet. Om vi inte drabbas av smittan just nu, så har vi heller ingen immunitet mot den framöver, då andra kan bära smittan vidare utan att märka det. Det här får alltså långsiktiga konsekvenser, vare sig vi vill det eller inte. Man får ställa in sig på det, tvätta händerna, hålla distans, gå ut i skogen och hoppas på det bästa.
   Min mormor föddes 1888 i byn Dödevi på Öland. Byn fick sitt namn efter pestens härjningar i början av 1700-talet, som skördade hela byns befolkning. Den siste som var vid liv lämnade då efter sig ett skrivet meddelande som löd: ”Döde äro vi!”. Men byn återbefolkades och nya generationer föddes där och flyttade sedan vidare. Annars hade inte jag suttit här och funderat över tillvaron just nu. Livet är märkligt, och skört!

lördag 12 maj 2018

Borttagna bilder

                                Transträcket drog under kvällshimlen när jag for hem från kören.

Den som händelsevis börjar bläddra bakåt i tiden i denna blogg, som numera används sporadiskt, kommer att finna, att alla bilder i inläggen före 2010 har raderats utan min vetskap. En del inlägg blir då obegripliga, eftersom de hänvisar till händelser på de borttagna bilderna. Man kan inte lita på att något är beständigt längre. Tur att jag har skrivit ut bloggen från de åren på papperskopior, så att åtminstone jag själv vet hur jag tänkte då.

tisdag 13 februari 2018

Om åldersdiskriminering



Min farfars far, en storbonde i Björnome.                       Jag agerande Stins i SVT-serien "August"

Jag lyssnar på Ludvig Rasmussons ”Åldersupproret” som ljudbok och finner den både roande och tankeväckande i många avseenden. Trots att den har femton år på nacken känns den helt aktuell. Eftersom jag själv är på mitt sjuttiofemte år, så känner jag igen mycket av det han skriver om, åldersdiskrimineringen i Sverige och hur man bemöts av den yngre generationen. Det är ju mycket påtagligt, hur äldre människors erfarenheter inte tas om hand i vårt moderna samhälle, hur man tror att det bara är ungdomen som skapar framgång, både inom politiken och näringslivet. Något har hänt sedan tidigare generationer, som bodde på landsbygden och var beroende av varandra.
   Inom politiken blir det ju extra tydligt, eftersom partiernas företrädare oftare figurerar i TV-nyheterna än vad företagsledare gör. Många gånger undrar jag hur dessa unga beslutsfattare kan veta något om vad deras beslut kommer att få för konsekvenser för gemene man, eller hur de över huvud taget har hunnit med att studera det samhälle de är satta att förvalta. Jag undrar om ungdomskulten började med president Kennedy, men kom av sig i USA efter mordet och levde kvar här. Yngve Holmberg lanserades ju som en ”svensk Kennedy” när han blev ledare för Högern.
   I andra kulturer ser man upp till de äldre och drar nytta av deras visdom och behöver inte göra alla fel en gång till. Sverige är extremt på att kategorisera människor så att olika åldersgrupper och människor med annan etnisk bakgrund lever i skilda enklaver och inte möts på ett naturligt sätt, annat än i vissa kulturella sammanhang som körsång och folkmusik. Det ses som marginella företeelser, trots att körsång är vår näst största folkrörelse och folkmusiken lever ett mångfacetterat liv i skymundan för massmedia. En del av grunden till det utanförskap och gängbildningar som nu växer fram i olika områden ligger i denna kategorisering och ålderssortering. Det saknas äldre förebilder som säger ifrån och lär de yngre hur samhället skall fungera.
   Att en sjuttiofemåring har en egen blogg och är aktiv på Facebook ses som lite udda och ovanligt. Det finns ett gammalt citat från Blandaren, som väldigt väl beskriver hur äldre ofta bemöts ”med överseende” i vårt svenska samhälle. Det lyder så här:  ”Man skall inte divla med gammalt folk, man skall säga: ”Kan hända de’  ja!” Och sen går det som det går också! 

                                                             



måndag 2 januari 2017

Vi hittade nålen i höstacken!



I går skedde det som vi nästan inte vågat hoppas på. År 1826 skrev prästen i Fasterna i sin kyrkbok, utan minsta tanke på framtida släktforskare, att Byggmästaren Carl Johan Sporrong med familj "Har flyttat till Södermanland". Det finns ju ganska många församlingar att välja på i Södermanland, så han gjorde det lätt för sig och svårt för oss. Vi lade det projektet åt sidan för ett halvår sedan.
  Men så går tiden, det ligger och skaver att man inte har kunnat följa den forna släktingen till graven, bildlikt talat, och nya idéer hinner ta form i hjärnan, om olika sökvägar och möjligheter att hitta rätt inom rimlig tidsåtgång. Man vill skriva in ett slutdatum i rutan i släktträdet. Familjen borde ha flyttat till en större gård eller till en bruksort. De flyttade från Rånäs bruk i Fasterna. Kanske kunde man finna något via sökfunktionen i släktforskningsprogrammet. Nytt år nya tag!
  Några provsökningar i sörmländska bruksorter gav inget napp, men i sökprogrammet fann vi en enda avliden Sporrong i Södermanland, år 1872 på Fattighuset i Överselö, en ort som vi aldrig hört talas om. Det var en gammal f.d. dräng vid namn Carl Eric, född i Fasterna, som varit inhyst där på härbärget sedan många år. Av födelseåret att döma skulle det kunna vara en son eller brorson till den vi sökte. Han borde rimligen ha haft kontakt med vederbörande, då de flyttat från samma ort till Södermanland. Vi beslöt att följa honom baklänges från Fattigstugan.
   Det blev en resa från gård till gård, där han tjänat som dräng, ogift och under magra förhållanden. Slutligen hamnar vi i en husförhörslängd från Hyltinge socken, där det står, att Carl Erik flyttat till den aktuella gården senast från Sparreholms gård. Nu hade vi närmat oss år 1826, då familjen Sporrong försvann mot okänd ort, och när vi hittar Sparreholm i boken, då finner vi också familjen Sporrong, där Carl Erik visar sig vara äldste sonen. Nålen i höstacken var funnen.
  Där i husförhörslängden i Hyltinge finner vi också, att fadern, byggmästaren Carl Johan Sporrong, som var född 1779 vid Ortala bruk på Väddö, slutat sina dagar endast tre år efter ankomsten till Sparreholms gård. Han dog i kolik år 1829, femtio år gammal!

 
Nästa projekt blev nu att även få Carl Johans hustru, Anna Catharina Defair, jordad och avförd ur utredningen. Då blev det att söka åt andra hållet, framåt mot våra dagar. Det tog sin modiga tid, ty hon flyttade tillbaka till Fasterna och levde tills hon blev åttiotvå år gammal och ”dog av ålderdom och skröplighet”. Men hennes dramatiska historia får vi återkomma till.