onsdag 23 november 2016

Robinson var först!

När sätts en trend och vill vi förstå den?
I det andra programmet av "SVT 60 år" behandlas "Tittarstormar". Fredrik af Trampe har studerat ämnet och ger sina synpunkter på utvecklingen. Där finns ett avsnitt om "Robinson", som i början angreps hårt i övriga media för det "nya" i det programmet, nämligen "utröstningen" av deltagare. Belackarna kallade det "mobbnings-TV"och menade att det var oacceptabelt. SVT gjorde vissa ändringar i klippningen, men själva förfarandet behölls, något smakligare förpackat, och efter ett halvår hade programmet förvandlats till en "Succé"! Tittarna vande sig snabbt vid inslaget. Man valde sida och fick sympatier för vissa deltagare och antipatier mot andra, och eftersom det sändes i Public Service så var det ju godkänt uppifrån att sälla sig till "mobben".
   Fredrik af Trampe konstaterar då, att "det i dag är svårt att förstå det initiala motståndet, för det finns väl nästan ingen form av TV-tävling nu, som inte innehåller någon form av utröstning. Men det var helt nytt då"! Just det, det var helt nytt då, och där skapades en ny trend, att det är tillåtet att "mobba ut" andra människor. Det har sedan spritt sig till nästan alla tävlingsprogram i TV utom "Dobidoo", och det har lagt grunden till den mobbningsvåg som nu sprider sig som en löpeld inom sociala medier och som vi i dag upprörs över. Men den kopplingen vill man naturligtvis inte se. Det skulle ju vara oerhört generande, om SVT mitt i 60-årsfirandet skulle beskyllas för att ha orsakat denna normalisering av sociala mobb-beteenden.
   Men någonstans börjar det och vågorna sprids väldigt snabbt i den mediala världen. Jag har skrivit om det här tidigare i samband med senare "utslagsprogram", som jag menar ofta ger en väldigt bitter eftersmak, och jag anser att kritikerna då hade rätt och att SVT borde ha tagit till sig av den kritikstormen, som kom redan innan Robinson hade börjat sändas, och gjort om hela konceptet. Då skulle vi troligen ha haft ett helt annat TV-utbud i dag i Sverige och även ett annat debattklimat inom politiken. Programmet finns att se på SVT Play: http://www.svtplay.se/video/11157501/svenska-tv-historier/svt-60-ar-svenska-tv-historier-sasong-1-tittarstormar



måndag 5 oktober 2015

Bostadsbubblan ingen tillfällighet

Man diskuterar bostadspolitik i morgonnyheterna och framhåller pensionärerna benägenhet att vilja bo kvar i sina villor som ett skäl till bostadsbristen för yngre människor. Man bortser då helt ifrån den mänskliga aspekten, att man kanske helt enkelt trivs bäst i den miljön man valt för sitt boende, där man också har utrymme att ta emot sina närmaste, istället för att knökas ihop i en mindre lägenhet långt från den omgivning man gillar.
   Enligt mitt sätt att se det, utifrån vissa fältstudier, är det ett mycket större problem, att vi har så otroligt många ensamboende i den yngre generationen, att det moderna samhället är så beskaffat att människor inte träffas på ett naturligt sätt och finner en partner att flytta ihop med. Skulle man lyckas para ihop hälften av dem så skulle det plötsligen finnas en mängd tomma lägenheter för andra att flytta in i. Det behöver satsas mer på mötesplatser i alla bostadsområden där man kan ses under enkla former med dans och musik. Återupprätta folkparkerna!

måndag 7 september 2015

Fyrhjulingar, de nya miljösabotörerna!


Det finns miljöproblem som vi inte rår över och sådana, som vi människor själva skapar. Ett sådant togs upp i dagens nyhetsprogram "Sverige i dag", och det är något som jag själv upplever som mycket störande hemomkring, nämligen fyrhjulskörning i terrängen, som alltså är olagligt, men som blir alltmer utbrett och svårövervakat och som väldigt snabbt skapar betydande skador i naturen.
   Det blir accentuerat nu när älgjakten börjar, då jägarna tror att det är tillåtet att köra fyrhjuling ut till jaktpasset. Det märkliga är ju, att maskinerna helt klart är byggda för att användas just vid sådan olaglig terrängkörning, med kraftigt räfflade däck, som passar i djup snö men inte vid barmark i skogen eller på torr landsväg. Det är ju det kraftiga däcksmönstret som sliter sönder marken och vid upprepad framfart gräver djupa diken, som ändrar vattenflödena i marken.
  Lagstiftningen vad gäller utrustningen ligger naturligtvis långt efter och polisen har knappast några som helst resurser att sätta fast någon för olovlig körning. Hur detta skall lösas är ännu en gåta, men efter tillräckligt många dödsolyckor, p.g.a. oaktsam framfart, och tillräckligt stora och bestående skador i naturen, så kanske debatten kommer igång. 
  Det konstiga är ju nämligen, att många som framför dessa starka och snabba fordon också tror sig vara odödliga och inte alls vidtar några säkerhetsåtgärder i form av skyddande klädsel eller hjälm, som är självklart för alla motorcyklister. En del kommer glatt i shorts och linne, och med ett barn framför sig och kör i hög fart ned till badet. Vad händer då, om det plötsligt skulle springa ut ett djur på vägen? Det är bara att hoppas att inte alltför många oskyldiga får sätta livet till innan det blir någon ändring, och att regelverket vad gäller skogskörning nu snabbt klargörs mycket tydligare än vad som har varit fallet.


