lördag 30 juni 2007

Båtspelning till Saltkråkan



Vi skulle fara till Saltkråkan med ångaren Blidösund i dag och spela under resan tillsammans med gode vännen Lennart Brynielsson. Nu blev det bara Lennart och jag, ty sambon hade feber och ont i halsen. Det blev ändå ett rätt varierat program med olika instrumentsättningar, men jag fick sjunga mest själv, då även Lennart var risig i halsen.
  Den här typen av spelningar är egentligen väldigt trevliga och mycket improviserade, då vi aldrig träffas innan och repeterar. Vi ses så här en eller ett par gånger per år och plockar ur våra respektive repertoarer och sekunderar varandra. Det blir ofta riktigt bra, tycker vi själva. Ja, även publiken brukar uttrycka sin uppskattning, så det är nog inget större fel på anrättningen. När vi angjorde bryggan vid Norröra spelade vi Astrid Lindgrenvisor. Annars var det en blandning av folkmusik, Taube och gamla jazzlåtar.



Vägvisare till öns sevärdheter



Snickargården, där farbror Melker huserade med sin familj. Nu finns ön café här.


Båtsman fanns också på plats och kom och mötte vid bryggan till barnens förtjusning. 

torsdag 28 juni 2007

Åter till jazzen


Fotograf: Anonymus

Äntligen har vi kommit igång igen och repat med "Sawdust", vår lilla originella jazzensamble med en större fogsvans "Sandviken Stradivarius" som huvudsakligt melodiinstrument. Den trakteras av Lars Joel Hedberg: http://www.sawmusic.com/
  På basen har vi nestorn i gänget, Walther Årlind, som spelat med dom flesta under ett långt musikerliv. Han har basat åt såväl Zarah Leander, Evert Taube som Povel Ramel och i alla möjliga orkestrar från filharmoniker till små jazzkapell. Det roliga är att han spelar både bastuba och ståfela lika bra, vilket som bäst passar. Det är t.ex. han som spelar tubasolot i Povels Ramels "Sorglösa brunns oktett". Och hans ena ståfela har fått namnet "Svarta Malin".
  Walther flyttade ut till Roslagen på gamla dar för att varva ned. Men snart hade olika musiker i trakten fått nys om hans närvaro och de senaste åren har han försökt hålla en "vit dag" i veckan, då han inte har haft någon spelning. Till oss kom han dock alldeles självmant och erbjöd sina tjänster, efter att ha hört oss vid något tillfälle. Det gladde oss enormt.
  Nu ska vi upprepa förra årets spelning på "Roslagsnatta" nästa torsdag vid Pub Hörnet i Norrtälje. I dag kom gubbarna hit och vi har kört igenom i stort sett hela repertoaren och känt att det sitter ganska bra trots det långa uppehållet. En del saker har rent av legat och mognat och blev mycket bättre. Jag kunde glädja mig åt att fingrarna höll och även att rösten börjat återvända. Jazlzåtarna till bandet är det annars mest sambon som sjunger medan jag kompar på gitarr eller banjo. Krister Hjerpe e han som lirar trummor.

lördag 23 juni 2007

Synkronisk ljussättning



Jo, vi talade musikminnen och speciella upplevelser. Jag kom då att tänka på en invigning av körstämman i Skinnskatteberg. Året var 1987, alltså tjugo år sedan och ändå i färskt minne. Kjell Lönnå var årets konferencier. Det hade regnat kraftigt i veckan innan, och ännu när alla körsångarna samlades på herrgårdsängen var det rejält gråmulet, så att man kunde förvänta sig mer regn. Och det blev det, nog den våtaste stämman under de åren som gått.
  Där var en äldre lurblåsare, Pelle Jacobsson, som brukade blåsa in stämman på näverlur. Så även detta år och då händer det. Just när Pelle sätter luren till munnen öppnas ett litet hål i molntäcket just där solen just då befinner sig, i rätt förhållande till scenen på Skinnskattebergs herrgårdsäng. En ljusstråle faller som en spotlight från ovan rakt på lurblåsaren. Han båser med kraft sin vackra melodi på luren. Sen sluts molnen, spoten slocknar och Kjell Lönnå tar mikrofonen och undrar "vem som egentligen styr ljussättningen här på stämman?"
  Även om regnet strilade över den körstämman så bär säkert dom flesta med sig bilden av den solbelyste lurblåsaren och minns det som en solig stämma.

