tisdag 28 oktober 2014

Tidiga lärospån inom showbiz.

Väddö Folkhögskola i början av 1950-talet.

Jag vaknade i vargtimmen och hade drömt, att jag varit inbjuden till ett 60-årskalas i Norrsundskolans gymnastiksal på Väddö. Eftersom jag inte kände födelsedagsbarnet närmare, kunde jag inte hålla något längre tal till honom utan valde istället, att berätta lite om lokalen vi befann oss i, ty den rymde en del Väddöhistoria. Gymnastiksalen har nämligen tidigare stått på en helt annan plats, nämligen vid Väddö Folkhögskola.
   När folkhögskolan genomgick en grundlig ombyggnad och modernisering i mitten av 1950-talet stod gymnastiksalen i vägen. Men eftersom byggnaden ansågs användbar plockades den ned i sektioner och fraktades till dåvarande Centralskolan, som saknade gymnastiksal. Där återuppbyggdes den och blev sedan en del av den nuvarande högstadieskolan, som under 1970-talet blev omdöpt till Norrsundskolan, Sveriges första glesbygdshögstadium. Detta om själva byggnaden. Nu till de minnen som plötsligt ramlade över mig.   
   Jag var medlem av Väddö scoutkår från 1953. Sen tror jag det var åren 1954 och 1955 som scoutkåren arrangerade "Stort Tingel Tangel" i Folkhögskolans gymnastiksal, alltså på dess ursprungliga plats. (Se bilden). Detta innebar att alla scouterna och deras föräldrar var involverade i olika uppträdanden och arrangemang, som skulle få bygdens befolkning att spendera pengar till något välgörande ändamål. Det sjöngs och spelades sketcher. Någons mamma var mycket trovärdigt utklädd till zigensk spågumma.  Hennes son spelade "Spiskroksvalsen" på dragspel. 
   Ortens brädgårdsförman Olle Grönlund uppträdde som lindansare under artistnamnet "Ello Lino". Han hade vänt på namnet. Som slutnummer klädde han av sig, tills han stod där på linan i bara ett par vita badbyxor. Han var mycket muskulös och visade det. Så tog han tag i byxlinningen, som för att dra av sig även badbyxorna. Då hördes en damröst från första parkett: "Ja, jag tänker inte blunda!" Allmänt skratt. Året därpå hade han lärt upp slaktarens yngsta dotter, så att dom gjorde ett gemensamt akrobatnummer och han själv cyklade enhjuling på linan. 
   Och sen blev det ryttartävling! Gösta Pettersson, som i vanliga fall tillverkade trådställningar till lampskärmar i sin verkstad, hade fått ett specialuppdrag i förväg. Han hade tillverkat två stommar till hästhuvuden av tråd, som sedan hade klätts med ett brunt tyg som fortsatte bakåt, så att det kunde dölja ett par scoutpappor. En fick ha huvudet och vara framdel och den andra hukade bakom som bakdel. Sen var det en liten scoutjokey på varje häst och sen bar det av i galopp genom hela salen under vilt gnäggande och mycket skratt och glam. 
   Ett speciellt minne är också då far och son Sundberg spelade upp en sketch, där de hade bytt roller. Fadern spelade pojken som inte ville gå till skolan och sonen spelade fadern, som fixade frukost och försökte få sonen att veta hut. Jag minns att jag var så imponerad av deras utspel och att jag tänkte, att något sådant skulle jag aldrig ha kunnat göra tillsammans med min egen far. Vi hade inte alls en sådan relation. Men jag kände att jag hade velat.
   I alla händelser var det nog på de där tillställningarna, som man fick en första inblick i vad man kan tillåta sig att göra och idéer om att själv stå på scenen. Så kom det sig, att jag plötsligt hade det här i huvudet när jag vaknade i natt, efter att ha varit på ett kalas, som jag i själva verket aldrig var på.