måndag 25 maj 2015

Unika miljöer föresvinner i Norrtälje



I Norrtälje stad pågår ett stort omdaningsprojekt, iscensatt av den tidigare politiska majoriteten. Hela kvarter har sålts ut till byggbolagen för rivning och nyproduktion. Man har då inte tagit någon hänsyn till den unika småstadsmiljön och att där finns byggnadshistoriskt intressanta byggnader, som fyller en viktig funktion i den gamla stadsmiljön. Fastigheten "Lönnen 4", som ses på bilderna, är en sådan byggnad med sin mycket speciella funkisstil. Den rymmer både lägenheter, kontor, samlingslokaler och verkstadslokaler. Det är sådana kombinationer som gör staden levande. Det är sådant som inte byggs i dag. Denna fastighet borde K-märkas och byggnadsminnesförklaras.




 

På andra sidan Vegagatan ligger ett kvarter med fungerande tvåvånings bostadsrätter, i rätt skala, och en fungerande villabebyggelse. Detta kvarteret är också avsett att rivas för att ge plats åt högre och tätare bostadskvarter, något som få Norrtäljebor har förstått och som kommer att förändra hela atmosfären i området. De boende i fastigheterna på norra sidan av gatan kommer i framtiden att få titta in i höga husfasader istället för att ha utsikt ned mot hamnen.


                                                     
                                                    Så här ser byggherrens storvulna planer ut. 



onsdag 21 januari 2015

Drömtillvaro

I natt drömde jag om ett äldreboende, där matsalen skulle målas om. Men det var ett problem, att en av de boende, Simon, hade målat vackra bilder ovanför ett förvaringsskåp och de skulle då bli övermålade, hade föreståndarinnan bestämt, så att man fick en "enhetlig färg på väggen".
   Simon själv och flera av de boende var naturligtvis ledsna för detta och när målaren kom blev det diskussion och protester i matsalen. Målaren hävdade, att han bara ville göra sitt jobb som det var beställt och kunde inte göra så mycket åt det. Någon undrade då: "Och om du vägrar, blir du skjuten då?" Nej, det skulle han väl inte bli, men han tyckte inte att det var hans sak att bestämma där på hemmet, så han började göra sig redo för jobbet i alla fall. Han behövde då en pall för att nå upp och ställde i ordning och fyllde på färgtråget, medan det morrades bland gamlingarna.
   När han klättrat upp på pallen och doppat rollern i färgen och just skulle sätta igång att måla över bilderna var det som att fan for i Erland i permobilen. Han lade i växeln och gav full fart framåt och rammade pallen, så målare och färgtråg flög och landade i en sörja på golvet. Det var tydliga besked.
Bilderna fick bli kvar och golvet fick slipas om till en kostnad av 200.000 kr, medan maten fick serveras provisoriskt i andra utrymmen.
   Erland med permobilen gick fri. Han hade ju bara råkat komma åt spaken i ett hostanfall. Föreståndarinnan står till arbetsmarknadens förfogande. Sen vaknade jag, för det var dags att stiga upp till en ny arbetsdag.
 

tisdag 28 oktober 2014

Tidiga lärospån inom showbiz.

Väddö Folkhögskola i början av 1950-talet.