Midsommar anno 2002


Detta är alltså en dagsvers som jag skrivit i ett tidiagre skede i livet.


Midsommar firas med dans kring en stång,
lövad och smyckad med blommornas fång.
Förr var den seden en fruktbarhetsrit
att lätta den arma befolkningens slit.
Nu är vi mätta och nöden är borta,
men våra ungdomar kommer till korta.
Dom satsar så mycket på sin karriär,
att ingen på riktigt har tid att bli kär.
Tekniken och datan stjäl människors liv
den är ett förskräckande tidsfördriv.
En påle i jorden är enkel att tolka,
men kan inte ensam vår landsbygd befolka.
Nu vänder vi åter till verkliga värden,
med ungar och dans vid den glittrande fjärden.
Vi sitter på klippan med flickan bredvid,
och sjunger en visa vid midsommartid.



söndag 17 juni 2007

Och barnen bara växer


Tranfamiljen på grönbete

Trollundring


Jag bara sitter här och undrar hur sommaren skall bli?

Utställning för hemvändare


I en lummig idyll ligger Skebos bruksmuseum



I går på lördagen, då vädret var som vackrast, öppnades årets utställning med tal av Susanne Axell och folkmusik av lokala spelmän. Här finns en aktiv museiförening och ett stort intresse för hembygden. Senare i sommar, den 21 juli, blir det en "Hemvändardag" för ättlingar till dem som flyttade till andra bruksorter, när Skebo bruk gick i konkurs i början av förra seklet. Då skall vi ha ett stånd och försöka sälja vårt hantverk där. 


Många hade anslutit och lät sig väl smaka vid kaffeborden

fredag 15 juni 2007

Skolavslutning och jobbstart


Flaggan vajar på sin stång, nu så sjunger vi "Den blomstertid"!


Jag åkte över till min andra arbetsplats och konstaterade, att en hel termin försvann utan min närvaro. Dom såg välmående ut ändå. Kände mig i alla fall välkommen åter, även om arbetet nu blir att omdisponera lokalerna inför nästa läsår, då det blir färre elever till hösten. Bra att jag har tränat på att flytta den här veckan.
  En av sexans flickor presenterade mig för en av sina gästande kompisar: "Han är vaktmästare - han är jättebra på att spela piano."   Tack lilla gumman!  Music, Maestro, Please!

Påverkan och jazzminnen

Tänk att det ännu går att påverka saker här i världen, även om det är småsaker som kanske inte har någon revolutionerande inverkan på livet. Jag tänker på stopptecknet och tummen i bloggen . Först fick vi det flyttat till högra kanten, vilket var mycket bättre, och nu har själva stopptecknet försvunnit och ersatts med ett mer relevant "Anmäl" med ett rött utropstecken efter. I alla fall inte lika iögonfallande. Tack för det.



Läste vidare om synkronoiciteter i går och fann ett par kapitel om Red Mitchell, den fantastiske jazzbasisten som en tid bodde i Stockholm och blev en god vän till författaren Jan Cederquist. En av Reds låtar, "Talking", hade kommit som en hälsning till författaren strax efter Reds allt för tidiga död. De hade kommit överens, att den som "stack först" skulle höra av sig.
  Plötsligt inser jag, att skivan med den låten har jag i min hylla, för jag recenserade jazzplattor en tid. Dessutom minns jag plötsligt, att jag strax efter den kommit ut av en händelse träffade på Red Mitchell på en restaurang i stan. Jag som nästan aldrig gick på restaurang. Vem jag hade i sällskap minns jag inte, men där satt Red tillsammans med fine tenorsaxofonisten Nisse Sandström, som också var med på plattan, och jag kunde inte låta bli att gå fram och ge en komplimang, för att jag tyckt så mycket om skivan. Red blev mycket glad och presenterade mig för sin kollega. Det var bara det som hände, för jag ville inte störa mer mitt i deras måltid. Men vi önskade varandra en trevlig kväll efter ett kort men glatt möte.
  Den händelsen har varit helt dold i mitt minne men dyker plötsligt upp hur klar som helst. Skivan kom ut 1979. Man kan verkligen undra hur hjärnan fungerar.

