torsdag 22 september 2011

Att vara vän med sig själv


"Mot aftonglöden" kallade Albert Engström en av sina senare böcker, där den äldre mannens perspektiv lyser igenom. Tänkte på den när jag tog bilden ovan, här lätt manipulerad till oljemålning av äldre snitt. Jag var på väg till en stimulerane körövning, där vi långsamt arbetar in ett större verk i många satser, som skall realiseras i sin helhet om något år, och en tanke har fötts om en intressant spelplats.
   Detta som kontrast till den snabbrepeterade repertoaren i kyrkokören, där det aldrig finns tid att jobba in detaljerna och där man är uppbunden av vissa högtiders speciella repertoar, som återkommerr efter år. Nu är jag inte troende i kyrklig mening, så det medverkar till, att jag nu beslutat mig för en paus där, då jag inte känner att jag riktigt kan stå för det jag gör längre, inför mig själv alltså. Tror inte församlingen bryr sig speciellt om vad jag tror eller inte tror, bara jag sjunger, men jag känner mig inte tillfreds med detta. 
   Så nu beslutade jag, efter det nyligen avlupna körinternatet, att ägna den frigjorda tiden åt annat som väntar på att bli gjort. Tiden går snabbt och en del saker riskerar att aldrig bli gjorda, om jag inte tar tag i dem nu. Förarbeten är gjorda men behöver kompletteras och bara jag vet, vad som möjligen går att finna och var jag skall leta. Det gäller två olika forskningsprojekt i mindre skala.  Förhoppningsvis skall något av detta småningom  bli tillgängligt för allmänheten.

tisdag 13 september 2011

Att lira på samma planhalva

I går fick jag äntligen mitt piano stämt. Jag har gått och dragit på det, inte pianot alltså utan stämningen. Men nu var det så svajigt, så det var nästan svårt att höra om det blev dur eller moll när man tog ett ackord. På spelmansstämman i Knutby under försommaren träffade jag Janne "Lövas" Löfgren, spelman, vissångare, kompositör, mångsidig MUSIKANT och tillika pianostämmare. Beslöt då att låta honom ta sig an mitt gamla instrument, när tiden var mogen. Nu var den nästan övermogen.
   Men det är ett bra piano, ett J P Nyström av gammal god årgång, arvegods efter fars moster, omnaglat och renoverat på sextiotalet och regelbundet stämt sedan dess, när kassan så tillåtit, så det var värt att satsa på det nu igen. Och vilken skillnad det blev. Nu är det en fröjd att spela på, efter min enkla förmåga.
   När jobbet var klart,lånade Janne min fiol och jag tog gitarren och så drog vi ett par låtar, bara så där, en visa och en gammal jazzstandard. Det satt som en smäck, kanske lite på sned med eget stuk men ändå. Vi kände båda, att det där kan vi göra mera utav vid tid och tillfälle, en mycket trevlig känsla.
  Det finns egentlige oändliga variationsmöjligheter när det gäller musik och jag funderar ofta när jag ser en grupp, hur just de där musikerna träffades första gången, vad som förde dem samman?  En del har ju spelat ihop sedan barnsben, men andra kan ju komma från helt olika miljöer eller kulturer eller länder och ändå plötsligt finna ett gemensamt språk i musiken. Det är en spännande värld utan stora åthävor.

fredag 9 september 2011

Peter Karlsson ett fenomen som entertainer

Upplevde i går kväll en fantastisk 
cabaré med Peter Karlsson och hans band Blå Grodorna på Scalateatern i Stockholm. Suveräna musiker, helt oförutsägbara programväxlingar, totalt hårdsväng, blues, gamla swingpärlor, njutbar sång, sentimentalitet, drastisk humor och en suverän berättare, sprungen ur gammal muntlig tradition. Har ni möjlighet, så gå och upplev dem, var de än uppenbarar sig! Publiken ville inte gå hem.



torsdag 8 september 2011

Dagsnotering

Tragisk flygolycka i Ryssland där Liv spilldes. Regn. Lackering i verkstaden av gammalt renoverat rökbord. Cellulosadoft, vädring. Backup av gamla bloggen, utskrift på papper, som en kinesisk bok, attläsa bakifrån och nedifrån. Minnen. Planering. Längtan efter ett svar. Många bollar i luften. I kväll Stockholmsbesök och kabarét, möte med gammal vän. I går körstart med nya dispositioner och mersmak.

Bildbeskärning

En rolig del av fotograferandet tycker jag är att finna bilden i bilden. Förr satt man i mörkrummet och lekte i förstoringsapparaten med beskärning och pappersval för att få fram eller mildra kontraster och ljus. I dag rasslar man ju på och tar många fler bilder, då det inte kostar film, och mycket blir därför mest skräp och kan raderas från minnet. Men även i en till synes misslyckad bild kan det finnas detaljer, som är värda att ta vara på. Nedan är väl ingen dålig bild i sig, fint ljus men lite alldaglig. Först kapade jag för att koncentrera motivet. Sen gjorde jag en kraftigare beskärning¨för att lyfta fram den lilla dungen på ön. Om jag hade sett det på plats, hade jag vunnit skärpa genom att zooma in den. Nu tar jag oskärpan på köpet, för jag tycker att jag ändå fann en intressantare bild än den stora.