Jag vaknade i vargtimmen och hade drömt, att jag varit inbjuden till ett 60-årskalas i Norrsundskolans gymnastiksal på Väddö. Eftersom jag inte kände födelsedagsbarnet närmare, kunde jag inte hålla något längre tal till honom utan valde istället, att berätta lite om lokalen vi befann oss i, ty den rymde en del Väddöhistoria. Gymnastiksalen har nämligen tidigare stått på en helt annan plats, nämligen vid Väddö Folkhögskola.
   När folkhögskolan genomgick en grundlig ombyggnad och modernisering i mitten av 1950-talet stod gymnastiksalen i vägen. Men eftersom byggnaden ansågs användbar plockades den ned i sektioner och fraktades till dåvarande Centralskolan, som saknade gymnastiksal. Där återuppbyggdes den och blev sedan en del av den nuvarande högstadieskolan, som under 1970-talet blev omdöpt till Norrsundskolan, Sveriges första glesbygdshögstadium. Detta om själva byggnaden. Nu till de minnen som plötsligt ramlade över mig.   
   Jag var medlem av Väddö scoutkår från 1953. Sen tror jag det var åren 1954 och 1955 som scoutkåren arrangerade "Stort Tingel Tangel" i Folkhögskolans gymnastiksal, alltså på dess ursprungliga plats. (Se bilden). Detta innebar att alla scouterna och deras föräldrar var involverade i olika uppträdanden och arrangemang, som skulle få bygdens befolkning att spendera pengar till något välgörande ändamål. Det sjöngs och spelades sketcher. Någons mamma var mycket trovärdigt utklädd till zigensk spågumma.  Hennes son spelade "Spiskroksvalsen" på dragspel. 
   Ortens brädgårdsförman Olle Grönlund uppträdde som lindansare under artistnamnet "Ello Lino". Han hade vänt på namnet. Som slutnummer klädde han av sig, tills han stod där på linan i bara ett par vita badbyxor. Han var mycket muskulös och visade det. Så tog han tag i byxlinningen, som för att dra av sig även badbyxorna. Då hördes en damröst från första parkett: "Ja, jag tänker inte blunda!" Allmänt skratt. Året därpå hade han lärt upp slaktarens yngsta dotter, så att dom gjorde ett gemensamt akrobatnummer och han själv cyklade enhjuling på linan. 
   Och sen blev det ryttartävling! Gösta Pettersson, som i vanliga fall tillverkade trådställningar till lampskärmar i sin verkstad, hade fått ett specialuppdrag i förväg. Han hade tillverkat två stommar till hästhuvuden av tråd, som sedan hade klätts med ett brunt tyg som fortsatte bakåt, så att det kunde dölja ett par scoutpappor. En fick ha huvudet och vara framdel och den andra hukade bakom som bakdel. Sen var det en liten scoutjokey på varje häst och sen bar det av i galopp genom hela salen under vilt gnäggande och mycket skratt och glam. 
   Ett speciellt minne är också då far och son Sundberg spelade upp en sketch, där de hade bytt roller. Fadern spelade pojken som inte ville gå till skolan och sonen spelade fadern, som fixade frukost och försökte få sonen att veta hut. Jag minns att jag var så imponerad av deras utspel och att jag tänkte, att något sådant skulle jag aldrig ha kunnat göra tillsammans med min egen far. Vi hade inte alls en sådan relation. Men jag kände att jag hade velat.
   I alla händelser var det nog på de där tillställningarna, som man fick en första inblick i vad man kan tillåta sig att göra och idéer om att själv stå på scenen. Så kom det sig, att jag plötsligt hade det här i huvudet när jag vaknade i natt, efter att ha varit på ett kalas, som jag i själva verket aldrig var på.
   


måndag 28 juli 2014

Pälle Näver, mitt landskaps poet!


      


 Pälle Näver, eller  Josef Högstedt som var hans födelsenamn, var mitt landskaps poet. Ingen har som han skildrat smålänningarnas liv och leverne i rimmad vers, inte sällan på dialekt. I 44 år skrev han en dikt i veckan, som publicerades i flera landsortstidningar och hans berättelser lever vidare i Steneberga, där det varje sommar anordnas Pälle Näverdagar med skådespel, sång och uppläsningar.

   Första gången jag hörde talas om Pälle Näver var 1957. Vi var på återbesök i min födelseort Ökna för att far skulle spela på ett bröllop. Brudgummen visade sig vara fotograf i Vetlanda. Han hette Bernt Nordlund och hade gjort ett bildreportage om Pälle Näver. Han visade svartvita förstoringar på en äldre herre med långt vitt hår. Både utseendet och det ovanliga namnet etsade sig in i min 14-åriga hjärna. Själv tog jag en bild på brudparet och fotografen som plåtat Pälle Näver och blev uppmuntrad att fortsätta med fotograferandet, och det gjorde jag.


   Sen återvände vi till Roslagen och Pälle Näver vilade i hjärnbarken till för några år sedan, då jag hade en spelning i Sigtuna och råkade berätta en historia på småländsk dialekt. Då var det en herre i publiken som efteråt kom fram och tyckte, att Pälle Nävers dikter och visor vore något för mig att ta upp. Då skaffade jag ett par av hans böcker och har läst dem för mig själv. 
   Problemet om jag skall använda dem offentligt är inte dialekten, utan det att jag inte vet om jag kan hålla rösten stadig, därför att de ofta väcker så mycket nostalgi hos mig. Jag blir så berörd att det kanske brister. Vi får se hur det blir med det. Det är helt klart ett bra uppslag att jobba vidare med. 





Nu kom i alla fall på sena eftermiddagen i dag en TV-dokumentär om Pälle Näver som jag gärna vill rekommendera. Den är gjord utav Mats Harrysson och går att återse på SVT-Play:

http://www.svtplay.se/video/2210547/dokumentarfilm/palle-naver-en-poet-med-glimten-i-ogat


    Mitt barndomshem i Småland