torsdag 14 juni 2007

Saker och skräp på släp

Hela dagen har gått åt att frakta saker hit och dit från gammelmors gamla lägenhet. Ett lass till "återvinningsanläggningen", denna fantastiska plats där man kan se hur mycket vårt konsumtions-samhälle förbrukar.
  Jag blir lika fascinerad varje gång jag är där av den oerhörda aktiviteten. Alla arbetar med sådan energi med att sortera och göra sig av med sina tidigare nyttjade ting. Själv känner jag nästan eufori när jag får kasta gammalt skräp, som jag eller någon annan samlat på sig och en väldig befrielse när jag far därifrån.
  En del saker skulle vi ta till vara, en del skulle till nya lägenheten, en del till ett av barnbarnen. Det blev några mil med det inhyrda släpet. Fördelen med denna flytt är, förutom att gumman får ett mycket bättre boende, att en del har blivit rensat och utsorterat och det som får plats i den lilla ettan är de snyggaste sakerna. Resten av det som blev kvar fick plats i förrådet.
   I kväll blir det en stund vid TVn när dom visar några nummer från Revy SM. Det finns en del riktigt roliga figurer i landsortrevyerna som är väl värda att lyfta fram. Sen övning på egna instrument för att återskapa färdigheten och hårdhuden i fingertopparna efter speluppehållet.

onsdag 13 juni 2007

En bilds betydelse



Den här oljemålningen är snart 40 år gammal och har troligen haft en mycket stor inverkan på mitt liv. Det är utsikten från mitt hyresrum på Kungsholmen i Stockholm, ett rum mot bakgården, där jag bodde ett av dom lyckligaste åren i mitt liv. Jag arbetade på Stadsteatern och gick på ABFs teaterskola på kvällarna. Så mycket hände och utvecklades under det året.
    Jag lämnade in den här målningen och en del annat som arbetsprover till Konstfackskolan och kom in hösten 1968. Där blev jag sedan i fem år. När jag nu tittar på målningen kan jag få hur många associationer och minnesbilder som helst från den där tiden. Men den väcker också många frågor om vad jag tog vara på av de åren och varför en del saker och personer bara försvann ur mitt liv.

Posören


Tyson älskar att posera



Ibland tycker han även om att påsera.

Slump eller synkronicitet


Soligt sommarlandskap i Roslagen. Här är gammal sjöbotten. Jordbruksmark blev det först när Erken sänktes i slutet av 1800-talet. Men vassrötterna finns kvar i alla diken.


Vad gäller handen blev jag friskförklarad av en mycket glad doktor Birgitta Glenmark, duktig handkirurg på Nacka sjukhus och tillika maka till musikern Anders Glenmark. Det var ju ett lyckat sammanträffande vad gällde min skada, att få en kirurg med insikt i musikbranchen. Jag presentade henne med vår gamla CD, där titellåten "Klimakterietango" just handlar om kirurgi.
  Det kanske var en sådan synkronicitet som Jan Cederquist skriver om i sin bok "Slumpen är ingen tillfällighet". Den har nu fungerat som högläsningsbok en tid här hemma och är mycket fascinerande, många målande exempel och däremellan resonerande faktakapitel. Det finns mycket vi inte känner till om detta, men forskningen har börjat finna intressanta resultat, som ännu inte kan förklaras. 
  Jag fick vetskap om den här boken genom att min gamle vän Lars Ö ringde, just när jag pratat om honom. Vi ses och hörs max någon gång om året. Han hade just läst den här boken och rekommenderade den. Redan i början får jag klart för mig att författaren är den ena halvan av reklambyrån Hall & Cederquist, där jag  varit och hälsat på en gång. Lars Hall var nämligen en av mina kurskamrater på Civilförsvarsutbildningen på Rosersberg för många år sedan och hjälpte mig med en "skitsak", som dom inte tog betalt för. Allt i enlighet med det som står i boken. Det är en gles väv, men man hittar lustiga samband. 
Dessutom visar det sig att författaren är gammal jazzlirare med många gemensamma referenser.


