onsdag 27 november 2013

Mitt möte med Tomas Quick


Det hände sig vid den tiden, året var 1997, att STRIX Television fått för sig att göra en dokumentärfilm om den då aktuelle "blivande" seriemördaren Tomas Quick. Han hade då bara hunnit erkänna några av alla de fall som han senare påstod sig vara skyldig till. Men redan då höjdes tvivel om detta verkligen var sant, om man kunde tro på denne man eller om han fabulerade och erkände sådant han inte var skyldig till för att få uppmärksamhet. Filmen mynnade ut i ett starkt ifrågasättande av, om allt stod rätt till.
   För att göra vissa rekonstruktioner till denna dokumentär behövdes en Look alike och via någon statistförmedling fann man mitt ansikte. Jag blev tillfrågad om jag mot en tusenlapp kunde agera Tomas Quick i några scener, som skulle spelas in i Stockholmstrakten. Själv hade jag  ett halvår tidigare blivit friställd och sedan fört en ojämn kamp mot Arbetslöshetskassan för att få ut min ersättning. Jag var alltså i stort behov av pengar, så jag högg på betet, utan att ifrågasätta summans storlek i förhållande till vad som skulle utföras och skrev på något papper.
   Den ansvarige för produktionen mötte mig vid stationen, och när vi kom upp på redaktionen var det en dam som hoppade högt på stolen när hon fick se mig. Hon trodde att dom hade hämtat dit originalet. Jag hade ansat skägget riktigt kort och satt på mig ett par äldre glasögon, som väl stämde överens med dem Tomas Quick bar. Mer behövdes inte. Jo, jag spärrade upp ögonen lite extra, som jag sett honom göra på TV.
    Det visade sig att inspelningsarbetet tog ett par dagar i anspråk och till en del innehöll ganska dramatiskt agerande, vilket fick mig att inse, att jag borde ha begärt ett mycket högre arvode. Men jag förstod inte, att jag med mitt face hade trumf på hand och hade kunnat göra det, då detta var ett rent skådespelarjobb och inte en statistroll. Det var ju heller inte helt okontroversiellt, att låna ut sitt ansikte till en påstådd seriemördare. Men det blev som det blev med arvodet.
  Till det enklare hörde att vallas omkring på promenader ute på Långholmen, iförd en stickluva liknande den man sett på filmbilder. Jag försökte återge Tomas Quicks lite hektiska gångstil längs promenadstråket där ute. En annan scen var att stå och kika ut genom persiennen i ett fönster. Men det mer dramatiska var, när vi rekonstruerade "tältmordet", som ägt rum uppe i  Norrland. Den scenen spelades in en kväll ute vid Ältasjön, där de rekat på dagtid och funnit en bra plats. Vad de inte tänkt på då var, att på kvällen tändes belysningen längs hela gångstråket runt sjön. Så det blev ett väldigt trixande med kameravinklar för att undgå att få med lamporna, som rimligen inte fanns uppe på fjället.
   Jag skulle komma smygande med en stor kniv bland björkarna, som sannerligen inte var några fjällbjörkar, och sedan hugga besinningslöst genom en uppspänd tältduk. Sen gjorde vi en extra ljudinspelning av min häftiga andning och frustanden. Jag blev nästan omtöcknad av superventileringen, så jag fick vila en stund innan vi kunde fortsätta. Teamet var väldigt imponerade av min inlevelse i agerandet, så det blev just inga omtagningar och resultatet blev väl godkänt. Det var länge sedan jag såg det och tror inte jag har någon egen kopia, men det sändes vid ett par tillfällen då, när det var aktuellt. Jag har varit lite förvånad, att det inte har uppmärksammats mera nu, att det fanns tvivel redan då, för mer än femton år sedan, och att dessa bara sopades under mattan.
   För min egen del blev det så, att den här rollen som Tomas Quick inte var något som kändes bekvämt att berätta om. För varje mord Tomas Quick dömdes för eller erkände, kändes det allt mindre angeläget, trots att jag utifrån filmens slutliga ifrågasättande attityd, även själv har ifrågasatt om han verkligen var skyldig. De filmbilder jag sett från de verkliga vallningarna sådde verkligen tvivel. 
   När sedan vändningen kom med Hannes Råstams reportage och hela härvan har börjat nystas upp, blev det därför en lättnad. För varje frikännande dom har det känts allt bättre att ha spelat den där rollen, i ett sammanhang som mycket tidigt ifrågasatte hela åtalet. Det senaste tillskottet med Josefssons bok och film om sekten på Säters sjukhus är ju otroligt avslöjande och en ytterligare befrielse, när man får en förklaring hur det oförklarliga varit möjligt. 
   Att ett jävigt justitieråd, som tidigare har misskött sin roll som justitiekansler när han skulle granska ärendets hantering, kan få sitta och bre ut sig i TV är ju lite märkligt men tillhör väl spelets regler. Han har ju med sitt agerande sett till, att ingen kan göras ansvarig för det skedda. Men han faller nog på eget grepp, när allt nu skall granskas av en opartisk utredning. Vi får tacka SVT för att man ger plats för program som "Veckans brott" och den granskande journalistik, som avslöjar dessa samhälleliga brister, och jag önskar att Sture Bergvall snart får ta sina promenader i full frihet tillsammans med sin hund.

tisdag 26 mars 2013

Förvanskade bilder

Jag måste bara påpeka detta, att när Blogger gjorde om sidan fick detta till följd, att de flesta bilder som är inlagda innan blir helt förvanskade till formatet. För mig som har byggt mitt bloggande mycket på egna bilder är ju detta förödande, om någon vill se vad jag skrivit tidigare. Att redigera om allt detta skulle ju ta evigheter av tid, så det är väl bara att bita i det sura äpplet och be läsarna ha överseende. Men det ger ju inte den upplevelsen jag avsåg med bilderna. 

