Skogsmorgon

Jag vaknade redan halv fem och såg att morgonen var klar och stilla. Inte mycket idé att ligga och fundera. Jag skulle i all fall inte somna om. Ordnade matsäck i ryggan och gav mig ut. Solen hade redan nått trädtopparna och fåglarna var i full gång redan i trädgården. Trädgårdssångaren har kommit den här veckan och börjar bli riktigt i gasen och svartvit flugsnapparen kör ihärdigt sin kortare strof. Den grå syns också men hörs inte så mycket. 



Uppe vid röset silar motljuset genom den späda grönskan. Aspslyet lyser som guld och lönnlöven står som spretiga borstar mot den mörka skogen i bakgrunden. Fågelsången ör bedövande. Svarthättan tävlar med de andra sångarna. Bofinken kör sin snärtiga fras och i fjärran ropar tanorna. Rörvingetrasten sitter och tjatar nere vid ån och från andra sidan hör man skogsduvan som en vresig gammal gubbe; "näe, näe näe, näe!"

 

På grästuvorna har varje strå sin egen lilla daggdroppe. De lyser som små dioder i motljuset. Jag sitter länge där uppe och kisar mot morgonsolen men letar mig sedan ner till den gamla bron över ån och tar den skuggigare stigen genom gammelskogen hemåt.

Tranor

Tranorna anländer till Hornborgasjön

Dagen efter besöket vid Hornborgasjön bjöds jag sen på denna trandans på en åker söder om Frötuna kyrksjön.                                                                     



Naturmorgon

 Morgonsolen silar ned i gammelskogen

En morgonfika i skogen i arla morgonstunden. Tranorna ropade, Gröngöling, Större hackspett och Spillkråka var i farten i sina smedjor, Koltrasten och Bofinken sjöng morgonsång.

Morgonsolen tecknar grenverket och lyfter fram former och detaljer man annars aldrig ser.

 

Trafikfaror av skilda slag.

Smälter en händelserik dag i trafiken. Under en promenad genom Söderbykarl styrde plötsligt en bil rakt mot mig på rätt nära håll, för att sen plötsligt gira ut i mitten av vägen och fortsätta köra slalom längs vägen. Två ungtuppar satt i och garvade för att dom skrämt gubben. Det retar mig att jag inte hann få upp kameran.
  Lite längre fram rusade plötsligte en lösspringande hund rakt ut i vägbanan och undgick med en hårsmån döden, när en bil fick tvärbromsa och stannade millimeter från hunden. Som tur var kom heller ingen bil strax bakom. Hunden hade koppel, så jag lyckade fånga in den och ägnade sen en halvtimma åt att leta efter dess ägare. Fick sedan hjälp med detta av ett par vänliga damer, som trodde sig veta var den kom ifrån. Hade då haft ett par kontakter med polisen, som dock inte hade någon patrull i närheten.
  I kväll var det mycket rådjur ute på fälten och när jag for hem från kören hade någon krockat med en älg på gamla Stockholmsvägen. Hjälp fanns på plats, så det var bara att försiktigt passera. Det var ingen skog där, så man väntade sig inte att möta älg just där. Man tar det gärna lite lugnt sen.

Minnen från en uppvaktning 1983

 Året är 1983. Min käre morbror Erik har fått reda på, att gamle Emil Emretsson i Idre skall fylla 85 år. Det vore kul att åka upp och uppvakta på högtidsdagen. Jag beslutar att ta med mig sonen Emil och Erik och fara dit.

   Erik kommer med tåget från Göteborg till Borlänge, där vi plockar upp honom med bilen. Erik kör inte själv utan fungerar som kartläsare.

   Emil har låtit meddela, att han inte tänker sitta hemma och vänta på uppvaktning. Han kommer att vara vid en speciell tjärn och fiska den dagen, men vi är välkomna dit. Erik har fått instruktioner hur vi skall hitta. Vi anländer efter en dagsresa i regnväder längs en smal skogskörväg. Vid vändplanen står Emils bil, så vi har kommit rätt. Vatten skymtar mellan träden, så tjärnen är inte långt borta.  