Jag tog en promenad på morgonen. Korparna kraxade inne i skogen och kom sen flygande över mig. Jag tyckte först att dom mest kom för att hälsa men funderade sen, om dom hade något budskap.
  Gammelmor kom inte hem till sitt nya hem i går, som var tänkt. Dom ville ha henne kvar någon dag till på sjukhuset, för att få ordning på medicineringen. Vi får invänta vidare besked.

tisdag 12 juni 2007

Mannen i svart


Besöket är bokat vareviga vår,
men jämt blir man lika förvånad,
och inte nå’n kram till välkommen han får,
nej han möter alls ingen trånad.



Den mörkröda mattan läggs ej heller ut,
den stoppar man nu hellre undan.
Man har en förhoppning, att snart är det slut,
att han vore färdig med rundan. 

Man vet ju helt visst, efter hans besök
skall allt skuras rent och fejas,
för då är det sotsvart runt om i vårt kök
och städhjälp kan ej längre lejas.

Han gör det vi höjdrädda helst inte vill,
han gör det som nu måste göras.
När pipan är rensad, kan vi tända till
och draget i spisen kan höras.

Så var inte ledsen på sotarn, min vän,
att han jobbar svart vi förlåter.
Nu vårstädat blir det i köket igen,
och nästa år kommer han åter.





måndag 11 juni 2007

Fixeringsbild


Om du tittar noga vid rågetens framben så ser du kidets lilla huvud.


Dom sprang över vägen när jag var på väg hem från staden med inhyrd flyttbox på släp. När jag nu sitter vid öppet fönster och skriver detta hör jag morkullans knorpande mitt på dagen. Då är hon här i år igen, men man ser henne oftast i skymningen uppe mellan grantopparna.

V-tecken


Väldigt vaken
Vackert väder
Varm morgon
Värkande benmuskler
Varsam vattnare i växthuset
Väntan på öppettider
Viss vilsenhet
Vill vidare
Var så god
Världen väntar


torsdag 7 juni 2007

Flugornas herre

En dagsvers från 2002 men ständigt lika aktuell





I ottan, vid femtiden, vaknar hon till,
och bjuder till danser, som jag inte vill.
Då är hon så väldigt yster och glader
och surrar omkring så jag tror jag får spader.
Min flint är en lockande, blänkande bana
för landning och kana, det är hennes vana.
Hon surrar och studsar så glatt och är borta,
jag fäktar med smällan, men kommer till korta.
I yrvaket tillstånd jag gör mig till löje.
Jag är mina husflugors försommarnöje.


onsdag 6 juni 2007

Geniet Povel är död

Ett sorgebud för hela kultursverige, Povel Ramel är död. Vi vet inte hur mycket han har påverkat oss, hur många bevingade ord han fött, som påverkat vårt språk, hur många melodier och textfraser vi bär med oss i det undermedvetna och hur mycket hans skapande har inspirerat andras skapande. 
  Jag var ett år när hans "Johanssons boogie woogievals" blev en landsplåga, så den lärde jag känna senare. Men jag minns när de första knäppupprevyerna kom på femtiotalet och numren därifrån började höras i radion. En del av dem lärde man sig utantill.
  Nu har vi flera av hans sånger i vår visrepertoar och i fredags kväll uppmärksammade jag hans 85-årsdag med att sjunga hans Birger Sjöbergpastisch "Sommartrivialiteter" på Samfundet Visans Vänners vårfest i Stockholm. 70 personer satt knäpptysta och lyssnade till hans ordsnickeri. 
  En nästan 70-årig bana som underhållare tog sin ände och sådana ord- och musiksnillen växer inte på trän, så visst känns det lite grått mitt i det blågula i dag. Men han levde upp till sin egen devis: "Håll musiken igång så länge du kan!" Tack Povel !!!

