tisdag 6 november 2012

Tankar på tåg


Jag har nu färdats för andra gången med SJs tvåvåningståg från Göteborg till Stockholm. De rullar på bra, men jag känner mig ändå aldrig lugn på de tågen. Orsaken är att allt styrs med elektricitet, även dörrarna. Om strömmen går, så sitter man där, i en i och för sig ombonad fälla. Men om det är sommar och varmt, så kan man inte ens öppna ett fönster och då blir det snabbt växthuseffekt i de uppglasade vagnarna. Bara känsla att inte kunna ta sig ut är illa nog. 
   På den förra resan var den enda kaffeautomaten ur funktion. Någon kiosk med personlig service finns inte. På den senaste resan fungerade endast en toalett på hela tåget, den längst fram i första vagnen. Det är en resa på ca fyra timmar. Det blir en lång promenad genom hela tåget, låt oss säga för en mamma med ett kissnödigt barn, genom en väldig massa eldrivna dörrpassager.
   Vad händer om även denna enda toalett också upphör att fungera, viket inte är osannolikt? Skall folk sitta och skita i byxorna då? Jag undrar hur SJs administratörer tänker, när dom släpper iväg icke fungerande enheter på långresor. Under resans gång nu senast slutade även några av ytterdörrarna att fungera, så folk tvingades baxa bagaget genom hela vagnen till nästa dörr vid stationerna. Hur skall detta fungera vid ett olyckstillbud, om vagnen behöver utrymmas?

Tågvy från Göteborgsresan

Bildexperiment i tågfönster

En annan sak som jag funderat över under de senaste tågresorna är, vem som kläckte idén, att SJs vanliga tågset i framtiden skall vara svarta, och hur den personen kunde få gehör för detta färgbyte, som i sig kostar miljoner? Är det för att locka resenärer? Denna färg förknippas ju i hög grad med sorg och risken är väl, att SJs tåg i fortsättningen kommer att gå under benämningen "Liktåget"!