lördag 9 mars 2013

Återseenden

Vi vandrade hela familjen på Roslagsleden tre dagsetapper 1988. Här har den då nioåriga dottern tagit täten

Ett projekt under de första månaderna på året har varit att överföra en del av mina DIA-bilder till digitalt, så att de blir tillgängliga och användbara. Det har naturligtvis inneburit, att jag återupplevt både glädje och sorg, eftersom bilderna sträcker sig över en fyrtioårsperiod, då mycket har hänt. Mest är det kanske glädje ändå och förvåning, att så mycket har blivit gjort och att det faktiskt blev dokumenterat.
  En annan upptäckt under det här arbetet har att göra med just detta. Det var ju så, att jag som mycket ung började fotografera, och under den praktiska yrkesorienteringen i sjunde klass även fick praktisera hos en fotograf och studerade dåtidens stora namn inom natur- och landskapsfotot, som Svante Lundgren och Pål Nils Nilsson. Men min förhoppning att få vidareutbilda mig till fotograf grusades av min fader som ansåg att detta var en alltför osäker försörjning. Föga anade han vad resultatet av detta skulle bli.
   Efter ett avverkat arbetsliv kan jag nu konstatera, att det enda som jag konsekvent har fortsatt med under alla år är just fotograferandet, medan yresverksamheten har fladdrat från det ena till det andra. Återstår att i dag göra det bästa av situationen och försöka använda bildmaterialet på olika sätt. Ett kan ju vara att göra det tillgängligt, så att även andra kan få se bilderna. På länken nedan finns ett album, där det går bra att se de gamla bilderna som ett bildspel. Sätt gärna på lite musik i bakgrunden, så blir upplevelsen större.
http://birgers.webalbum.se/landskap?page=9

torsdag 10 januari 2013

Släktforskning, en personlig resa i tiden.

Längst till vänster sitter min farmor Rut. Längst upp till höger är hennes farmors farfars far, Mårten Andersson F 1717. Sammanfattningen nedan sträcker sig så långt som den röda linjen. Forts. följer.

Så här kan det se ut när man bygger sitt släktträd. Ett litet exempel också på hur förvillande det kan vara, när namnen går i arv. Jag har här i texten lagt till d.ä. och d.y. för att hålla isär generationerna


Farmors farmors farfar och farmor,   o.s.v.

Vi börjar ytterligare ett steg bakåt med farmors farmors farfars far. Han hette Mårten Andersson F 1717 i Rasbo, nordost om Uppsala. Hans hustru hette Anna Johnsdotter F 1723. De bodde på ett ställe som hette Manängen i Rasbo fram till någon gång mellan 1752 och 1754. Några anteckningar om datum och vart de flyttade finns inte, men där hade fötts fyra barn mellan 1739 och 1747 och den yngste var Anders Mårtensson F 1747, som blev farmors farmors farfar. 

   I husförhörslängden från Dalby socken 1782 -1801 återfinns familjen Mårtensson i Ubby by. Det fattas husförhörslängd mellan 1774 -82, vad som hänt däremellan gan bara gissas.
   Bonden Anders Mårtensson är 1782 gift med Maja Mattsdotter  F 1749 i Dalby. och de har fått sex barn, varav äldste sonen Mårten Andersson F 1774  småningom skall bli farmors farmors far.
   Anders har uppenbarligen övertagit gården efter fadern Mårten Andersson d.ä., som med hustrun Anna har flyttat till något undantagspörte på Ubby ägor. Annas dödsdatum går inte att fastställa närmare, än att hon var död före 1782 och fyllde alltså aldrig 60 år. Aktuella böcker saknas. Mårten Andersson d.ä. lever emellertid till 1784, då han vid 67 års ålder blir funnen död ute på en äng med det vackra namnet ”Lilla kungsängen”.
   Anders Mårtensson och Maja Mattsdotter får alltså sex barn, men den andre sonen, Mats, blev bara tolv år gammal. Sedan kom en dotter och tre söner till.
   Någon bok om födslar från tiden 1749 i Dalby finns alltså inte, och Husför-hörsboken fram till 1774 är i uselt skick och sedan saknas nästa bok fram till 1782, så Majas bakgrund är ganska oklar. Det enda man kan säga är, att fadern med all sannolikhet hette Mats i förnamn och var född någonstans runt 1720, troligen i Dalby socken.

   Sonen, Mårten Andersson d.y., flyttar ut och blir dräng i grannsocknen Näs, men kommer sedan hem igen 1801, nygift sedan ett år med unga Margaretha Christina Persdotter, kallad Greta Stina, som nu har fyllt 19 år, och de övertar rollen som bonde och bondmora i Ubby by, medan fadern Anders Mårtensson då står som ”Uppodlingsman”.  

   Han och hustrun Maja bor sedan i undantagsstugan på Ubby ägor, där Anders dör 64 år gammal år 1811 av ”ålderdom”! Det brukar det stå om 80-åringar, så något mer hade nog tillstött. Han står i dödsboken som ”Fördelsman”, vilket lär betyda detsamma som undantagsman, att han och hustrun levde på undantag, kanske med speciellt avtal om att hjälpa till på gården efter förmåga. Hustrun Maja dör året efter av bröstfeber. Hon blev 63 år..


onsdag 9 januari 2013

Gott nytt år!

Gott nytt år!