Speglingar


Kanadagässen låg i badviken med sina fyra ungar


Nationaldagsmorgon, sol och helt stilla. Jag vaknar kvart över sex och beslutar att det får bli en morgontur på sjön. Äter ett par mackor, dricker te och jos och plockar i ordning det sista. Det mesta ligger i kanadensaren sen i går kväll. Så rullar jag iväg den på den lilla vagnen de 400 meterna till sjön och snart är jag ute på det spegelblanka vattnet.



Storholmen i morgonljus

Lillholmen i morgonljus




Svanen simmar lugnt undan när jag glider förbi


Jag prövar att kasta några kast över grundet, där jag ser att det leker på ytan, men det blir inget napp. När jag paddlar över mot västra sidan av sjön är bilden inte alls lika idyllisk. Där är viken snart igenvuxen av näckrosor och olika sjögräs.


Vattnet är helt grumligt av småpartiklar och på ytan flyter slibbiga algsjok, som gör att sjön inte alls ser frisk ut. Fiskarna kan inte hitta lekbottnar i detta vatten.


I moljuset ser man hur hela ytan är täckt av föroreningar, också det en spegling av vår tid. Sjön kommer långsamt att växa igen av övergödning.


En kluven bild av naturen på nationaldagens morgon. Hur mår Sverige egentligen?

tisdag 5 juni 2007

Detta är en o


Detta är en o, enligt modern svenska, för dig som bara vill se en vacker bild. Vill du däremot läsa en längre historia, så finns det en sådan här nedan.

Fiske med förhinder

Ett kåseri jag skrev förra sommaren, apropå mete.




Jag skulle ju bara ha ett sänke till metreven. Jag trodde det fanns i fiskeväskan, men där fanns bara gamla nötta drag med rostiga krokar och en del annat skräp. Hela väskan var för övrigt i dåligt skick och borde bytts mot en ny för länge sen, men det har inte varit tid. 



  Till saken hör, att vi för drygt ett år sedan flyttade till en ny adress och att det fortfarande står en del ospecificerade lådor och väntar på uppackning. Mycket annat var angeläget att ordna innan. Men nu är det en ny sommar och nu skall baske mig metspöna fram och tas i bruk, i den lilla sjön intill där vi bor.

   Jag behövde alltså sänken och någonstans måste det finnas en låda, där alla fiskegrejor stuvats ned. Troligen fanns den ute i det gamla uthuset med det låga dörrhålet, som jag alltid slår skallen i därför att de progressiva glasögonen lurar mig på höjden. Jag går alltså dit och drämmer ännu en gång skallen i karmen så att halmhatten rämnar. Svordomarna ekar över nejden.

  Det lustiga med detta är, att jag i sommar byggt en ny vedbod med två meter högt i dörrhålet. Där har jag flera gånger kommit på mig med, att av gammal vana ducka när jag går in. När ekot och huvudvärken förklingat börjar jag leta i den överfulla boden.
 
Den närmaste lådan kan jag tömma ganska raskt och sortera ut innehållet till lämpliga ställen. Jag tar itu med nästa och nästa och flyttar saker än hit, än dit, och efter ett par timmar ser det riktigt hyfsat ut och jag har plats att gå in för att uträtta saker. 


  Jag finner även lådan med fiskegrejorna och ställer ut den på gården för vidare sortering. Men samtidigt slår det mig, att det skulle vara praktiskt att använda den gamla arbetsbänken inne i boden för sådant här pyssel och att de sorterade och ordnade fiskegrejorna borde ha sin naturliga plats där inne. Således bör jag göra plats i en hylla för det och städa av bänken, som fortfarande är full med diverse överblivna saker. Tänkt och gjort.