Vi tutar i bilhornet och efter en stund kommer Emil knallande med spöna i handen. Just då rullar ett kraftigt åskmuller över skogen, som en salut för jubilaren, och regnet upphör.

   Efter lite språkande om resan gör Emil upp eld, utan något som helst besvär, trots att allt omkring verkar regnsurt.

   Emil är gammal flottare och skogskarl, en hedersman som är aktad i bygden. Han har en härlig humor. Det var av honom vi fick lära oss fiska bäcköring och harr i åarna norr om Idre.

   Erik och Emil fann varandra som fiskekamrater för många år sedan. Då bodde Emil i Storbo, nära den norska gränsen och jag fick följa med dit första gången då jag var femton år. Nu är min egen grabb tio och här för första gången. Nu bor Emil och Amanda nere i samhället, men de har också en liten säter en bit upp på Nipfjället. Amanda är hans andra fru, som han fann efter pensionen, när hans första fru dog.

    Emil kokar bjudkaffe över brasan där ute i skogen och vi dricker det under samtal om gamla minnen och möjliga fiskeplatser under vårt korta besök. Det blir första gången min Emil får prova på bäckfiske, men riktigt vildmarksliv hade vi hunnit träna lite på Sörmlandsleden tidigare på sommaren.

                     

Innan vi far hemåt gör vi avskedsvisit nere i byn, fr.v. Erik, Emil, Emil och Amanda. Den yngre av Emilarna är i dag 38 år, de andra är blott minnen.

Åter till fjällen

Låt oss vandra som förr över stigarnas barr

mot fjärran och lockande mål.

Låt oss trampa på myrarnas gungande starr

med ängsull vid dysvarta hål.

Låt oss tända av töre ett pyrande bål

vid myrhalsens mossblöta kant

och dricka vårt kaffe ur rykande skål

och lyssna till myggens diskant.

Låt oss stanna där frostpinad granskog står mörk

med torrakor vridna i grått

bak ridåer av knotig och vitstammig björk

när vår gräsmjuka bäckstrand vi nått.

Låt oss följa den uppströms där skuggan står ljum

över strandbrinkens videgrå band

och svänga vårt spö över forsande skum

i minnets förtrollade land.

En dikt av Erik Höglund

Format

För den som händelsevis letar bland mina äldre inlägg vill jag tala om, att bilderna där ofta har förvrängda format. Detta beror på, att hela bloggen har flyttats från Aftonbladets blogg, som skulle läggas ned. Därvid förändrades bildformaten och jag har inte haft tid att sitta och ändra detta i efterhand.

Om att förstå sakernas innebörd

Satt i går kväll ensam och såg Skavlans Nyårsspecial med godbitar från höstens program. Jag fick då återse Håkan Juholt, där han satt och förklarade, att han hela tiden trott, att han gjorde rätt. Han åker nu runt i landet och ber om förlåtelse för att han gjort något som var fel, men som han trodde var rätt. Det borde han ju inte behöva be om förlåtelse för.
   Problemet för Håkan Juholt är inte, att regelverket var så otydligt så det kunde tolkas på olika sätt. Problemet är, att han fortfarande inte tycks inse det orimliga i, att han utanpå sin höga lön skall kunna få ett bostadsbidrag som är tio gånger större än vad jag per månad får ut i pension.
  Problemet är att han, istället för att reagera på och ifrågasätta denna orimlighet bara bortförklarar det med, att han trodde han gjorde rätt. Man kan ju inte ena stunden stå och tala högtidligt om barnfattigdomen i landet och i nästa stund själv vältra sig i pengar på skattebetalarnas bekostnad. Då blir budskapet inte trovärdigt.
   Det ställdes stora förväntningar på Håkan Juholt, efter talet han höll vid installationen till ny partiledare, där han initialt lyfte fram kulturfrågorna som en viktig del av politiken. Jag höll nästan på att gå med i partiet på kuppen. Sen har det visat sig, att det bakom ordflödet är tomt på konkretioner, om vad som skall och behöver göras för att rätta till bristerna i samhället. När jag nu såg Håkan Juholt ännu en gång sitta och föklara sig i Skavlansoffan, kom jag tyvärr alltmer att tänka på Nalle Puh.