  Efter ytterligare en timme är även detta ordnat och jag ser fram emot att få sätta mig och leta rätt på mina sänken och sortera alla de andra småsakerna. En del är mina egna grejor, en del har jag ärvt efter två avlidna, tidigare fiskeintresserade anförvanter.

   Men det rinner ned fint spån från en glipa i listen ovanför fönstret. Det borde tätas till. Jag hämtar hammare och spik och börjar knacka, med påföljd att ännu mer spån ramlar ned och jag börjar fundera var det kommer ifrån? Jag måste helt enkelt bryta bort listen och se efter. Nu fullkomligt rasar det ned spån och inte bara det. Det rasar också ned några stora myror, som raskt försöker finna reträttvägar över bänkskivan.

   Nu inser jag med ens var spånen kommer ifrån. Det är inte isolerande fyllning från väggen utan pulvriserat trävirke från stocken som ligger ovanför fönstret. Jag går ut och bryter bort foderbrädan ovanför fönstret, som ändå var rätt dålig borde ha bytts för länge sen. En del av stockens ytskikt följer med och sen bara väller det ut hästmyror ur den totalt perforerade stocken.

  Jag rusar in efter en flaska med insektsspray. I hastigheten drämmer jag ännu en gång skallen i dörrnocken med skrubbsår på flinten som följd och en ny osande harang över nejden. Sedan sprutar jag desperat och spånen yr. Alltmer av myrornas gångsystem blottas och fler myror försöker halvdrogade ta sig ut och i förbifarten rädda sina ägg. Jag försöker rädda min vägg. Med kofoten bänder jag bort bräda efter bräda av väggpanelen och resten av fönsterfodret. Dom gamla fönsterbågarna åker också ut. Det finns inte längre några fästen.

  Snart har jag ett uthus med timmervägg istället för brädpanel och ett gapande hål med en arbetsbänk innanför totalt täckt av träspån och döda hästmyror. Hela den nystädade boden är för övrigt täckt av ett tjockt lager damm, som blåst in när fönstret försvann.

  När kvällssolens strålar träffade väggen hade jag gett upp mitt krig mot termiterna för den dagen. Då satt jag äntligen vid trädgårdsmöbeln och sorterade mina fiskegrejor. Jag skulle ju bara ha tag i ett sänke till metreven.

Premiär



Jag blev solokvist till kvällen. De dagliga sysslorna var klara och kvällen blev fin, så jag kunde inte hålla mig. Vi vandrade till sjön kanadensaren och jag och jag var ute en timme och kände mig för. Skulle det kännas i armbågen? Men inget kändes och jag behövde inte ta i speciellt. Jag rundade Storholmen och var bort längs stranden och hejade på ett par förhoppningsfulla metare.
  Nästa gång tar jag med ett spö också, men då skall det vara helt lugnt. Hemkommen har jag gjort det jag skulle gjort förra sommaren, om jag inte hade hittat hästmyror i väggen. Jag har plockat i ordning min nya fiskeväska och slängt den gamla utslitna. Storyn om myrorna kommer för sig, när jag hittar den.



Storholmen i kvällsbelysning

Skepp å hoj


Tog bilden med tele och såg inte förrän i datorn att det står en cykel i sjön. Undrar varför?


måndag 4 juni 2007

Kul stipendiat

Henrik Dorsin fick årets Karamellodiktstipendium av Povel Rammel, ett mycket bra val. Han är både rolig, musikalisk och galen på ett mycket positivt sätt.

fredag 1 juni 2007

Promenaden


Midsommarblomstren blommar redan längs vägen till sjön.



På bryggan såg jag den största spindeln jag mött. Sån tur att inga badande ännu anlänt och låg där för att sola. Badplatsen har blivit grundligt upprustad under våren och omklädningsrummens ytterväggar är reparerade. Men väggen mellan avdelningarna är lika glest brädad som tidigare, så det är full insyn.



Större hackspetten har ungar i hålet i aspen. Det låter som om det skulle finnas en gammal motor därinne med slirande remskivor, ett oavbrutet rytmiskt gnisslande. Ibland blir det tvåstämmigt och stegras när de hör modern närma sig med korta rop i flykten.